Novells

När jag vaknade så låg jag i min mormors säng. Jag måste ha gått in till henne i sömnen. Det brukade jag i alla fall göra när jag var liten och var lite psykiskt ur balans. Men mormor låg inte bredvid mig som hon brukade. Och jag kollade på klockan. 11:48.

”Shit!” utbrast jag och flög upp ur sängen. Jag hoppade snabbt i mina kläder och sprang ner för trappen. Och när jag kom in i köket för att ta en macka skrattade mormor.

”Jag undrade just när du skulle uppenbara dig.” sa hon och log mot mig.

”Varför väckte du mig inte?” frågade jag lite smått irriterande och tog fram smör och bröd.

”Ta det lugnt. Joe ringde i morse och frågade om du ville att Mark skulle hämta dig och jag sa att du inte mådde så bra så hon ringde och sjukanmälde dig.” sa hon och vände sen på våfflan som var på spisen. Jag suckade djupt och sjönk ner på stolen.

”Åh vad bra.”

”Jag antog att du behövde en dag med lite ledigt.” sa hon och sörplade i sig lite kaffe. Jag nickade sömnigt. ”Och dessutom vill jag ju spendera lite tid med min dotterdotter nu när jag har fått henne tillbaka.” Jag log.

”Du har aldrig förlorat mig.” sa jag. Hon log tillbaka.

”Så, vad vill du göra idag?” frågade hon. Och lade upp våfflan på min talrik.

”Faktiskt...” började jag och smetade ut grädde på min våffla. ”Så skulle jag vilja åka till sjukhuset.” sa jag och bet mig i läppen. Jag kanske borde stanna här med mormor... nu när hon hade sjukanmält mig för att umgås.

”Javisst! Du måste ha mycket tankar i huvudet efter vårt samtal igår.” Hon stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se på hennes ansikte om hon verkligen menade det hon sa, eller om hon sa det för att göra mig glad.

”Fast om du vill så kan jag stanna här med dig...” sa jag tveksamt.

”Nej nej! Det behövs inte, gå och kolla till Luke du.” sa hon och vände sig om. Jag granskade henne noggrant innan jag gick fram och gav henne en hård kram.

”Tack.” sa jag och började gå mot hallen. ”Jag kommer förbi sen!” ropade jag över axeln.

 

Sjukhuset såg på utsidan precis likadant ut. Men inne i Lukes rum var det kaos.

Vilket ledde till att direkt när jag kom in behövde jag gå ut och vänta. Det var ett tiotal läkare där inne och en syster kom ut efter några minuter. Jag tog tag i hennes arm när hon gick förbi.

”Vad är det som har hänt?” frågade jag, och jag misstänkte att jag lät lite smått hysterisk. Systern tvekade lite innan hon svarade.

”Mr. Wingstons hjärta började slå väldigt oregelbundet. Först slog det väldigt fort och nu slår det knappt.” sa hon och bet sig i läppen. Mitt grepp om hennes arm lossnade och min arm föll ner mot mina knän.

Luke höll på att dö.

Jag bara visste det. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag kämpade inte emot dem. Luke skulle dö. Om jag inte gjorde något åt det.

”Miss? Miss mår ni bra?” frågade systern mig. Men det lät som om det var en vägg mellan oss. Som om jag var i min egna lilla vattenbubbla. Men när hon la handen på min axel så sprack bubblan och jag tittade upp på henne.

”Är du okej?” frågade hon och man kunde verkligen se oron i hennes ögon.

”Ja... jag mår fint...” ljög jag med svag röst.

”Du ser inte ut att må så bra...” försökte hon. Jag log halvhjärtat mot henne.

”Jodå. Du kan gå och fortsätta jobba.”

”Okej, men tveka inte att säga till om det är något du behöver.” sa hon och fortsatte ner för korridoren.

 

Mina händer skakade. Luke skulle dö. Och jag visste inget sätt att förhindra det...

Så allt jag gjorde var att bara sitta där utanför hans rum på golvet. Sjuksköterskan kom tillbaka flera gånger, men fick alltid samma svar. ”Jag är okej.” Och varje gång var det en lögn... Och jag antog att hon förstod det, eftersom hon kom tillbaka flera gånger.

Tillslut så kom det ut en läkare som satte sig bredvid mig.

”Han kommer dö, eller hur?” viskade jag medan mina tårar rann ner för mina kinder. Hon suckade.

”Det ser inte bra ut... Och vi har ännu inte kommit fram till vad som är orsaken. Så visst finns risken. Och den är rätt stor. Men man ska aldrig ge upp hoppet.” sa hon. Jag snörvlade.

”Får jag gå in?” Hon nickade och log. Jag reste mig långsamt upp och tvekade innan jag tryckte ner dörrhandtaget.

 

Lukes rum såg så annorlunda ut. Och jag hade bara varit där i några timmar. Massor av nya slangar som satt fast i hans kropp. Nya pipande apparater bredvid honom. Precis som första gången som jag kom hit så satte jag mig på knä vid hans säng och tog hans hand och förde den till mina läppar. Mina tårar föll ner på hans hand.

”Snälla lämna mig inte.” viskade jag och kramade hans hand.

Och EKG:n började pipa. Mer och mer. Och jag visste inte varför.

Jag reste mig upp och sprang till dörren.

”Doktor! Doktor! Kom och hjälp!” skrek jag och en doktor längre bort i korridoren sprang mot mig. Följd av flera andra. Jag flyttade mig ur vägen men gick inte ut. Och igen sa till mig heller.

Men jag hade nog önskat att jag gått ut. Att se doktorerna hålla på med Lukes kropp, med massor av verktyg och apparater. Det var hemskt. Men ändå så kunde jag inte förmå mina fötter att röra sig. Tillslut började EKG:n låta. En enda hemsk ton.

Man behövde inte vara en idiot för att förstå vad det betyder. Hans hjärta slutade slå. Och hela världen försvann.

 

 

 

 

När jag vaknade så låg jag i en säng. Jag kanske hade drömt allt. Att Lukes hjärta slutade slå. Men när jag hörde det pipande ljudet så visste jag att det varit verklighet. Tyvärr. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp.

”Åh så du vaknade.” sa en röst bredvid mig. En sjuksköterska stod bredvid mig och hällde upp lite vatten och gav glaset till mig. ”Här, du är nog törstig.”

”Vad hände?” frågade jag och tog en klunk.

”När Mr. Wingstons hjärta slutade slå så svimmade du, så jag och en läkare bar in dig hit.”

”Är Luke...” började jag men kunde inte förmå mig att fortsätta. Hon var tyst några sekunder innan hon sa:

”Mr Wingston är inte död.” Jag drog efter andan. Han var inte död. Han levde, och var bara några meter ifrån mig! ”Vi kommer till det alldeles snart till det. Men först måste jag be dig att ställa dig upp.” Jag tittade förvånat på henne men gjorde som hon sa. Det snurrade lite i huvudet men det gick över efter någon sekund.

”Mår du illa?” frågade hon. Jag skakade på huvudet.

”Ont i huvudet? Yrsel?”

”Nej jag mår fint.” Den här gången var det inte en lögn. Så många gånger jag sagt det idag

”Lova att du inte underdriver. Det här är viktigt, även om ditt fall inte var så långt. Så kan du ha slagit i huvudet riktigt ordentligt. Tillräckligt för att få en liten hjärnskakning.” Jag suckade.

”Okej, när jag reste mig upp snurrade det i huvudet, men det gick över. Och ja, lite ont i huvudet har jag. Nöjd?” Hon nickade. ”Så, hur är det med Luke? Jag kommer ihåg att EKG:n visade att hans hjärta slutade slå och sen.... då blir det svart. Det nästa jag kommer ihåg är att jag vaknade här.”

”Det måste jag nog be Doktor Jones att förklara. Sätt dig ner så länge så kommer han strax.” Jag suckade, hur skulle jag kunna vänta?!

”Miss Gold?” Doktorn som nu kom in genom dörren var klädd i vanliga doktorskläder och en namnbricka med texten Doktor S. Jones. Jag nickade. Doktor Jones gick fram till mig och satte sig bredvid mig på britsen.

”Är Luke okej?” frågade jag. Doktor Jones harklade sig.

”Mr Wingstons tillstånd har förbättrats extremt den senaste timmen. Men tyvärr vet vi inte om det kommer hålla i sig eller om det kommer gå ner igen så att säga.”

”Men kommer han att bli okej?”

”Det är vid tillfället svårt att fast ställa, så vi får avvakta och ta ett steg i taget.” Han log mot mig.

”Men...” jag tog ett djupt andetag. ”Men vad hände?”

”Jo, när du svimmat så tog Syster Martin och Doktor Parker och bar in dig hit. Syster Martin var hon som ni träffade alldeles nyss, hon satt här med dig. Men när de gjorde det så försökte jag och flera andra läkare få igång Mr Wingstons hjärta. Vilket inte gick så bra till en början, våra defibrillatorer verkade inte få igång hans hjärta, och att göra konstgjord andning fungerade inte heller. Så precis när vi skulle sluta försöka få liv i honom igen, så började EKG:n pipa och berätta för oss att hans hjärta slog mer normalt än det gjort på flera dagar. Vilket var ett mirakel! Att hans skulle överleva. Det hade ingen av oss trott, men han har inte vaknat än. Men jag känner på mig att det lär hända snart.” avslutade han och blinkade med ena ögat mot mig. Jag log och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men jag stod emot dem.

Jag ville inte gråta framför den här otroligt trevliga läkaren. Hade jag inte haft någon självkontroll så hade jag kramat honom, som ett tack för att han försökt rädda Lukes liv (visserligen är det hans jobb, men ändå!). Men det hade inte varit passande som mormor skulle sagt.

”Tack.” viskade jag.

”Åh det var inget! Jag gör bara mitt jobb.” sa han och man kunde se hur han faktiskt blev generad av det jag sa. ”Så, vill du gå in och titta till din pojkvän?”

”Åh, han är inte min pojkvän direkt...” sa jag och tittade ner i marken.

”Inte?” han höjde på ögonbrynen. Vanligtvis hade jag snäst något i stil med, det har inte du med att göra. Men doktor Jones var så trevlig så jag sa bara;

”Det är komplicerat.” Han nickade. ”Men jag skulle ändå vilja träffa honom. Eller, se kanske...” Det var lite konstigt det där, att man inte visste vad man skulle säga, se eller träffa. Doktor Jones skrattade.

”Okej, kom med mig.” Så reste han sig upp och jag var inte långt efter.

 

Lukes rum såg precis lika dant ut som förra gången jag var där, alla maskinerna var kvar. Men något hos honom var annorlunda. För första gången på vad som kändes som en evighet så hade han färg på kinderna. Och bara det var som ett mirakel för mig! Och det faktum att han varit död i några minuter och nu levde... det fans inte ord för att beskriva min lycka! Jag gick fram till honom och satte mig bredvid honom på sängen. Hans ansikte liknade en guds, kanske inte för någon annan, men för mig så var han den vackraste på jorden. Jag lutade mig emot honom så jag låg mot hans bröst. Fortfarande med hans hand i min. Och jag vet inte hur länge jag satt så, men något fick mig att vakna till. Ett tryck mot min hand. Den handen som jag höll Lukes i.

Jag satte mig tvärt upp men kunde inte släppa hans hand. Jag visste att han hade kramat den, vem skulle det annars varit? Så det betydde att han höll på att vakna, eller i alla fall höra mig.

”Luke? Luke, om du hör mig. Krama min hand.” Ett till tryck. Jag kände mina tårar komma, men jag var för lycklig för att kunna stoppa dem. ”Åh Luke! Du hör mig! Snälla vakna, jag behöver dig här, behöver dig närvarande. Nära. Snälla kom tillbaka.” Det sista var bara en viskning. Visst borde jag kalla på en läkare men jag ville att det var mig han skulle se när han vaknade. Inte någon främmande läkare. Och så vaknade hon av den sanna kärlekens kyss. Det var klart! Han skulle vakna av sin sanna kärleks kyss, precis som prinsessorna alltid gör i sagorna.

Så jag lutade mig mot honom, långsamt. Och pressade mina läppar ömt mot hans. Men när jag såg på hans ansikte igen så var det precis lika stillsamt som innan, utom lite av mitt läppglans på hans läpp. Men sänkte huvudet, om inte den sanna kärlekens kyss fungerar, vad fungerar då?

Eller så var jag inte den sanna kärleken! Jag kanske hade sårat honom så djupt så att han aldrig skulle förlåta mig! Men så hörde jag hur någon drog efter andan.

 

Jag tittade upp och såg rakt in i hans klarblå ögon.

 

---

 

 

He's alive! :O Är nog bara 3-4 kapitel kvar nu... men vi får se hur det slutar :D Har en liiiiten plan... :D

 

Och får jag mer än 10 kommentarer kommer jag ha en liten tävling nu i veckan! Så kommentera! :D

 

Jag och mormor pratade i timmar. Och vi skulle pratat ännu längre om inte min mobil ringt och avbrutit mormor mitt i en mening och jag sprang ut i hallen för att svara.

”Hallå?” svarade jag glatt.

”Zelena?!” hördes mammas panikslagna röst.

”Mamma ta det lugnt!” sa jag i ett försök att lugna henne.

”Zelena vart är du?!?!”

”Hos mormor. Allt är okej. Ta det lugnt!” upprepade jag. Och när mamma svarade lät hon aningen lugnare.

”Vad gör du där?” frågade hon förvånat. Jag fnös.

”Bara för att du och mormor hatar varandra behöver väl inte jag också hata min egen mormor?” frågade jag, inte för att jag förväntade mig ett svar. Och det verkade få tyst på henne i några sekunder.

”Kan jag få prata med henne?” Nu var det jag som var förvånad. Mamma hade knappt inte pratat med mormor sen de blev osams, och nu het plötsligt så bad hon om det! Och jag kom på mig själv att stå och gapa i hallen. Men jag gjorde som hon sa och gick in till mormor med telefonen. För mig var det bara roligt om mormor och mamma blev sams igen, eller något i den stilen. Men mamma hade sårat mormor ordentligt. När jag räckte telefonen mot mormor så såg hon frågande mot mig. Men jag ryckte bara på axlarna och mimade ”Ingen aning.”. Hon förstod nog att det var mamma. Men artig som mormor var så harklade hon sig och tog mobilen.

”Hallå?” Jag svalde ljudligt, jag måste erkänna – jag var lite nervös över det här. Antingen slutade det fredligt, eller så började de bråka och skrika (eller, jag visste inte hur det var med mormor, men många av mormor och mammas samtal brukade sluta med att mamma skrek) – vilket var mer troligt. Men för att slippa höra dem bråka så gick jag ut för att se mig om i huset. Än så länge så hade jag sett tre rum, och mormor hade ändå ett rätt så stort hus.

 

På första våningen så fanns det ett kök, vardagsrummet (vilket jag gärna ville undvika), en garderob som satt ihop med hallen och ett litet badrum. När jag gick in i badrummet så var det som om doften jag känt när jag kom in slog emot mig igen. Mormor älskade syrener, så i vilket rum man än kom in i så luktade det syren. Men speciellt i badrummen. Det var alltid doftljus tända i rummet. Ofta fanns det också tända ljus i de andra rummen. Och i trädgården var 80% bara syrener. Men det var ändå något med lukten som kändes väldigt mycket som hemma. Det var som om jag var åtta igen.

 

 

 

”Mormor!” ropade jag och sprang rakt in i min mormors famn.

”Z!” sa hon och kramade mig ordentligt. Vanligtvis så gillade jag inte när någon kallade mig ”Z”, men när mormor sa det så blev det så väldigt... gulligt. Så det var bara mormor som fick kalla mig det.

”Vart är morfar?” frågade jag och tittade bakom hennes rygg. Just den här dagen så hade jag kommit hit ensam. Mormors vita villa låg precis lika långt från min skola som mitt hus. Så jag fick gå till mormor när jag vill efter skolan. Och idag så var inget undantag, Joe hade till och med sagt till mig att åka till mormor, att mamma inte mådde så bra. Och när jag kollade in i min mormors ögon så var de tårfyllda. Något var fel.

 

Det var den dagen mormor berättat att morfar inte skulle komma tillbaka, att han var på en bättre plats. Och en liten tår rann ner för min kind. Min morfar hade varit den där morfadern som alla önskade sig, den som alltid spelade spel med en, gav en godis fast man inte fick för sina föräldrar och blinkade med ögat för att visa att det var hans och min hemliga hemlis, och alltid lekte med en så mycket som kroppen tillät. I nio år så hade jag förträngt alla minnen med morfar, men nu så kom allt tillbaka. Och tårarna rann ner för mina kinder igen. Och det blev inte bättre av att det fanns en bild av morfar och mig på hans axlar som togs när jag var liten. Jag tog bilden i min hand och kramade den.

”Morfar...” viskade jag och snörvlade. Det var som om hela min kropp inte orkade mer, mina ben orkade inte bära mig, min rygg gjorde ont, mina armar kramade hårt mig själv.

Jag satte mig på golvet och grät. Det var som om tiden inte existerade. Men efter något som känts som ett ögonblick knackade det på dörren.

”Z? Är allt okej?” hördes mormors röst genom dörren. Jag snörvlade men svarade inte. Och hon måste ha hört det eftersom hon öppnade dörren och såg ner på mig med oroliga ögon.

”Men kära barn!” viskade hon och satte sig bredvid mig på golvet och höll om mig. Och jag tog tar i hennes tröja och grät mot hennes axel. Och hon satt där med mig och bara höll om mig utan att veta varför jag grät. Hon kände mig så bra så hon visste att när jag ville prata så skulle jag prata. Så för nu, så satt vi bara på golvet och kramade om varandra.

 

När mina tårar slutade att rinna så tittade jag upp min mormors vackra ansikte, det var inte svårt att tänka ut vem mamma hade fått sin skönhet ifrån. Mormor satt där och tittade ner på mig så som hon alltid gjorde när jag var ledsen.

”Känns det bättre?” frågade hon lågt. Jag nickade och kramade henne en gång extra hårt innan jag släppte henne. Bilden jag hade haft i min hand hade jag släppt så den låg nu på golvet, och nu plockade jag upp den igen och höll den mot bröstet med själva bilden utåt så mormor kunde se den.

”Åh baby!” viskade hon och jag tyckte jag skymtade en liten tår i hennes ögonvrå men den var borta på en sekund.

”Jag saknar honom.” viskade jag knappt hörbart och kände att tårarna var på väg tillbaka men stretade emot dem, jag hade redan gråtit så mycket på en kväll. Mormor log sorgset mot mig och öppnade sin famn så jag kunde ge henne en kram. Och jag slog armarna om henne igen och borrade in ansiktet i hennes axel som ett litet barn gör på sin mamma.

”Jag saknar honom också, Z.” Hon gav mig en puss på hjässan och la sen sin kind mot mitt huvud. ”Jag saknar honom verkligen.” Vi satt så i ytligare någon minut innan jag släppte henne och ställde mig upp. Eftersom hon var så gammal så sträckte jag fram en hand åt henne för att hjälpa henne på traven. Men hon såg bara på handen och ställde sig upp helt på egen maskin. Jag skrattade kort åt henne. Min mormor kanske var gammal, men hon var inte begränsad på grund av sin kropp.

”Hjälp är for mesar.” sa hon och gick förbi mig och vickade överdrivet på rumpan. Jag skakade på huvudet år min ungdomliga mormor och gick efter henne.

”Vad sa mamma då?” frågade jag försiktigt när hon satt sig vid köksbordet. Jag förväntade mig att mormor skulle bli ledsen över det mamma sagt, men det såg inte alls ut som om hon var det! Tvärt om, när jag nämnde mamma så log hon brett och såg på mig.

”Hon sa att om du vill kunde du sova här.” Det kom som en överraskning. Jag trodde mamma skulle skälla på mormor för att jag var här – fast det var jag som kom hit – och sen tvinga hem mig och hota med att ringa polisen om jag inte var hemma inom en halvtimme (vilket är precis så långtid det tar om man tar den långa vägen hem till mig, som också är den ända som det finns gatlyktor på). ”Och så sa hon att hon visste att hon hade bettet sig dåligt. Och att hon var ledsen.” Åh herregud. Om det var något som mamma var dålig på var det att erkänna att hon gjorde något fel och säga förlåt. Så att hon faktiskt sa förlåt var ett under! Jag satt säkert och gapade i en hel minut.

”Hon... hon sa vad?” Det var nästan för bra för att vara sant. Mormor nickade.

”Hon sa det till och med flera gånger!” sa hon och skrattade åt sig själv. Hade jag inte varit så chockad hade jag nog skrattat med henne, nu satt jag bara och gapade. Jag måste ha sett helt väck ut, för tillslut sa mormor:

”Z? Z mår du bra?” sa hon och rörde lätt vid min arm.

”Ja, jag är bara... jag kan inte komma ihåg senast jag spenderade tid med både dig och mamma. Som om ni alltid har varit osams. Och jag kommer inte ens ihåg varför ni var arga på varandra!” det kändes lite som om jag snubblade fram på orden, ingenting var sammanhängande och direkt när jag sagt det glömde jag vad jag nyss sagt.

”Inte jag heller, det var något din mamma blev irriterad på och sen så var det som om allt bara flöt med strömmen, det kom bara mer och mer och tillslut var hon så arg på mig så hon frös mig ute från hennes liv – och ditt.” sa hon med ett axel ryck, som om hon inte brydde sig. Fast det visste jag att hon gjorde. Jag stärkte mig över bordet och tog hennes hand. Hon tittade upp på mig och såg mig in i ögonen.

 

 

 

”Jag är här nu och kommer aldrig att försvinna igen.” viskade jag och såg hur tårarna steg i hennes ögon, men de rann aldrig över kanten. De bara var där.

”När din pappa kom och sa att du var försvunnen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Din pappa blev nog seriöst orolig. Jag blev som paralyserad. I flera dagar! Din pappa ringde till och med en sköterska som tog hand om mig. Du vet att din pappa var aldrig arg på mig, han ringde faktiskt någon gång ibland för att se om jag mådde bra och sånt, men när din mamma kom på honom blev samtalen glesare.” Jag log, jag hade faktiskt hört pappa prata med någon som kunde ha varit mormor då. Min farmor och farfar hade dött i en flygkrasch när jag var 7, och då hade pappa och mormor på något sett byggt upp en relation. Pappa sökte tröst hos mormor, självklart hos mig och mamma också. Men det var något som mormor gav pappa något som varken jag eller mamma kunde ge honom.

”Din mamma sa att du kunde få sova här om du ville.” sa mormor och väckte mig ur mina tankar. Det var ännu en överraskning.

”Ja! Gud vad kul.” sa jag och log.

”Men om du ska orka upp till skolan imorgon så måste lilla fröken gå och lägga sig nu.” sa och och kramade min hand. Jag suckade roat.

”Visst.” sa jag och reste mig upp. Tyvärr så hade jag ju inte kommit så långt på min rundvandring så jag misstänkte att övervåningen skulle bli... känslosam.

Mormor reste sig också upp och vi gick tillsammans upp. Allt var precis som jag kom ihåg det. Första rummet i den korta korridoren var min morbror Camerons gamla rum. Det här huset hade funnits i mormors släkt i hundra år, så även min mamma och hennes syskon hade växt upp här. Dörren var öppen in till rummet och allt såg ut som det brukade.

Nästa rum var mormor och morfars, och där var precis allt likadan som innan. Utom en liten detalj, på den sidan av sängen som varit morfars så stod det en bild på honom på nattekbordet. Jag gick in i rummet och tog upp bilden.

”Det där är min favorit bild av honom.” sa hon där hon stod och lutade sig mot väggen på andra sidan rummet. Jag log och ställde ner bilden igen och gick sen ut igen. Nästa rum var min moster Audreys flickrum. Och precis som i Camerons rum så var allt precis som jag mins det.

 

Nästa rum var mitt och mammas rum. Mamma hade haft det när hon var liten men när jag var här så brukade jag sova där. Allt var sig likt. Alla de dockor jag haft när jag var liten, mitt dockskåp, min gunghäst. Jag gick in i rummet och bara såg mig omkring. Det här rummet väckte så mycket minnen. Roliga minnen. Jag hade alltid haft samma lakan och de låg där fortfarande. För vem som helst så skulle man tycka att motivet – en stor, vit enhörning – anses väldigt barnslig för en 17 tjej. Men jag kunde inte vänta på att lägga mig mellan lakanet och täcket och sluta ögonen.

”Här.” sa mormor bakom mig och jag vände mig om. I sina händer så höll hon i ett vitt silkes nattlinne. ”Jag antog att du inte har något att sova i så...” la hon till och jag tog plagget i mina händer, och luktade på det.

”Det var mammas.” viskade jag, min mamma hade alltid samma parfym på sig och hade börjat använda den när hon var i min ålder. Mormor nickade.

”Jag ska låta dig byta om.” sa hon och gick ut. Jag la nattlinnet på sängen och började ta av mig mina kläder. Och när nattlinnet var på så kollade jag mig i spegeln.

Det passade perfekt. Och jag såg ut som min mamma hade gjort när hon var 17. Och det tror jag mormor också tyckte när jag gick ut för att använda badrummet, för jag hörde en flämtning från hennes rum – som låg mittemot badrummet.

 

När jag var klar så hittade jag mormor på min sängkant.

”Jag tänkte bara säga god natt.” sa hon och log mot mig. Jag satte mig i sängen.

”Mormor?” frågade jag och såg ner på mina händer.

”Ja?”

”Är du och mamma fortfarande ovänner?” frågade jag och bet mig i läppen. Det tog en liten stund för henne att svara.

”Jag vet inte, Z. Men jag tror att det här bråket börjar lida mot sitt slut.” sa hon och tog min hand. Jag såg upp mot henne och log.

”Bra.”

”Men nu måste du sova lilla gumman.” sa hon och la täcket över mig och ställde sig upp.

”God natt mormor.” sa jag och log mot henne igen.

”God natt Zelena.” sa hon och kysste min panna och släckte sedan lampan.

 

Någon gång under natten så gick jag omedvetet över till mormors säng.

 

Nu har det ju kommit in en ny karaktär i vår lilla novell och den "rollen" går till ingen mindre än...

Blythe Danner



Hon har ju spelat med Blake förut (som hennes mormor :P) så jag tyckte att hon passade bra :) Och det var ungefär så jag såg henne i mitt huvud :)



Och så såg jag den här bilden när jag letade lite bilder:



Och tänkte, Gud vad Cameron Diaz och Blake Lively är lika! Så därför byter vi ut Jassica Simpson (som aldrig passade så bra) och sätter dit Cameron Diaz istället! :)



Och när jag ändå höll på så gjorde jag lite ändringar i bilden över :P

Okej nu kommer ursäkterna. Som ni vet så gick min dator sönder och så för typ 3 månader sen och ja, jag kunde ha lagat den men det blev aldrig tillfälle för det och sånt. Visserligen så kunde jag skrivit kapitelet på någon annan dator men det gjorde jag inte förens för typ 3 veckor sen. Men, jag blev aldrig nöjd så jag skrev om MASSOR av gånger. Så när min nya dator kom igår så började jag skriva och nyss blev klar. Och snart ska också nästa IDS kapitel påbörjas :)

---

Jag kunde inte åka hem. Det var något med vårt hus som jag inte gillade, kanske var det att just i det huset så hade jag blivit kidnappad? Men vad det än var så ville jag inte dit. Och till sjukhuset kunde jag ju inte åka, inte bara eftersom de inte hade öppettider på fredagar, utan också för att jag hade spenderat så mycket tid där så att det började kännas deprimerande att sitta där och bara titta på Luke när han låg där medvetslös...

Så utan ett mål så körde jag runt i Beverly Hills. Men tillslut så stannade jag, utanför ett hus med många minnen.

Mormor Quinns villa.

 

 

Jag satt kvar i bilen säkert en halvtimme bara för att jag skulle överväga att gå in. Jag hade inte varit där på snart 4 år. Även om det bara låg ett stenkast från mitt eget kvarter. Men när jag var tolv så blev min mamma och mormor osams om något och min mamma förbjöd mig att åka till min egen mormor. Och jag lydde henne. Men nu var jag väl ändå gammal nog att bestämma själv om jag ville åka till min mormor eller inte.

Men när jag tyckte att jag inte kunde sitta kvar i bilen längre så gick jag ur bilen och tittade på huset. Precis som jag minns det. Jag låste dörren och gick med långsamma steg upp mot dörren. När jag väl kom upp på altanen så tvekade jag innan jag knackade. Men jag gjorde det.

Knack knack

”Kom in! Det är öppet!” hördes någon ropa från huset.

Jag kände på handtaget och hon hade rätt, det var öppet. Jag gick in i huset och slogs emot av den välbekanta doften av mormor och blommor. Min mormor älskade blommor och när jag var liten så lekte jag alltid med henne bland alla blommor. Jag stod bara och kollade på allt i hallen så jag märkte inte när någon kom in från köket.

”Zelena?” sa mormor förvånat. Jag vaknade ur mina tankar och tittade på henne. Jag log mot henne.

”Hej mormor...” sa jag och tittade blygt på henne. Hon skulle säkert vara besviken på mig att jag inte hälsat på henne tidigare.

”Va-vad gör du här kära barn?” sa hon och tog ett litet steg mot mig. Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut. Vad skulle jag säga? Att jag bara yrade runt i staden för att jag inte ville åka hem och inte till sjukhuset och hamnade här? Nej.

”Jag...” började jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag vet inte riktigt...” sa jag och kände hur tårarna började brännas i mina ögon. Mormor Quinn såg det och gick fram och kramade mig.

”Åh lilla gumman. Kom så sätter vi oss så får du berätta för mormor vad som hänt.” sa hon. Hon tog min hand och drog med mig till vardagsrummet. Där satte vi oss i soffan och jag berättade med tårar rinnande ner för mina kinder. Och mormor satt där och lyssnade, och nickade. Men hon var helt tyst. Sa inte ett ord.

 

”Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag göra slut med Trevor och bli tillsammans med Luke eller ska jag fortsätta vara med Trevor?” sa jag. Jag som trodde att man inte kunde gråta mer än vad jag gjort men nu kom det en till våg av tårar. Mormor tog min hand.

”Vet du vad jag tror?” frågade hon och såg ner på våra händer. ”Jag tror att du måste känna efter själv. Ingen kan ta det där beslutet åt dig.”

”Men hur ska jag veta?”

”Du måste känna efter. Här.” sa hon och la min och hennes egen hand över mitt hjärta. Jag nickade och såg på henne genom tårarna.

”Jag har saknat dig.” viskade jag så lågt så jag tvivlade på att hon hörde. Men hennes ögon tårades också så jag antar att hon hörde. Jag såg hur hon kämpade emot dem men några slank genom och då kunde man inte stoppa resten från att komma.

Så här satt jag med min mormor jag inte träffat på år och grät. Över två saker.

Att jag inte visste vad jag skulle göra med mina två killar. Och att jag saknat min mormor så mycket.

 

 

När jag och mormor slutat gråta så snörvlade hon och sa.

”Är du hungrig?” Jag nickade. ”Då ska jag ta och laga lite mat åt oss.” hon klappade på mitt ben och gick bort mot huset. Jag torkade tårarna och gick ut i hallen där jag visste att det hängde en spegel.

Urs jag såg hemsk ut. Jag stack in mitt huvud i köket.

”Jag går bara ut och hämtar en sak i min bil.” sa jag.

”Okej, om du vill kan du ställa bilen på parkeringsplatsen, där finns platsen där din morfar brukade ställa sin bil.”

”Okej.” sa jag och gick bort till dörren, hoppade in i bilen och körde in den på parkeringen. Som vanligt hade jag mitt nödkit i handfacket och tog med det in.

Väl inne i hallen så fixade jag mitt ansikte och gick in till mormor. Jag gick fram till spisen och kollade vad hon gjorde.

”Det blir väl inte-” började jag och log brett när jag såg vad det var. ”dina våfflor med hemgjord smultron marmelad!” Den maträtten väckte många av mina minnen till liv Hon skrattade.

”Du kommer ihåg.”

”Hur skulle jag kunna glömma?” Hon log. Jag plockade fram tallrikar, glas och bestick och ställde på bordet medan hon stekte. Allt var på samma plats som när jag senast varit där.

”Har du någon jordgubbssaft?” frågade jag och öppnade kylskåpet. Mormor Quinns saft var nästan lika bra som hennes smultronmarmelad. Nästan.

”Översta hyllan” sa hon och la upp våfflorna på ett fat. Jag tog flaskan och ställde den på diskbänken.

Jag och mormor satt i timmar och pratade om allt som hänt under åren, vilket var mycket!

---

Hoppas ni gillade det :D

 

 

 

”Hej Zelena.” sa hon och tittade på mig med genomborrande blick. Jag kunde inte svara. Jag stod bara still och väntade på att hon skulle ta en påse över mitt huvud och slänga in mig i en skåpbil som de gör på film.

”Du ska inte behöva vara rädd. Jag ska inte göra dig illa idag.” sa hon och la benen i kors där hon satt på bänken. Jag sa fortfarande ingenting men höll mitt huvud högt.

”Jag skulle hoppas att vi kunde prata lite. Så om du ville sätta dig ner här bredvid mig.” sa hon och la en hand bredvid henne på bänken, jag gick fram till henne men stannade någon meter ifrån henne. När hon märkte att jag inte skulle sätta mig så började hon prata.

”Jag förstår att du måste hata mig. Men du vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Du har ingen aning om hur det är att vara mamma till tre barn som alla är under tio. Ingen aning alls. Och speciellt inte hur det är att vara skyldig massa människor flera hundratusen dollar. Pengar man inte har, och inte ha någon inkomst. Du vet ingenting om mitt liv. Du och din familj har aldrig varit skyldig någon någonting! Så ingen har kunnat lära dig sanningen om hur det kan vara. Livet är inte en dans på rosor Zelena. Det finns massor av spikar också. Man kan inte alltid få allt.” sa hon och hennes röst bröt sig några gånger. Jag väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte. Och jag kan svära på att jag såg en liten tår trilla ner från hennes kind. Men den försvann så fort som den kommit.

”Och varför säger du det till mig?” frågade jag. Men jag var inte kall och hård som jag tänkt utan lät rätt neutral.

”Jo som jag sa så vet du inte varför jag gjorde det.” sa hon.

”Du behövde pengarna.” avbröt jag henne.

”Ja, det gjorde jag. Men du vet inte till vad. Om du skulle gissa, vad tror du att det skulle vara?”

”Betala dina skulder?”

”Delvis, men mest av allt skulle jag låta mina barn gå i skola. En bra skola, och så skulle jag flytta vår 1:a i förorten. Och jag skulle se till så att mina barn hade det bra! Det är det jag skulle göra först. Men nu kan jag inte det. Så jag ska sälja lägenheten och flytta.” sa hon och reste dig upp. ”Adjö Zelena.” viskade hon när hon gick förbi mig.”

 

Man kanske skulle tro att jag skulle ringa polisen efter att ha sett och pratat med kvinnan som kidnappat mig och torterat mig.

Men det gjorde jag inte. Jag gick bara till bussen som i min egna bubbla. Och när jag kom fram till bussen (som tur var inte åkt) så satte jag mig inte med mina vänner utan helt själv i ett hörn längst bak. Och jag visste att alla tittade på mig när jag passerade mina kompisar utan att sätta mig vid dem, men jag brydde mig inte om dem. De fick tro vad de vill. Men det var en sak jag var helt säger på.

Jag skulle inte berätta det som hänt för någon. Inte Trevor, inte Luke, inte ens Kayla. Inte någon.

Resten av mina tankar var väldigt förvirrade. Men jag satt och tittade ut hela bussresan som var cirka en timme lång. Och det tog några minuter innan alla kom över chocken över att jag inte satt med mina vänner men precis innan vi kom fram så var det nästan precis som det brukar. Förutom att det var Gloria och hennes vänner som var i centrum och inte jag och mina vänner. När jag tittade på dem så såg jag hur oroliga de såg ut. Men när bussen tillslut stannade så kom Olivia fram till mig.

”Zell. Vad är det?” frågade hon och la en tröstande hand på min axel.

”Nej inget.” mumlade jag. Hon höjde ett väl friserat ögonbryn mot mig.

”Okej, okej. Det där var en lögn.” suckade jag. Men jag behövde komma på något snabbt.

”Men vad är det då?” Hon lät verkligen orolig för mig. Och jag tror att hon var som en representant för resten av mitt gäng. De var nog minst lika oroliga.

”Jag har funderat på att göra slut med Trevor.” hörde jag mig själv säga. Och jag kan svära på att om det var möjligt så hade hennes haka nuddat marken.

”V-va?” stammade hon. ”Nej så kan du inte göra! Gloria kommer försöka ta honom bara för att komma och ta din plats! Och tänk på honom, han kommer bli helt förkrossad och aldrig mer prata med dig...” svamlade hon.

”Olivia.” avbröt jag. ”Tänk på mig? Vill du inte att jag ska vara lycklig?” frågade jag med svag röst. Jag vet att jag låter himla självisk men saken var faktiskt att jag flera dagar tänkt på att göra slut med Trevor. Jag hade varit tillsammans med honom hela High School. Och jag tänkte, det kanske kan vara skönt att vara utan kille bara någon månad. Så det jag sa var faktiskt inte en lögn.

”Jo det är klart Zell. Men...” sa hon och avslutade inte meningen.

”Vad?”

”Jo, jag typ gillar honom. Men inte på det sättet, tror jag. Även om jag gjorde det skulle jag aldrig våga ta ett steg med honom, för jag vet hur mycket du gillar honom.” sa hon, och jag såg att hon var rädd för att jag skulle bli arg. Men jag log bara brett.

”Varför sa du inte det?” sa jag med ett litet efterskratt.

”För jag trodde du skulle bli jätte arg på mig och inte vilja prata med mig mer.” sa hon och tittade ner i marken.

”Men det är ju super! Då kan du ju försöka få Trevor att gilla dig – varför skulle han inte? – och så kan inte Gloria ta honom!” utbrast jag. Lite för högt, för jag såg hur flera andra elever som var på väg hem tittade på oss och saktade ner stegen för att höra resten av vårt samtal. Men det fick dem inte för vi sänkte rösterna.

”Men men tänk om han inte kommer kunna vara i närheten av dig. För att han är så ledsen menar jag. Och så kommer han kanske vilja att jag inte ska va med dig och det skulle jag aldrig klara!” svamlade hon. Helt klart nervös.

”Men han kommer över det! Speciellt när han märker hur snäll du är och även om du inte vill medge det själv så är du en riktigt heting!” sa jag och blinkade med ena ögat mot henne och såg hur hon rodnade.

”Men är du verkligen helt säker på att du vill göra slut med Trevor?” viskade hon.

”Nej. Men man kan ju inte alltid vara 100 % på något utan måste kasta sig in på oväntade, vilda vatten också.”

”Ja du har nog rätt...” mumlade hon.

”Men jag måste gå, men snälla. Säg inte något till de andra. Om Trevor och det. Det får bli vår hemlighet.” Hon nickade långsamt.

”Men jag vet inte vad jag ska säga till dem ju. Och även om jag gjorde det så skulle det vara jätte svårt att ljuga för dem.” sa hon. Men jag hade redan börjat gå så jag vände mig om och tittade på henne.

”Kom på något!” ropade jag innan jag gick bort till min bil och skulle åka.

Till... ja vart skulle jag?

---

Vet ni en sorlig sak? Snart är I hate myself for loving you slut :( Men jag har nog minst 3 kapitel kvar och så :D

 

 

Men ni måste bli bättre på att kommentera!!! Jag tänker faktiskt inte skriva någonting förens jag fått 5 kommentarer! Så det så :)

 

Hej alla goa små barn :)
Nu har vi kommit till en liten dag som heter första april, lurat någon? Själv har jag inte lurat en ända :( Har liksom varit sjuk i tre dagar...
Men, back to buisnes. Jag har kommit fram till en sak, jag tycker inte att Zac Efron passar bra som Luke längre! Jag är ledsen Elsa, I really am! Men den nya skådisen är ingen mindre än engelskmanen Alex Pettyfer! Vi får väl se vad ni tycker om honom :)







Och bara för att han är så snygg får han en bild till :)



Så vi kanske måste ändra lite i hedern..?

Candice Accola som Gloria:







Sarah Bolger som Iris:







Katerina Graham som Jasmin:







Sarah Hyland som Alice:







Och Zach Roerig som Daniel:







Har jag glömt någon?

Är du glad nu Elsa? Jag fick klart kapitlet! Woho!!

Haha, nu är jag lycklig! Jag har skrivit klart ett kapitel till er!! Och så kommer det in nya karaktärer också! Ska lägga upp dem sen ;) Men nu ska ni få läsa :)

---

Dagen efter så var det en fotbollsmatch. Och såklart så skulle vi heja. Det var borta match så efter lunch så hoppade hela fotbollslaget på en av skolans privata bussar och vi cheerleaders på en annan.

”Okej tjejer.” sa coach när bussen börjat åka. ”Det här är en av killarnas viktigaste match för säsongen så det är bäst för er att ni hejar på ordentligt. Lyssna på Zelena och gör precis så som vi övat. Den som klantar sig, ja den blir det inte kul för.” sa hon och fnös innan hon stängde av micken och satte sig ner i sitt säte. Som vanligt så satt jag med mitt lilla gäng, Kayla, Joline, Linn, Daniella, Olivia och Kate.

”Men vad gjorde du och Kayla igår efter träningen då?” sa Linn och tog en liten tugga av sin låga-fetthalter-glass.

”Vi gick hem till mig och så följde Ced och Trev med.” sa jag och gapade för att hon skulle ge mig en tugga.

”Ohlala, något spännande skvaller man kan föra vidare?” frågade Olivia. Olivia var nämligen skolans skvaller drottning. Även vad de där töntarna

”Beverly Hills skolans skvallrare” säger så fick de alltid allt från henne. Eller någon som fått det av henne, eller någon som har fått det av någon annan osv.

”Nja...” sa jag utdraget och tittade på Kayla som skakade på huvudet. ”Jag menar, vi såg på några filmer och sen så gick Trevor och Cedric. Men inte något mer.” Jag ville ju inte säga något om Kayla och Cedric förens hon ville det, och något sa mig att hon ville veta om det verkligen var något. Så för tillfället så teg vi, men jag hade känslan att vi snart skulle ha ett nytt officiellt kärlekspar på BHS. Och att Luke låg på sjukhus ville jag verkligen inte prata om. Men de såg inte igenom den pyttelilla lögnen och började prata om hur de visste att killarna skulle krossa det andra lagen, medans jag satt och tänkte på Luke. Tänk om han inte kommer vakna...

”Han kommer bli okej.” viskade Kayla i mitt öra. Och självklart hade hon sett precis vad jag tänkte.

”Hur vet du det?” viskade jag svagt. Hon log lite svagt mot mig.

”Magkänsla.”

”Ja den är ju verkligen pålitlig.” mumlade jag. Det starkaste minnet från när hennes magkänsla hade haft fel var en gång när vi var nio och jag hade haft en hund som hette Gordon. Jag var alldeles för trött för att gå ut med honom och även om mina föräldrar var stenrika så behöver jag göra sysslor. Men till historien, jag orkade inte gå ut med Gordon och ville bara släppa ut honom i trädgården, men tänkte, han kanske blir överkörd? Men Kayla sa att det skulle gå bra, och det var hennes magkänsla som sa det. Gissa vad som hände?

Jo, Gordon blir påkörd av en bil och blir tvungen att avlivas. Jag var hemma och var ledsen i en vecka för det.

”Du, börja inte prata om Gordon!” sa Kayla snabbt när hon såg att jag skulle påpeka just det som hände med Gordon. ”Jag skojar. Jag vet det för att de är så duktiga på sjukhuset och de vet vad de gör.” sa hon och tog min hand. Och jag kramade den.

”Du har rätt. Nu ska vi inte oroa oss om sånt. Nu ska vi tagga!” sa jag högt. I alla fall sista meningen, jag hoppade upp ur mitt säte och gick fram till föraren där micken fanns.

”Hej tjejer!” sa jag högt! Alla ropade tillbaka och jag höll fram micken som artister gör ibland när publiken ska sjunga.

”Ska vi åka och 'kick some as'?” frågade jag i micken och de skrek tillbaka. Det här var en av traditionerna i vår skola. Att headcheerledern peppade tjejerna när det inte var långt kvar till arenan.

”Braaaa där tjejer! Ni verkar vara på hugget idag ser jag?” sa jag och skrattade. Och de skrattade med mig.

”Okej, så här kommer det gå till idag. När vi kommer fram så lämnar vi bussen när vi blir tillsagda, och vi går som vanligt tillsammans och så kommer vi killarnas omklädningsrum. Och när vi kommer in på arenan så ska vi göra något tillsammans med killarna så vi måste komma på något.” sa jag och kollade på listan jag fått av coach så jag inte glömt något.

”Och varför får vi inte reda på det här innan?” frågade en pipig liten irriterande röst. Gud, jag orkar inte med henne just nu. Gloria. Hon som alltid varit avundsjuk på mig, och alltid velat ha min plats på toppen. Jag tog ett djupt andetag för att inte säga något spydigt till henne.

”För att jag fick reda på det här nu. Jag sa bara det som stod på pappret.” sa jag så snällt jag kunde och la till ett fejkat leende för att vara en bra förebild. För jag visste att de yngre i laget såg upp till mig.

”Men varför sa ni inte det här tidigare nu på bussresan?” sa Glorias nästan ännu mer irriterande kompis Iris. Nästan.

”Jag sa ju det. Jag fick reda på det nu.” sa jag med sammanbitna tänder. När det kom till Gloria och hennes kompisar så var mitt tålamod inte så där jätte bra.

”Men sånt här tar tid. Vi kan inte komma på något bra på bara några minuter.” sa Jasmin, ännu en jobbig kompis till Gloria.

”Men ta och slå ihop era små hjärnor och kom på något då!” sa Olivia så jag slapp ta den fighten.

”Nej det går ju inte. De har ju inga!” sa Daniella och hela mitt lilla gäng längst fram skrattade och gjorde high-five med varandra. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte skratta.

”Men någon som har några idéer?” frågade jag och ignorerade mina vänner. Och en av de nyaste tjejerna räckte blygt upp handen.

”Ja, Alice.” sa jag och kollade på henne.

”Kanske om några står med pom-poms och skakar på dem och så kan typ några andra göra lite tricks genom pom-pomsen och sen så kommer typ du och Trevor och lite andra av oss och spelarna in som par... så att alla spelare får varsin cheerleader...” sa hon försiktigt.

”Jätte bra idé Alice!” sa jag och blinkade med ena ögat till henne vilket fick henne att rodna. ”Någon annan som har en idé?” frågade jag och kollade ut över gruppen. Ingen sa något eller rörde sig alls. ”Ingen?” frågade jag, fortfarande tyst.

”Nähä. Då antar jag att ingen har något emot att vi tar Alice idé?” frågade jag.

”Nej, vi här nere i hörnet tycker det var en super idé. Bra där Alice!” sa Linn och ropade det sista. Och Alice rodnade igen, hon var en av de där som såg upp till mig och mina vänner. Och det skulle inte förvåna mig om hon en dag skulle bli headcheerleader, hon var duktigt på allt som en sådan ska vara.

”Ingen som vill ändra på något? Eller lägga till?” frågade jag igen och ingen sa något. ”Okej, då gör vi så. Vilka ska gå med vem och i vilken ordning?” frågade jag.

”Du ska gå med Trevor. Först. Det är ju ni som representerar BHS mest!” sa Joline bestämt.

”Och sen ska Kayla och Cedric gå, springa... eller vad vi nu ska göra!” sa Olivia.

”Okej, sen då?” sa jag.

”Sen ska jag gå, med Daniel.” sa Gloria, och jag motstod lusten att sucka.

 

Men så kom tillslut fram till en ordning. Precis lagom tills en från den andra skolan kom för att hämta oss och vi gick mot killarnas omklädningsrum. Där stod alla i laget och väntade. Såklart så ställde jag mig och försökte förklara allt för killarna. Vilket inte gick förens Trevor ställde sig och skrek:

”HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA! ZELENA FÖRSÖKER PRATA!”

Då blev alla tysta och jag kunde prata.

”Tack Trevor. Så här, vi har fått i order från de som anordnar matchen att vi ska göra en egen entré. Så vi tjejer bestämde så här i bussen.” Sen så drog jag planen, ordningen, rubbet för dem och vi ställde oss i ordning. Precis i tid innan någon från personalen från skolan kom för att hämta oss och matchen kunde börja.

 

Såklart så vann våra killar stort och de andra hade inte en chans. Och till och med jag, tyckte att de andras cheerleaders var lite passiva. Men vi kunde ju snabbt åka hem men innan dess så skulle vi gå på toa så vi slapp göra det på bussen. Visserligen så var toan på bussen i högsta skick men det var ingen som gillade den, så alla gick och lånade toaletten på skolan. Och som den snälla personen jag var så lät jag alla andra gå först.

”Eh, Zelena.” var det en liten blyg röst som sa bakom mig när jag stod och höll upp dörren. Jag vände mig om och såg in i ett par isblå ögon.

”Åh, hej Alice.” sa jag och log mot henne.

”Hej, jag skulle bara fråga, tyckte du verkligen min idé var bra eller tog du bara den för att ingen annan hade en annan idé?” frågade hon försiktigt. Jag skrattade lite kort.

”Jag tyckte verkligen den var jätte bra Alice! Du behöver inte oroa dig. Den var super. Märkte du inte hur publiken blev alldeles till sig när vi kom in?” Hon skakade på huvudet. ”Alla blev ju på super bra humör. Och du vet det där Linn sa.” Hon nickade.

”Hon menade det.” sa Linn som kommit fram bakom Alice. Och stackars lilla flicka, hon hoppade en meter upp i luften och vände sig snabbt om och jag var helt säker på att man kunde höra hennes hjärtslag.

”T-t-tack.” stammade hon. ”Öh... jag måste gå nu.” sa hon sen och gick mot bussen med snabba steg.

”Stackar flicka. Du får inte skrämmas så Linn.” sa jag och slog henne lätt på axeln.

”Jag försökte ju bara vara snäll! Men kommer du? Coach väntar nog inte.” sa hon och blinkade med ena ögat.

”Jag ska bara gå på toa. Se till så de inte åker utan mig bara.” sa jag och gick in på toan.

 

När jag kom ut så väntade en otroligt otrevlig överraskning.

---

Såååå vad tror ni överraskningen är?

 

”Berätta allt!” sa jag. Hon tittade på mig och höjde på ögonbrynen.

”Om?” frågade hon. Jag suckade.

”Cedric!” Hon fnittrade så där som bara tjejer kan, och rodnade.

”Jag förstår inte vad du menar.” sa hon. Orden sa det att hon inte förstod, men hennes tonfall sa: Ups, hon kom på mig... Jag fnös.

”Laya, jag må va blondin. Men jag är inte blind. Och inte för att min kille pussar mig så betyder det att jag inte ser när din gör det.” sa jag och hon rodnade. ”Och du vet när jag och Trevor hämtade chips. Vi såg då med.” Och hennes ansikte såg ut som en tomat. Jag skattade.

”Told you.” sa jag och la mig ner på kudden.

”Okej okej. Vi är ihop. Typ.” Hon suckade. ”Jag vet inte. Idag var första gången något verkligen hände.” sa hon och såg ut som om hon var inne i djupa tankar.

”Men om något hände så borde det ju betyda att man är ihop. Eller hur?” frågade hon efter en tid av tystnad.

”Ja. Eller så var han full och inte kommer ihåg något av det imorgon.” sa jag och ryckte på axlarna. Och man kunde nästan se hur kugghjulen snurrade bakom den där pannan. Men när hon tagit in det jag sagt satte hon sig rätt upp i sängen och stirrade rakt framför sig med Stora. Jag skattade kort.

”Gud. Kayla jag skoja. Ta det lugnt. Det är klart att det betyder att ni är ihop. Tror jag...” sa jag långsamt. Hon fnös.

”Du, tro gör man i kyrkan.”

”Men nu är det så att vi inte är i kyrkan. Utan i mitt rum. Men man kan visserligen tro att det är en kyrka ibland...” sa jag lite för fort så allt lät som:

”Mennuärdetsåattvinteärikyrkan, utanimittrum, menmankanvisserligentroattdettärenkyrkaibland.” Inte speciellt begripligt. Men Kayla visste hur man skulle tolka mig så hon hörde ändå.

”Va?” sa hon efter några sekunder som hon såg ut som ett tyst frågetecken. Sen blev hon ett pratande frågetecken i typ en halv sekund innan hon blev tyst igen.

”Nä det var inget.” sa jag och gäspade och la ner huvudet på kudden.

”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” sa hon tyst när jag nästan somnat. Jag suckade. Skulle jag berätta? Det första som kom upp i mitt huvud var ett starkt och tydligt nej! Men sen så tänkte jag efter lite. Kayla skulle aldrig överge mig för att jag gillade en nörd som jag trodde. Eller, det var i alla fall vad jag sa till mig själv.

 

Kayla

 

Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv. Tja, det gjorde ondare än jag trodde. Litade hon inte på mig tillräckligt.

”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.

”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:

”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.

 

Zelena

 

Allt bara rann ur mig. Allt som hänt i stugan, samtalet på skolgården, sjukhuset.

Allt. Och hon bara satt och lyssnade, hela tiden. Utan att säga ett pip. Hela tiden grät jag och hon höll i min hand. För att ge mig stöd. När jag var klar så satt jag log hon bara mot mig.

”Vad?” sa jag förtvivlat.

”Jag är bara så glad att du sa allt till mig. Det där kan du omöjligt klara av ensam. Du kan inte rädda världen utan dina vänner Zell.” sa hon och log precis likadant sen. ”Men varför säger du det här nu?”

”Jag vet inte. Jag trodde jag kunde klara av det. Och...”

”Vad?” Tystnad. ”Zelena, vad är det du håller undan från mig?” Jag suckade. Jag kunde inte ljuga för min bästa vän. Men jag skämdes för mycket för att se på henne.

”Jag trodde att ni skulle dumpa mig och lossas som om jag inte fans.” sa jag tyst. Jag kände hennes blick på mig. Efter en halv minut så vågade jag titta på henne. Och salta, tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag började gråta mer. Jag som nästan slutat gråta.

”Förlåt, jag skulle inte ha sagt det där.” viskade jag.

”Nej. Det var bra att du sa det. Men det är lite svårt för mig att ta in det bara. Jag...” sen blev hon tyst. Men innan jag han säga något så fortaste hon.

”Jag trodde du litade på mig mer.” viskade hon. Och det gjorde ont. Men att jag trodde taskiga saker om henne gjorde nog ondare. Så jag var tyst och tittade ner i täcket. Men efter någon minut så tog hon min hand och jag tittade upp på henne.

”Men nu är jag glad att du har berättat så jag kan hjälpa dig.” sa hon och log mot mig. Och jag tog tillbaka.

”Jag älskar dig.” viskade jag och slängde armarna om hennes hals.

”Jag älskar dig också.” viskade hon i mitt öra.

---

Vad tycker ni?
Ledsen att det blev så kort. Ska skriva långt nästa gång :D

 

 

Hej alla läsare som är kvar!
Jag är så, så, så så, så, så, så, så, så, så, så, så SÅ ledsen för att det har tagit sån tid med nästa kapitel av I hate myself for loving you!!! Men jag jobbar på och så länge kan ni få ett litet smakprov:

Kayla

Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv.... Tja, det gjorde ondare än jag trodde det skulle. Litade hon inte på mig tillräckligt.

”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.

”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:

”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.

Har snart skrivit klart hela och då kommer det upp här med stormsteg!!!

Tack Ella som påminde mig om att jag har glömt att ge Zelenas chaufför Mark någon skådespelare!

Här kommer han:

Craig Horner som Mark:

”Miss Gold?” sa en vänlig röst och skakade på min axel lite lätt. Jag lyfte snabbt på mitt huvud, lite för snabbt. Jag kände hur allt svartnade en kort sekund innan jag kunde se Mrs West le mot mig. Och bakom henne fanns en klocka.

”Helvete! Är klockan så mycket?” frågade jag och ställde mig snabbt upp.

”Du har sovit i snart två timmar.” sa hon lugnt. ”Var du på väg någonstans?”

”Eh... nej. Men mina kompisar är hemma och väntar på mig.” sa jag stressat och plockade ihop mina saker som hade åkt ur min väska.

”Jag ska följa dig ner till entrén. Och så kan du hälsa på Mr Wingston varje dag mellan 16 och 20.” sa hon och log ett snällt leende mot mig. Jag nickade stressat.

”Visst visst.” mumlade jag snabbt och hon började gå mot dörren, och jag var inte sen med att följa efter. Vi gick ner till entrén utan ett ord och vi sa bara ett kort hej då innan jag sprang ut till min bil.

När jag svängt ut från parkeringsplatsen så tog jag upp min telefon och slog Kaylas nummer.

”Zell vart är du! Vi har väntat i en evighet!” var det första hon sa.

”Ja jag vet. Jag somnade. Men jag är på väg hem nu.” förklarade jag.

”Mm... Trevor verkar inte så glad. Jag tror han tror att det är något mellan dig och Luke.” sa hon lite fundersamt. De var tydligen inte i samma rum, hade de varit det så hade hon inte sagt så.

”Nä det är inget. Tror du att du kan få honom på bättre humör?” frågade jag och i mitt huvud var det en röst som sa, lögnare.

”Jag ska försöka. Men han blev bara surare och surare ju längre tid du var borta.” muttrade hon. Jag suckade.

”Men han blir nog på bättre humör när han vet att du är påväg hem.” sa hon snabbt och jag hörde hur hon log.

”Bra. Men nu måste jag fokusera på att inte köra av vägen. Vi ses snart Laya.” sa jag.

”Kör försiktigt.” muttrade hon och jag la på.

 

Precis innan jag var inom synhåll från mitt hus så stannade jag till vid kanten och tog fram mitt nöd-smink kitt. Jag såg förskräcklig ut. Resultatet av att sova sittandes mot en sjukhussäng efter att ha gråtit. Jag suckade och försökte fixa mitt ansikte igen. Det blev inte perfekt men det fick duga. Jag la tillbaka necessären på sin plats i handfacket och körde in vid mitt hem.

Jag gick långsamt upp för uppfarten, fruktades hur dåligt det var med Trevor.

Innan jag han trycka ner dörrhandtaget var det någon annan som gjorde det åt mig. Kayla.

”Välkommen hem. Joe håller på att göra mat.” sa hon och log mot mig. Jag lutade mig fram och viskade;

”Hur är det med Trev?” Hon ryckte på axlarna och jag snörpte på munnen.

”Det är inte så farligt tror jag.” sa hon och la en hand på mig axel. ”Men något viktigare, hur var det med Luke?” frågade hon. Jag log inombords, hon frågade om honom. Även om jag visste att hon inte tyckte om honom.

”Så där. Han vaknade inte när jag var där. Men han kommer bli bra.” sa jag och nickade lite lätt. Hon log.

”Zelena är du hungrig?” ropade Joe från köket.

”Utsvulten.” ropade jag tillbaka och hörde hur de skrattade ute i köket. Jag tog av mig mina skor och la ifrån mig väskan och gick tillsammans med Kayla in i köket. Där satt Trevor – som inte verkade på dåligt humör över huvudtaget – och Cedric och åt grillad biff med pommes frites.

”Hoppas du inte tar illa upp för att vi började.” sa Cedric med munnen full av mat. Men det lät mer som 'toppas u int illa upp böha'. Men jag förstod och skrattade.

”Nej då. Ät ni.” sa jag och satte mig vid en tom talrik och började ta för mig mat.

”Hur var det på sjukhuset?” frågade Joe efter en tid av tystnad. Jag svalde maten lite överdrivet.

”Det var så där. Luke var medvetslös hela tiden och jag tror inte han kommer vakna på ett tag.” svarade jag och undvek Trevors blick.

”Vad synd. Vilken olycka.” mumlade Joe. Jag nickade och tog en till tugga av min biff. Resten av middagen – för tro det eller ej så var klockan nästan halv åtta – flöt på med lite småprat om allt möjligt. Skolan, filmer, jobb. Allt utom Luke och sjukhus. När klockan började närma sig nio så plockade vi av bordet och satte oss i soffan och började kolla på en ny film. Den här gången Wallstreet. Efter halva filmen så kom pappa hem.

”Hej ungar. Åh ni ser den där, den är bra.” sa han när han kom in i vardagsrummet för att ge mig en snabb puss på hjässan.

”Vart är mamma?” frågade jag när han var på väg ut.

”På väg hem tror jag. Hur så?” frågade han utan att stanna.

”Bara undra.” mumlade jag.

Hon kom hem en halvtimme senare. Samma mönster upprepades. Hon kom in till oss, sa att filmen var bra – mina föräldrar måste vara synska – och gick igen. Vi såg klart på filmen och jag måste medge, den var rätt bra. Men det finns bättre filmer. Klockan började bli sen så Trevor och Cedric började göra sig i ordning för att köra hem. Jag tog tag i Trevs arm och drog ut honom i köket. Han såg på mig med förvånad blick. Jag tittade på honom någon sekund.

”Är du arg på mig?” frågade jag sen. Han höjde väldigt förvånat på ögonbrynen.

”På dig?” sa han väldigt förvånat. Jag nickade långsamt. ”Varför skulle jag vara arg på dig?” frågade han med ett litet leende och så la han sina stora armar runt mig och jag la mina runt hans hals.

”För att jag åkte till sjukhuset. Laya sa att du var på dåligt humör.” sa jag lågt. Jag visste att Kayla och Cedric lyssnade. Och jag visste att Kayla grimaserade för att jag skvallrat på henne.

”Jag var. Men sen så tänkte jag igenom allt och förstod att du var tvungen att åka. Han är din vän och han räddade dig. Och det kommer jag alltid ha honom att tacka för. Så jag tänkte, att det var dumt av mig att vara svartsjuk på honom.” sa hon och gnuggade sin nästipp mot min. Jag log.

”Det var förnuftigt av dig.” viskade jag.

”För en gångs skull.” viskade han och jag kände hans andedräkt i min mun. Jag ställde mig på tå för att kunna kyssa honom och han hjälpte till genom att sänka på huvudet. Vi kysste varandra ömt och kärleksfullt. Jag hörde hur Laya fnittrade utanför och suckade, avbröt vår härliga stund och gick ut till hallen. Tittade på Kayla som var tomatröd i ansiktet och höjde på ett ögonbryn. Hon fnittrade bara mer. Jag skrattade kort utan att öppna munnen och skakade på huvudet. Trevor gick fram till sina skor bakom mig och sänkte huvudet vid Kayla och viskade;

”Tack så mycket.” Han var klart ironisk men det fick Kayla att skratta. Jag log för mig själv och lutade mig mot väggen. Kayla fick en kram av Trevor innan han kom till mig och gav min en hej då puss. Samtidigt som Cedric gav Kayla en, han trodde inte någon såg. Det gjorde jag och jag log inombords. Mina läppar var lite upptagna. Men när jag och Trev släppte varandra så fanns det inte något teckna på att de nyss kyss varandra. Men Trev och Ced gick tillslut och det var bara jag och Kayla kvar.

”Se en till film?” frågade jag.

”Sisten till ditt rum.” sa hon och började springa till mitt rum – där jag också hade massor av filmer och en tv – och jag var henne hack i häl. Men hon vann ändå.

”Du fuskade.” sa jag när jag kom in i mitt rum sekunden efter henne.

”Gjorde jag inte.” invände hon.

”Så att stå ivägen i trappen med flit är inte fusk?” frågade jag skeptiskt.

”Bara lite.” sa hon och flinade. Jag fnös och tog en random film och satte i Bluray-spelaren. Laya hade redan lagt sig i min stora säng – den är så stor så vi alltid sover i den båda två. Jag tog fjärrkontrollen och la mig bredvid henne. Vi såg på filmen i lugn och ro. Den var inte så där jätte bra men ingen av oss orkade byta. När den var slut så tog vi och bytte om till pyjamas – eller, jag gjorde. Laya hade inte någon, hon lånade en stor tröja av mig – och borstade tänderna innan vi la oss i sängen. Nu tänkte jag bomba henne med information om henne och Cedric.

---

Sooooo, what do YOU think?

 

Har skrivit sen klockan 5. Enjoy :)

---

´

Jag och Trevor sa att vi väntade i någon minut så de fick vara ensamma en liten stund. Och jag började babbla lågt om hur vår första dubbeldejt skulle gå till. Trevor bara tittade trött på mig och mumlade passande svar lite då och då. Men jag hann inte så långt innan telefonen ringde. Och Joe hade gått hem till sig i det lilla gäst huset på gården så jag fick springa och svara.

”Familjen Gold.” svarade jag av ren vana.

”Ja hejsan jag ringer från Beverly Hills sjukhus. Är det Zelena jag pratar med?” frågade en mjuk kvinnlig röst. Men varför skulle sjukhuset vilja mig något? De hade ju sagt att de inte skulle ringa igen om det inte var något väldigt, väldigt viktigt, som att jag fått fel medicin eller något.

”Ja. Vad gäller det?” frågade jag långsamt.

”Jo det är så att vi har fått in en pojke vid namn Luke Wingston, han ligger i någon sorts koma och mumlar...” resten hörde jag inte... Jag hade tappat telefonen.

”Hallå? Hallå? Miss Gold?” frågade kvinnan. Jag tog snabbt upp telefonen.

”Vad har hänt med honom?!” nästan skrek jag. Jag hörde hur några kom gående från både vardagsrummet och köket.

”Han var med i en bilolycka, och fick väldigt allvarliga skador. Och han mumlar ditt namn hela tiden, i koman. Jag förstår om du är orolig för din pojkvän men du kan komma och hälsa på honom nu på en gång om du vill.” sa kvinnan snällt.

”Han är inte min pojkvän. Men jag kommer på en gång.” sa jag, och jag visste att Trevor hörde. Jag väntade inte på att kvinnan skulle säga hej då eller sa det inte själv heller utan la bara på. När jag vände mig om så stod Trevor, Kayla och Cedric där.

”Vem var det?” frågade Trevor lite surt, han var arg för att någon trott att någon annan var min pojkvän.

”Det var sjukhuset. Luke har blivit påkört av en bil och ligger i koma.” sa jag så lugnt jag kunde, vilket inte var så lugnt just nu. Deras ansikten gjorde precis samma oförstående min.

”Luke. Han som jag blev kidnappad med.” sa jag, man tycker ju att ens bästa vän skulle komma ihåg namnet på killen som jag blivit kidnappad med.

”Är han okej?” frågade Kayla. Trevor rörde inte en min, han blev ännu argare nu när han visste vem någon annan var.

”Nej. Som jag sa så ligger han i koma och jag ska dit och hälsa på honom på en gång.” sa jag utan att så mycket kika på Trevor. Kayla nickade långsamt. Som om hon visste allt. Vilket jag verkligen hoppades att hon inte gjorde.

”Så jag antar att våra planer gick åt skogen Laya.” sa jag och gjorde en ledsen min mot henne.

”Det är lugnt.” sa hon men något sa mig att det inte var lugnt.

”Men ni kan ju kolla klart på filmen och så tills jag kommer hem. Och så kan vi sova ihop då?” sa jag med förväntan i rösten, även om allt jag kände var allt jag ville var att åka till sjukhuset.

”Ja!” utbrast Laya.

”Men jag måste verkligen åka nu. Men vi ses sen okej? Jag ska försöka skynda mig.” lovade jag. Laya nickade och Cedric tog hennes hand och gick in till soffan. Jag ignorerade Trevor stod kvar och kollade på mig helt tyst tills de var utom hörhåll.

”Varför är han så viktigt för dig?” frågade han sen, när jag börjat ta på mig skorna.

”Vi var kidnappade ihop, kommer du ihåg? Och det var han som fick ut oss.” mumlade jag med ryggen mot honom.

”Men varför blev du så... ja jag vet inte vad när de ringde?” frågade han, jag suckade. Jag kunde ju inte berätta sanningen.

”Han räddade mitt liv. Och nu när hans är i fara så måste jag vara där och se till så han klarar sig, okej? Det är jag skyldig honom.” sa jag, försökte att se till att inte ljuga. Bara utelämna vissa saker.

”Men varför kan du inte åka dit imorgon?” frågade han argt.

”Därför att jag inte kan imorgon! Det är ju match och vi ska heja.” sa jag ansträngt lugn röst. Och han hörde definitivt att jag var påväg att bli arg. De få bråk vi haft så var det inte ofta jag blivit arg men de otroligt få gånger så hade han lagt sig på en gång. Och med tiden så hade han lärt sig hur det lät när jag var på väg att bli arg.

”Okej, okej. Men ring när du åker där ifrån okej?” sa han och gick fram till mig.

”Visst. Och kan du säga till Joe vad som hänt och be henne vara i huset?” frågade jag precis innan jag skulle gå ut.

”Ja då. Åk nu.” sa han och gav mig en kort puss. Jag log mot honom innan jag sprang ut till mig bil.

 

När jag svängde in på sjukhusets parkering så var det knappt att jag kunde sitta stilla lagom mycket så jag kunde koncentrera mig på körningen. Men jag hittade en plats vid ingången och sprang in till receptionen.

”Vart ligger Luke Wingston?” frågade jag kvinnan bakom disken. Utan hej eller någonting.

”Åh välkommen. Du måste vara Miss Gold.” sa samma kvinnoröst som jag pratat med i telefon bredvid mig. Jag vände mig om mot henne och hon sträckte fram sin hand och jag tog den långsamt.

”Jag är Mrs West och är Mr Wingstons sköterska.” log hon mot mig.

”Var är han?” frågade jag, och ignorerade hennes vänliga hälsning.

”På tredje våningen. Kom så ska jag visa dig.” sa hon och började gå mot hissarna och jag gick snabbt efter. Vi gick tysta in i hissen och det var knäpptyst hela vägen upp.

”Har hans föräldrar varit här?” frågade jag på väg till hans rum för att bryta tystnaden.

”Nej. Du är den ända som vet om att han är här. Men vi ska ringa dem senare.” sa Mrs West. Jag nickade långsamt.

”Okej. Men han kommer klara sig va?” frågade jag med en klump i halsen, den frågan hade plågat mig sen de ringde.

”Oja! Han hade inte några som helst livshotande skador men det var ändå rätt allvarligt. Men han är nog ute om en vecka eller så.” sa Mrs West. Jag rös bara av tanken. En vecka?

”Här är det. Jag ska lämna er ensamma.” sa Mrs West och gick in i dörren bredvid den jag nu stod vid. Ensam. Jag tog ett djupt andetag. Fruktande det jag nu skulle bli tvingad att se, men jag tog klivet in i hans rum och såg honom ligga där. Helt orörlig och knappt andades. Det var hemskt.

 

Jag tog ett steg i taget. Precis som mina tårar gjorde. En efter en föll de ner från min kind och ner på marken. Jag gick fram till sängen han låg på och satte mig på knä vid honom och tog hans hand. Och började gråta häftigare – och det blev inte bättre av att han mumlade mitt namn nästan ohörbart en gång i minuten. Mer och mer grät jag, tills jag inte kunde mer för att jag hickade så mycket. Jag la mitt huvud mot hans hand och kramade. Han såg ut som en enda röra. Med bandage runt huvudet och plåster över hela ansiktet. Mer såg man inte eftersom han hade ett tunt täcke över sig. Och säkert en sjukhus-klädsel under. När jag tystnat var det ända man hörde stegen och rösterna utanför och pipande från maskinen som höll koll på hans hjärtslag, som jag inte har en aning om vad den heter. Tillslut så vart den också tyst...

---

Vad tror ni kommer hända? Och vad gillade ni kapitlet?

Jao! Som jag lovade så ska jag lägga upp de nyaste karaktärerna :) Dvs, Cedric, Kate och cheerleder-coachen (Säg till om jag glömt någon?)

Harry Shum, Jr som Cedric:





Och kolla vad passande! En bild på Harry och Diana (Kayla) som ni kanske vet lite om sen förra kapitlet...?



Och så har vi Debby Ryan som Kate:







Och så har vi Angelina Jolie som Coach:





Så de var de nya. Och om jag har glömt någon, säg till :) Alla ska ju få vara med :P

Jag är så ledsen att det tog sån tid. Men här kommer det:

---

Skoldagen tog snabbt slut och jag och resten av mitt lilla gäng var på väg till cheerleadingsträningen. Kate hade varit hos läkaren så hon hade också kommit vid matten med Miss. Houston men nu var hon också här. Hela gänget igen. Precis som om det varit innan det hände. Och som tur var så nämnde igen det. Coach kom som vanligt prick klockan tre då vi skulle börja. Jag fick inte ta ut mig till hundra procent för mina sår men coach försökte få mig till det ändå, även om hon visste vad som hänt mig. Men jag stod för en gångs skull upp för mig själv. Jag skulle inte ta ut mig mer än jag klarade, så jag gjorde bara hälften så mycket som alla andra. När det var bara någon halvtimme kvar av träningen så började fotbollslagets spelare komma in trillade på planen. Trevor kom dit med sin kompis Cedric som en av de första och stod och kollade på oss när vi tränade. Cedric brukar säga att ”det är så sexigt med tjejer i småkläder som rör sina små ben över huvudet i en helt omöjlig position”. Trevor brukar bara skratta och hålla med. Jag och mitt gäng brukar bara stirra på dem och fälla någon spydig kommentar som, ”vadå då? Bara för att ni är viga som stenar.” eller ”det är inte omöjligt. Se bara på oss, vi klarar det ju. Och vi är inte omöjliga. Bara omöjligt heta.” och göra en grupp-highfive. Då blir det oftast tyst på Cedric. Men jag som inte tog ut mig helt såg att han hade ljugit. Det är så sexigt med en tjej i småkläder som rör sina små ben över huvudet i en helt omöjlig position. Han fullkomligt stirrade på Kayla. Det hade jag inte märkt förut. Jag måste komma ihåg att se till att jag får ut dem på en dejt snart. Men så behövde de gå för att deras träning skulle börja och jag kunde koncentrera mig på träningen. När den var slut så gick jag och Kayla till läktaren och tittade när Cedric och Trevor spelade fotboll. Vi satt och pratade och när Trevor eller Cedric gjorde en touchdown – i träningsmatchen – ropade vi hejaramsor till dem. Oftast fick vi en liten vinkning till svar, några gånger så fick vi till och med en slängkyss.

”Hur är det mellan dig och Cedric?” frågade jag en gång.

”Som vanligt tror jag.” sa Kayla, men hon avslöjade sig genom att rodna.

”Åh berätta allt!” sa jag med ljusröst.

”Det är inget. Jag lovar.” sa hon men eftersom jag kände henne för väl så trodde jag henne inte. Men jag behövde byta taktik.

”Okej...” sa jag sorgset och suckade. ”Berätta inte för din allra bästa vän. Som är som din syster och kommer bli väldigt sårad om du inte berättar om din hemliga pojkvän.” om man sa sånt till Kayla och lät lite ledsen och sårad så fick man alltid veta allt! Och idag var inte något undantag.

”Okej. Vi var faktiskt ute härom veckan. När du hade kommit hem – jag var inte ute en enda sekund när du var borta. Och det var rätt kul. Vi var inte ensamma men det var som om något typ gnistrade mellan oss. Som... ja jag vet inte.” sa hon och såg ut som om hon höll på att spricka av glädje. Men så var det något som blev mörkt i hennes blick. ”Men jag vet inte om jag är redo för ett nytt förhållande, inte efter Mike.” sa hon och såg plötsligt ut att börja storgråta ut vilken sekund som helst. Mike var den förra pojkvännen Kayla hade haft, men han visade sig vara ett riktigt as. Han gjorde slut med henne på det mest brutala sett och Kayla hade älskat honom så och sålt sin kropp och själ till honom – bokstavligen. Efter det så hade Kayla varit ett vrak i flera veckor.

”Cedric är inte som Mike.” sa jag med sammanbitna tänder och tog hennes hand.

”Lyssna, Cedric har vi känt sen vi gick på dagis. Han är en mycket, mycket bättre kille än Mike. Och om han på något sätt visar något tecken på att göra som Mike så tänker jag ta och spöa skiten ur honom! Men jag tror inte att han kommer det. Han såg vad som hände med dig när Mike gjort slut med dig, han vet att du är lite instabil när det gäller sånt. Och han skulle aldrig göra så.” Oj, vilken föreläsning det vart. Men hon verkade ha fattat och suckade.

”Ja antar att du har rätt.” sa hon och log mot mig. ”Tack.”

”Det är sånt som systrar gör för varandra.” sa jag. ”Och han är totalt förälskad i dig.” la jag till och hon skrattade.

”Det är han inte.” invände hon. Jag nickade ivrigt.

”Jo. Du skulle sett hur han stirrade på din rumpa på träningen! Och det är inte tjejer i små kläder som är så sexigt det är du som är så sexig i småkläder.” sa jag och nu var det min tur att skratta.

”Hey! Laya! Zell!” ropade Trevor till oss ner ifrån planen. Vi tittade på honom och Kayla började skratta också. Utan att riktigt veta varför. ”Vad är det som är så roligt?” frågade Cedric från planen. Då skrattade vi bara mer men jag kunde hålla mig någon sekund för att ropa tillbaka;

”Vi vet inte riktigt!” Jag såg hur Trevor skakade på huvudet och mumlade något som fick Cedric att skrocka.

”Går ni med oss hem?” frågade han. Mitt skratt började avta men Kayla skrattade fortfarande som en gris.

”Jag kan inte. Jag får inte lämna huset. Men ni kan komma med till mig?” ropade jag till svar.

”Okej. Vi ska bara duscha först.” ropade Trevor och han och Cedric började jogga mot omklädningsrummen.

”Men vill ju inte lukta skunk inför fina Mr och Mrs Gold.” la Cedric till.

”Ha-ha Cedric. Väldigt kul.” ropade jag efter dem. Kayla hade slutat skratta och log bara mot mig.

”Vad?” frågade jag henne när jag märkte det.

”Inget.” skrattade hon och började plocka ihop våra saker. Jag bara tittade på henne lite oförstående. När hon höll fram min väska tog jag den långsamt. Fortfarande med blicken fäst på henne.

”Kom nu Zell. Annars går jag utan dig och Joe blir nog väldigt förvånad när jag kommer hem till dig med Trevor och Cedric ensam.” sa hon och vickade lite på rumpan. Då tog jag hennes hand och hon fick dra upp mig. Och så gick vi bort till omklädningsrummets ingång.

Och när vi gick runt hörnet innan man kom till ingången så stannade vi.

Där stod Trevor och Cedric. Lite småfuktiga i håret.

”Där är ni ju, vi har ju stått här i typ flera år, hur kan det ta så himla lång tid för tjejer.” klagade Cedric. Kayla höjde ett ögon bryn.

”Lång tid? Det var ju ni som var läskigt snabba. Har ni ens duschat?” frågade hon. Trevor fös.

”Ja. Vad gjorde ni där borta egentligen?” frågade han.

”Ja. Vi började nästan tro att ni blivit kidna-” sa Cedric men han avbröt sig när Trevor la en hand på hans bröst, för att få honom att vara tyst. Han visste att det var känsligt för mig. Jag tittade ner i marken och jag tror att jag slutade andas för någon sekund.

”Förlåt Zell.” sa Cedric, till min förvåning mycket närmare än förut.

”Det är lugnt. Men nämn det helst inte igen.” sa jag och tittade upp igen. Trevor och Cedric hade kommit fram till oss. Jag log mot Cedric som log tillbaka mot mig.

”Ska vi gå?” frågade jag. Trevor och Cedric nickade ivrigt och Trevor tog min hand. Jag log inombords. Vi pratade om allt mellan himmel och jord – med ett undantag – på väg hem till mig, bland annat vad vi skulle göra och kom fram till att vi skulle se en film.

 

När vi kom fram så var det en härlig lukt som spred sig i huset.

”Joe! Jag är hemma! Med Trev, Ced och Laya!” ropade jag.

”Okej, är ni hungriga?” ropade hon tillbaka. Jag tog av mina ytterkläder och gick in till henne i köket där hon stod och stekte fattiga riddare. Det var som om någon hade stuckit en kniv i min mage. För mig så betydde fattiga riddare bara en sak – Luke.

”Inte jag.” mumlade jag tyst.

”Men jag är!” sa Cedric och stormade in i rummet. Efter honom kom Kayla och Trevor in, inte lika snabbt som Cedric – som redan hade ätit en halv fattig riddare. Jag gick långsamt fram till bordet och satte mig så långt bort från de fattiga riddarna som möjligt. Men som tur var för mig så var Trevor och Cedric super hungriga så de åt upp alla – förutom två som Kayla åt – på mindre än tre minuter. Och jag skyndade mig ut ur köket och kollade igenom vårt jätte stora förråd av filmer. Jag tog ut de tre nyaste som pappa kommit hem med i förra veckan, Step up 3, Salt och Wallstreet. Pappa hade sagt att de var rätt bra och han brukade ju ha bra film-smak. Jag hörde hur Laya skrattade, och skrattet kom närmare. De var på väg in till vardagsrummet. Jag tog med mig filmerna, ställde mig upp, vände mig om och fick ett par läppar trycka mot mina. Först blev jag bara förvånad men så la han sina armar runt mig och pressade mig mot honom. Det kändes bra, som hemma. Så jag kysste honom tillbaka. Och jag kunde känna hur han log. Mina armar började vandra upp över hans bröst och jag la mina armar runt hans hals och flätade in mina händer i hans blonda hår. Och så hördes ett litet fniss och någon – Cedric – harklade sig.

”Stick och brinn.” mumlade Trevor mot mina läppar. Men det lät mer som Tik o bin, ungefär.

”Nej. För jag vill se på film.” sa Cedric. Då tog jag fodralen jag redan hade i händerna och slängde i dem i den riktningen som Cedrics röst kom från. Och det lät som om han fångade dem, och jag tror jag kastade det på honom så det gjorde ont för han sa aj.

”Din tjej har bra smak Trev.” sa han. ”Men allvarligt, Step up?” sa han med en röst som sa att han tyckte att jag var galen. Då drog jag mig ifrån Trevor en liten bit så att min mun var fri. Men han ville inte sluta, så han började kyssa min hals.

”Pappa sa att den var bra.” sa jag lite andfått till Cedric. ”Aj. Trev, du bet mig.” Men Trevor ignorerade mig och började kyssa mina axlar och ville tydligen ner ännu längre. Jag fnissade och försökte trycka honom ifrån mig. Men det gick inte så bra. Han var så mycket starkare än jag, men hans stannade vid min hals i alla fall.

”Urs, Trev sluta. Eller gå och skaffa ett rum.” klagade Cedric som hade satt sig i soffan.

”Jag måste nog hålla med. Mycket kan jag se med det där är lite för mycket.” höll Kayla med. Jag skrattade och gjorde ett sista försök att få bort honom. Inte för att jag inte gillade det, nej så var det inte.

”Okej Trev. Nu ska vi inte göra våra vänner generade.” skrattade jag och han släppte mig faktiskt.

”Vadå? Gillar ni inte barnförbjudet?” flinade han mot Laya och Ced.

”Nää!” sa Cedric och Kayla samtidigt. Jag fnissade och började gå mot soffan och Trevor gick efter. Och så nöp han mig i rumpan, och jag skrek till och hoppade upp lite i luften. Alla utom jag skrattade. Jag bara skakade på huvudet och suckade. Trevor hade gått om mig och redan satt sig i soffan. Jag gick och satte mig bredvid Trevor och han la sin arm runt mig. Ced gick fram och satte i Salt och tryckte på play.

”Ska jag gå och hämta något gott att äta?” frågade Trev efter några minuter. Cedric nickade och Kayla mumlade ett ja. De var allt för intresserade av filmen.

”Jag kommer med dig.” sa jag och ställde mig upp. Trevor tog min hand och vi gick in till köket och tog fram en påse chips. Trevor tog den och jag började gå in till Ced och Laya igen. Men de kollade inte på filmen. De var allt för upptagna med varandra. Jag kvävde ett fniss och vände mig om för att ge dem lite privatliv. Jag såg hur Trevor var på väg in med en massa chips i munnen. Jag höll upp en hand för att få honom att stanna och när han gjort det i la jag ett finger för munnen för att visa att han skulle vara tyst innan jag vinkade honom till mig. När han såg vad de höll på med så flinade han brett. Jag började gå mot köket så de kunde få vara utan publik och Trevor följde efter. Och jag log. Brett!

---

Extra långt var det så jag vill gärna ha extra många kommentarer :) Och så ska jag lägga upp bilder på de nya karaktärerna också :D

 

Ja. Jag sa ju att jag skulle lägga in lite bilder på skådespelare som jag tycker passar bra som mina nyaste karaktärer (som jag har gjort med de gamla här).

Chord Overstreet som Trevor:







Dianna Agron som Kayla:







Jenna Dewan som Joline:





Naya Rivera som Olivia:





Lauren Potter som Linn:






Brianne Davis som Daniella:





Som ni märkte var ju det typ hälften Glee skådisar men de passade :) Och varför Kalya och Trevor fick tre bilder är för att de kommer ha större betydelse i novellen :)

UPDATE: Hoppas ni ser alla bilder nu :) Nu ska jag skriva ^.^

Hoppas ni blir glada nu :D Jag belv ju inte precis jätte nöjd men det är okej :) Och jag vet att jag måste bli snabbare att skiva... Jag är ledsen :( Jag gör så gott jag kan.... Men här kommer kapitlet. Enjoy :)

---

”Jag ska...” sa han och försökte tränga sig förbi mig. Som om allt var som det var innan kidnappningen. Jag tog tag i hans arm.

”Luke. Vad är det?” frågade jag trött.

”Vadå?” han sänkte rösten. ”Jag trodde att det var så här du ville ha det.” Jag stirrade på honom. Och min mun var helt öppen. Jag stängde den och tittade på honom helt ovetande.

”H-hu. Var har du hört det? Eller snarare vem har du hört det ifrån.” sa jag lite små argt. Det tog några sekunder innan har svarade. Och då tittade han inte mig i ögonen. Det var som om mina ögon ramat ur mitt ansikte och landat på asfalten under oss.

”Dig.” sa han och försökte dölja att han var sårad. Jag bara stod och kollade på honom.

”Mig?” sa jag tillslut. Han tittade upp på mig.

”Du vet inte att du pratar i sömnen va?” Jag spärrade upp ögonen. Jag? Prata i sömnen? Oh. My. God vad pinsamt. Man kan ju undra vad jag hade sagt. Det här kan inte båda gott.

”Nä gör jag?” frågade jag överraskat, jag försökte dölja att jag inte precis var nöjd med det... Men han märkte det och nickade.

”Och natten innan vi skulle rymma så sa du att vi inte skulle kunna vara tillsammans när vi kom tillbaka till skolan.” sa han sårat. Jag hade inte något att säga så jag var helt tyst och jag kände hur jag rodnade.

”Om du ursäktar så har jag en lektion nu.” sa han efter någon minut av tystnad. Och han lät arg, det där sårade var som bort blåst. Jag suckade och nickade långsamt. Sen gick han förbi mig och jag var ensam igen. Jag var ledsen, och arg. Ledsen och arg på mig själv. Varför tänkte jag bara på mig själv? Varför var jag så självisk och inte tänkte på någon annan?! Jag kände hur en tår föll ner för min kind men inte mer. Bara en. Jag stod där i en dryg minut innan jag tog tillbaka min förmåga att röra mig och började gå till min lektion. Jag skyndade inte alls. Jag var som i min egen bubbla. När jag kom fram till klassrummet så knackade jag försiktigt på och väntade på att Mrs. Frew skulle öppna dörren. Vanligt vis så skulle jag varken knacka eller vänta, det gjorde jag aldrig. Jag öppnade bara dörren och sträckte upp armarna i luften och sa, ”Har ni saknat mig?”. Men nu så... jag hade helt enkelt inte ork att vara den jag varit. När Mrs. Frew öppnade så spärrade hon upp ögonen i förvåning. Jag hade haft henne som lärare hela High School, och jag hade aldrig, aldrig knackat och väntat vid dörren som alla andra.

”Miss... miss Gold. Eh.. Välkommen, jag hörde att du var hos skolsyster.” sa hon. Jag nickade och gick snabbt och tyst till min plats. Jag satt längs fram och det var inte något jag ville göra just nu. Jag kände hur alla stirrade på min rygg. Just nu ville jag bara springa. Springa och springa tills jag kom till världens ände, där det fanns någon som bara kunde skicka mig tillbaka i tiden. Så allt hade varit som det var innan jag blev kidnappad med världens underbaraste och sen inte kunde vara med honom på grund av att jag var alldeles för rädd för att jag skulle bli mobbad och ingen av mina gamla vänner skulle någonsin vilja prata med mig igen. Jag skulle vara ensam. Ensam med Luke och hans vänner. Vem vet, jag kanske skulle tycka om dem. Men varje gång jag skulle se en av fotbollslagets matcher där hela cheerleading-laget var och hejade. Med någon annan som head cheerleder. Eller värre, att jag inte blev utkastad av vår coach och blev helt utfryst. För vår coach är sån. Är det någon som inte passar in eller börjar bli en millimeter tjockare så kastar hon ut oss. Vem det än är. Ibland är det skönt men oftast inte. Fast det bästa kanske skulle vara om jag bara gick upp i rök. Inga spår eller något. Eller bara dog. Tog pappas gevär som hänger i hans arbetsrum och sköt mig i huvudet. Då skulle jag ju inte ha några problem kvar. Inget liv heller... Mrs. Frew fortsatte att prata men allt jag hörde var bla bla bla bla bla bla bla. Om ens det... Jag satt helt i min egen bubbla. Och jag märkte inte att det ringde ut för ens Kayla skakade i min arm.

”Hallå? Jorden anropar Zelena?” jag skakade på huvudet för att få tillbaka talförmågan.

”Öh, ja jag kommer.” stammade jag.

”Vad är det med dig? Du verkar helt borta..?” sa Joline oroligt.

”Det... Det är lugnt.” sa jag, och försökte låta övertygande. Som tur var mina vänner väldigt korkade så de gick på det. Eftersom det var väldigt tidig lunch idag och jag hade missat halva lektionen så var jag inte ett dugg hungrig men jag tog efterrätten och åt långsamt medan de andra diskuterade dittan och dattan. Bland annat de nya i cheerlederlaget och de hetaste killarna i fotbollslaget.

”Och du har sån tur Zell. Du som har Trevor, han är det snyggaste på den där planen.” sa Linn.

”Totally.” sa Olivia och slickade av lite grädde från sitt finger. Lite väl överdrivet. ”Om man inte räknar oss så klart!” la Daniella till. Jag skrattade till lite, första gången på länge!

”Ja, Trevor är bra.” sa jag och log.

”Bra?” viskade Trevor – som tydligen stått bakom mig – i mitt öra innan han hoppade upp på bordet. ”Jag är ju helt jävla amazing.” sa han överdrivet högt så minst halva kafeterian hörde. Jag skrattade. På riktigt den här gången. Om det var någon som kunde få mig på bättre tankar så var det mina vänner. Efter Trevor så kom resten av hans polare och satte sig vid respektive flickvän. Vissa var ju inte ihop med någon men kom såklart in ändå. Snart var vårt bort fullt av cheerleders och fotbollspelare. Jag fick sitta i Trevors knä tillslut för att det var så fullt. Han verkade mycket nöjd med detta faktum att han fick vara nära mig utan att jag attackerade honom. När det var tjugo minuter kvar till vår nästa lektion så gav jag Trevor en liten puss och gick iväg med Kayla. Till min förvåning så var hon tyst hela tiden tills vi kom ut ur matsalen till en nästan helt tom korridor så tog hon tag i min hand och stannade.

”Vad är det som är fel?” frågade hon.

”Vadå fel?” sa jag och försökte låta normal.

”Zell. Jag har känt dig sen vi var två år. Jag kan se om du ljuger eller om något är fel.” sa hon och tittade mammigt på mig. Så som hon aldrig gjorde...

”Det är inget jag lovar.”

”Du ljuger. Men jag ska ta reda på vad det är, tro mig.” sa hon och gick ifrån mig. Jag tog tag i hennes arm.

”Vänta, det är något men jag kan inte säga det. Jag ska försöka klura ut det. Själv.” sa jag och log mot henne.

”Du kan inte klara allt själv Zell.” sa hon och tittade på mig med orolig blick.

”Jag vet. Men det här är något jag måste göra själv. Oroa dig inte.”

”Det är lite svårt Zell. Du är ju som min tvillingsyster...” Jag log mot henne och kramade hennes hand (som jag hade i handen).

”Du är som min syster också Laya.”

”Okej, så här gör vi. Du följer med mig till träningen idag och så tar vi och glömmer alla dina problem och bränner lite kalorier istället.” Jag log brett.

”Deal. Och sen kan väl vi gå hem till mig? Jag vet inte om mina föräldrar skulle släppa ut mig, inte ens till dig...” sa jag och lät lite purken. ”Och sen om du vill... så kanske du kan sova hos mig?” la jag till.

”Det låter som en prefekt plan.” sa hon och log det där leendet som visade att hon verkligen var glad. Och utan att jag tänkte på det så kollade jag på klockan. Vår lektion skulle börja i andra delen av skolan om tre minuter och vi hade inte våra böcker med oss.

”Jävlar! Kom.” utbrast jag och började springa mot våra skåp (som turligt nog låg bredvid varandra). Jag hörde hur Kayla var precis bakom mig. När vi kom till skåpen var det en minut kvar. Jag fumlade med koden till låset och hade inte ens kommit in i skåpet innan Kayla var klar.

”Skyyyyyyynda.” sa hon och trampade stressat. När jag stängde skåpet började vi springa på nytt. Jag försökte komma ihåg vilken lärare vi hade men kunde verkligen inte komma på det. Förens vi var nästa framme och man såg ett grått hår slinka in genom dörren till klassrummet.

”Helvete.” mumlade Kayla bredvid mig. Jag skulle nog sagt likadant om hon inte gjort det före mig.

Det var Miss. Houston. Som komiskt nog var från Houston. En jätte gammal ogift (som på modernt språk betyder singel) tant som var född på säkert stenålder. Eller nästan i alla fall, hon höll jätte hår på regler och om man kom för sent så och hon hade börjat en genom gång så fick man vänta tills hon var klar och men fick frånvaro hela tiden. När vi kom fram så bankade jag på dörren. Kayla flåsade bakom mig. Jag visste att det inte var någon idé att så och banka – då skulle hon bara bli jätte arg – så jag satte mig ner bredvid dörren och väntade. Efter någon minut så gjorde Kayla likadant. När dörren öppnades så satt vi kvar och Miss. Houston tittade ut genom dörren.

”Åh. Där är ni.” sa hon hon såg oss. Vi ställde oss långsamt upp och tittade (eller i alla fall jag) trött på henne.

”Och varför var ni sena?” hon hade lagt armarna i kors och tittade på oss. Strängt. Jag slog ut med armarna.

”Sena?! Vi var ju fan bara en halv minut sena!” sa jag högt.

”Då var ni ju sena. Och inte ett sånt språk tack.” sa hon neutralt.

”Vi såg ju när ni gick in genom dörren.” sa jag arg. Och ja, man måste säga ni till henne, ännu ett bevis på att hon var gammal.

”Men ni var ändå sena. Kom in nu och fråga er bänkkompis vad ni ska göra.” sa Miss Houston.

”Eh... Miss Houston... Det är ett litet problem bara.” sa Kayla.

”Jaha, och vad är det då Miss. Delly?” frågade Miss Houston.

”Vi sitter liksom bredvid varandra...” fnittrade jag.

”Fråga någon annan då!” sa hon argt. Vi skrattade och gick in i klassrummet.

---

Och ska se till att hitta skådisar som skulle kunna passa som de nya karaktärerna också ;)

 Julias kommentar: Omg! Jättebra Erika ofc ;)

Jag vet att vår uppdatering är sämst men jag har fullt upp men jag har iaf skrivit klart ett kapitel av I hate myself for loving you.
Enjoy ^^

---

Mamma och Joe grät oavbrutet. Jag var alldeles för lycklig för att gråta mer. Jag bara stod och kramade min familj flera minuter. När jag tillslut släppte dem så kom jag och tänka på Luke.

”Det är någon här ni måste träffa....” sa jag och vände mig om. Men han var borta. ”Han var ju här nyss...” mumlade jag och vände mig om igen.

”Vem då gumman?” frågade pappa.

”Nä ingen.” sa jag tyst.

”Men nu måste jag fråga, vem gjorde det här mot dig?” frågade pappa. Inte glatt precis.

”Minns du när en tjej som heter Ron försökte ta ett manus av dig förra året?” sa jag. Pappa nickade. ”Hon gjorde det för att du skulle ge ifrån dig ditt jobb till henne.” Pappa blev tomatröd i ansiktet.

”Den lilla...” Sen gick han rakt ut genom dörren och fram till sin bil och körde iväg – minst sagt för fort. Vi andra stod bara och blinkade i flera minuter. Mamma och Joe slutade gråta. Men sen så ryckte jag på axlarna och gick in. Det var som om mamma och Joe varit i trans och sen vaknat upp. De följde efter mig in i huset och upp med mig till mitt rum. Jag behövde ta en dusch och byta kläder. Jag hade haft samma kläder och underkläder i snart två veckor! Utan att bry mig om mamma och Joe så började jag ta av mig mina kläder i mitt rum. Jag hade kvar bandagen som Luke satt på mig. Även om han hade bytt dem en gång. När jag fått av mig ett av bandagen så var mamma och Joe framme vid mig på bara några millisekunder. Mamma hade börjat gråta igen, Joe kunde behärska sig.

”Men lilla gumman vad har hänt?!” utbrast mamma.

”Ron torterade mig.” sa jag helt okänsligt och började ta ev resten av bandagen. Mamma började gråta ännu mer och gick ut ur rummet. Joe stod bara kvar.

”Zelena. Du måste åka till en doktor för att få de där såren omlagda.” sa hon allvarligt. Jag suckade.

”Kanske. Men om inte Luke hade varit med mig hade jag förblött. Så vi borde tacka honom på något sätt.” sa jag och tog på mig min morronrock.

”Det borde vi. Vet du var han bor?” frågade hon och tog upp mina kläder som låg på golvet. Jag skakade på huvudet.

”Okej, men då ska jag lägga de här i tvätten och lämna dig ifred så du kan duscha. Ska jag ringa en doktor som kan komma och de över dina sår?” frågade hon och gick mot dörren.

”Om du måste.” mumlade jag och gick in i mitt badrum. Där satte jag på vattnet i badkaret (Ja, jag hade eget badrum med både badkar och dusch) och medans jag väntade på att det skulle fylla karet så tittade jag mig i spegeln. Som tur var hade jag bara fått ett sår i ansiktet. Rakt över min vänstra kind. Men det var inte så djupt så det skulle läka utan att jag skulle få något ärr. På min kropp där emot skulle jag nog få fem till tio ärr...

För att slippa tänka på det så hällde jag i massor av badsalt och badskum i badkaret och satte mig i det även om det bara var halvfullt. När mina tår nuddade vattenytan så gav jag ifrån mig ett njutande stön. Jag satte mig ner och det sved lite när vattnet och skummet kom in i såren men sen vante sig kroppen och jag bara låg när och njöt. I 4 timmar. Jag bara låg där och bara satt. Sen tog jag en lång, skön dusch.

 

Det hade gått en vecka sen jag och Luke rymt nu. När pappa åkt iväg med bilen så hade han åkt till polisen som var ute och jagade Ron just nu. Hon hade typ gått upp i rök helt och hållet efter vi rymt... Hon hade nog förstått att vi skulle skicka polisen på henne och hon flydde. Men en lite mindre trevlig sak var att jag inte hört ett ord från Luke. Och det hade börjat få mig att fundera. Jag vet inte om jag ville bli ihop med honom... visst jag älskade honom. Men han var inte bra för mig. Om mina föräldrar skulle få reda på allt vi gjort i stugan... ja mamma skulle nog svimma och pappa skulle bara kolla på mig. Med en blick jag aldrig gillat. Så jag skulle förmodligen säga som det var till honom. Vi kunde inte vara tillsammans. Vi spelade inte på samma plan. Det skulle aldrig funka. Men alla problemen fick jag skjuta upp till senare idag, för idag skulle jag tillbaka till skolan. Kalla mig galen, men jag hade saknat skolan. Eller, inte precis arbetet och lärarna. Utan mina kompisar. Och Trevor. Jag hade inte träffat någon förutom doktorer och psykologer den här veckan. Så klockan halv åtta så stod jag utanför mitt hus och väntade på Mark. Så här tidig brukade jag aldrig vara. Jag hade gjort egen frukost till mig, mamma, pappa och Joe. Japp, jag var uppe före allihopa. Och jag hade gjort pannkakor. Inte lika goda som Joes men hyfsat goda. Men nu stod jag i alla fall och väntade på Mark. Och när jag såg limousinen komma så sprang jag ut på gatan och när han klev ut ur bilen så slängde jag mig i hans armar och gav honom en stor kram.

”Hej leoparden.” viskade han i mitt öra.

”Hej Mark.” sa jag och skrattade. Jag hade saknat honom. Till och med hans jobbiga smeknamn. Jag hade inte gillat det förut. Men nu när jag varit utan det i tre veckor så var det det gulligaste smeknamnet jag kunde få. Men för att jag inte skulle komma sent så hoppade jag in i bilen och han körde iväg mig till skolan. När vi kom fram så var det nästan inte någon där. Så jag klev ut ur bilen och gav Mark en snabb kram innan jag gick till en bänk där jag satte mig och läste ur en bok som vi skulle läst klart under tiden jag varit kidnappad. Men jag han inte långt innan jag hörde ett högt skrik. Jag tittade upp och såg min bästa vän komma springandes mot mig. Jag släppte alla mina saker och sprang för att möta henne. Hon skrek och grät som en gris. När vi kom fram till varandra så slängde hon sig i min famn och kramade mig hårt. Jag började också gråta.

”Åh Zelena.” snörvlade hon när hon tillslut släppt mig.

”Jag vet, Kayla. Jag vet.” viskade jag. Efter Kayla så kom mina andra kompisar gående. Jag gick från famn till famn. Först Joline, sen Linn, sen Olivia och sist men inte minst Daniella. Och när jag kramade henne så såg jag en välbekant person. Luke. Han tittade på mig. Men när han såg att jag kollade på honom också så tittade han bort och fortsatte gå. När jag Daniella släppt mig så var det någon som tog tag runt min midja och lyfte upp mig. Av ren reflex så slog jag till personen så han eller hon släppte mig och ramlade ner på marken. Jag vände mig om för att se vem det var jag slagit. Och när jag såg vem det var så satte jag mig ner på huk, i förtvivlan.

”Åh Trevor förlåt! Jag trodde du var en av Rons killar. Åh baby hur gick det?” frågade jag och började gråta. Jag hade slagit ner Trevor!

”Aj, det gick bra. Näsan gör lite ont bara.” sa han. Då tog han bort handen från ansiktet och jag såg hur han såg ut. Då började jag bara gråta mer. Det bokstavligen forsade ut blod från hans näsa.

”Men lilla gumman varför gråter du?” frågade han och satte sig på huk. Jag svarade inte utan grät alltför mycket.

”Jag tror hon gråter för att hon slog ner dig så det rinner massor av blod ut ur din näsa...” sa Kayla fundersamt. Trevor tog upp sin ena hand och rörde vid sin överläpp och kollade sen på sin hand. Den var röd av blod, sen kollade han på mig.

”Det är lugnt, jag går till skolsyster och ber om en bit bomull.” sa han och reste sig. Men innan han hann gå så tog jag tag i hans hand och utan att han tänkt göra det så drog han upp mig.

”Du går inte själv.” snörvlade jag. ”Kan ni säga till Mrs. Frew att vi blir sena?” frågade jag mina kompisar. De nickade och jag log mot dem, tog Trevors hand och började gå mot skolsyster.

”Hur var det?” frågade han efter ett tag utav tystnad.

”Hur var vadå?” frågade jag.

”Att vara kidnappad.” sa han och tittade på mig. Jag dog ett djupandetag. Funderade på hur jag skulle förklara allt. Jag kunde ju inte säga att det var rätt underbart med Luke.

”Det var rätt hemskt. Som du redan vet var jag där med Luke Wingston. Han var väl trevlig antar jag... och han lagade god mat. Och han kunde lägga om mina sår efter jag blivit torterad” började jag. Men Trevor stannade och tog tag i båda mina överarmar så jag stod med huvudet vänt mot honom.

”Vem. Torterade. Dig?” sa han med sammanbitna tänder.

”Pappas gamla avundsjuka jobbarkompis.” sa jag och ryckte på axlarna. Han bara stod och kollade på mig med stora ögon. Jag log snett mot honom.

”Jag ska visa.” sa jag och tog av mig min tjocktröja. Under hade jag bara ett axelbandslöst linne. Han såg sårskorporna – som visserligen nästan bara var rosa små märken eller ärr – och gav ifrån sig ett litet kvävande ljud. Han lyfte ena handen för att röra vid mig men kom aldrig så långt. Han sänkte den innan och började gå igen. Och jag följde efter. I tystnad. När vi kom fram till syster – som var en ung rätt så lång, blond kvinna – så flämtade hon till när hon såg Trevor.

”Åh herre gud. Mr. Heath! Har du varit i slagsmål igen?” frågade hon. Trevor skrattade.

”Det skulle man kunna säga.” sa han och jag rodnade. Syster Lucy som hon hette stampade misstroget med foten.

”Eller, inte precis. Jag blev nedslagen av min flickvän.” sa han och Lucy tittade på mig. Jag ryckte långsamt på axlarna. Och försökte se oskyldig ut. Hon höjde på ögonbrynen och drog med sig Trevor till en brits.

”Får man fråga varför?” frågade hon och tog fram lite bomull.

”Jag trodde att han var en av de som kidnappade mig för några veckor sen. Jag antar att den händelsen har skakat upp mig lite.” sa jag .

”Åh just det. Hur är det med dig?” frågade hon oroligt och började badda Trevor näsa. Jag fnös.

”Efter en vecka med doktorer och psykologer blir man så gott som galen. Men jag antar att jag mår bra. Och just det, jag måste gå till dig en gång om dagen i en vecka för att du ska se till att jag inte får blodförgiftning eller nått.” sa jag. Själv tyckte jag att det bara var löjligt. Luke hade ju skött om mig höet perfekt!

”Okej. Ska vi kolla till dig efter jag har rättat till den här näsan då?” frågade hon. Jag nickade. Hon torkade bort blodet från Trevors ansikte och gav honom sen en liten bomullstuss som han skulle stoppa i näsan för att det skulle sluta blöda.

”Mars iväg på lektion nu Mr Heath.” sa Lucy.

”Men..” började Trevor men jag avbröt honom.

”Jag klarar mig. Jag kommer sen.” sa jag och blinkade med ena ögat.

”Okej.” sa han och gick ut ur dörren. Sen undersökte Lucy mig och konstaterade att det inte var något fel på mig. Jag tackade Lucy för besöket och gick ut och bort till min lektion. Jag hade snart missat halva lektionen! Men jag hann inte fram innan jag gick in i någon. Jag tittade upp och kollade in i ett par ljust blå ögon. Luke.

---

Kommentar tack!

Japp. Ni ska få lite bilder och namn på så som jag tänker mig karaktärerna i I hate myself for loving you. Säg till om jag glömt någon ;)

Joe Anderson som Frank:



Toni Trucks som Ron:



Robert Downey Jr som John Gold:



Cameron Diaz som Linda Gold:



Mia Maestro som Joe:



Alex Pettyfer som Luke Wingston:



Och sist men inte minnst, Blake Lively som Zelena Gold:



Ni ser säkert alla som helt andra skådisar. Kommentera gärna vilka :)

Jag vet att ni har fått vänta apa länge men har typ haft skrivkramp ^^ Men här kommer i alla fall kapitlet :)

---

”Hur ska vi komma här ifrån då?” frågade jag i ett försök till nonchalans. Det lyckades inte så bra.

”Jo, jag har tänkt på det och har nästan kommit fram till en plan. Tror jag.” sa Luke fundersamt.

”Okej, låt höra.” Jag lät riktigt nyfiken.

”Okej så här. Om de kommer om en vecka så måste de ju komma in på något sätt. Vi sitter uppe, gömda och väntar på dem. Vad klockan än blir okej?” jag nickade. ”Och sen så när de är och letar efter oss så springer vi ut genom dörren och iväg tills vi absolut inte orkar mer okej?” Det lät som en ganska bra plan enligt mig, förutom en liten grej.

”Okej, men tänk om de har vakter vid dörren då?” frågade jag och bet mig i läppen.

”Då... då... öh... då får vi väl slå ner honom antar jag... typ.” sa han. Jag ryckte på axlarna.

”Okej. Låter bra” Sen åt vi upp fattiga riddarna och bara satt och tittade på varandra. Han gav mig ett änglalikt leende och jag smälte nästan. Jag log tillbaka mot honom.

”Vad ska vi göra nu då?” frågade han.

”Vi kan kolla på tv. Det kanske går någon bra film...” sa jag.

”Okej. Kom då.” Han log mot mig och gick runt bordet och tog min hand och gick in till soffan och tv:n. Det fanns nästan lika många kanaler som vi hade hemma, nästan lika många. Vi valde att se på en actionkomedi som jag hade varit på premiären på med pappa på. Fast jag hade aldrig sett filmen. Bara gått på röda mattan för pressens skull. Knight and Day hette den... Men ungefär halvväg in i filmen hade jag inte någon aning om vad den handlade om. Hans händer var överallt på mig och mina på honom. Hans läppar brände mot mina och likaså hans handflator mot min hud. Men något avbröt honom och han tittade mot tv:n.

”Detta är en extra sändning!” sa en röst och jag kollade ditt. På skärmen var det två ungdomars skolfoto. Det ena kände jag så väl igen och det andra lika så...

”Har ni sett de här två barnen? Luke Wingston och Zelena Gold? Ring detta nummer.” Ett nummer började blinka nere i hörnet. Luke suckade.

”Det verkar som om din pappa inte kommer att ge bort sitt jobb.” Jag bara mumlade något ohörbart tillbaka, inte ens jag själv hörde... Nu var det verkligen så att vi måste komma här ifrån själva...

 

De sex dagarna till uppesittarkvällen gick fort och vi satt med våra (egentligen var det bara mina men det räknas nästan som våra) saker packade i min väska. Vi satt gömda bakom en stor krukväxt i ett litet hörn, helt skymda för världen, när det klickade till i väggen. Vi tittade med en gång bort mot hållet som det klickande ljudet kom ifrån. Om vi hade tur så var dörren nära oss, om inte... ja då var den långt borta. En liten öppning uppenbarade sig i väggen ungefär tre meter bort och en liten man kröp ut. Han gick fram till en av tavlorna och lyfte på den. Där bak fanns det en liten knapp som han använde ett litet gem för att klicka på. Då öppnades en gigantisk dörr där det lilla hålet funnits. Jag fick anstränga mig för att inte viska ett wow. Det skulle med alla odds förstöra vår flykt. Men ifrån det lilla hålet kom det ut 5 personer som bar på en kamera och massor med lampor och grejer. Efter dem kom Ron ut. Den där hemska, lömska, djävulska kvinnan... Hon hade på sig svin dyra designerplagg. Jag vet, jag hade de flesta hemma och tro mig när jag säger att de var triljoner gånger snyggare på mig! Hon pratade i telefon, alldeles för lågt för att vi skulle höra. Sist (Men absolut inte minst) så kom det ut en jätte stor kille. Eller i alla fall för mig. När jag jämförde honom med Luke så var det inte så stor skillnad. Luke kanske skulle kunna slå ner honom. Observera mitt kanske. Dörren stängdes inte, vilket var tur för oss. Luke signalerade mot mig att jag skulle ta och försöka röra mig mot dörren (Vi hade gjort upp lite signaler innan.) Jag tog väskan och försökte bli så liten som möjligt så ingen skulle se mig. Luke smög om mig för att kunna slå ner killen ljudlöst. Utan att ge ifrån sig ett ljud så ramlade killen ner på golvet. Jag log. Luke vinkade åt mig att skynda mig. Jag följde efter honom in i dörren och in i en mörk tunnel. Luke gick först och jag tätt efter när allt gick åt... ja dåligt i alla fall.

"DE RYMMER!!" skrek någon, förmodligen hade någon märkt att killen bara låt avsvimmad på marken.

"Spring!" sa Luke och vi sprang. Jag hörde hur Ron gav ut massor av order bakom oss och jag hörde deras steg. Men jag hade fullt upp med att hålla koll på mina egna fötter. Plötsligt sprang jag rakt in i något. Luke hade stannat.

"Vad håller du på med?!" viskade jag.

"Jag uppehåller dem. Spring du, jag kommer efter." Jag nickade och sprang. Han stannade, när jag kommit cirka 10 meter hörde jag hur någon slogs. Jag stannade och tittade bakåt. Han skulle inte kunna komma efter... de var typ 6 personer som var typ dubbelt så gamla som han. Och det hade han vetat. Vad hade jag tänkt på? Jag kunde ju inte bara lämna Luke där... Utan att tänka så sprang jag tillbaka mot honom. Han slogs med de fem killarna som burit på kamerorna och grejer. Ron stog bara och kollade på. Hon ville inte smutsa ner fingrarna och han den där killen som hade vaktat såg man inte skymten av. Jag smög fram till en av killarna och hoppade upp på hans rygg och höll för hans ögon. Jag såg att Luke blev förvånad men brydde sig inte. En annan av killarna gick bort till mig och försökte få av mig. Jag sparkade honom i magen så han flög in i väggen och svimmade. Coolt. Killen vars rygg jag satt på såg ju ingenting på grund av mina händer och svamlade runt. Jag tog runt hans huvud istället och slungade in honom i väggen samtidigt som jag hoppade av från hans rygg. Han svimmade också. Två avklarade bara tre kvar. De tre slogs mot Luke och jag måste medge att han klarade sig rätt bra. Men han kunde behöva lite hjälp. Jag gick fram till en av dem bakifrån och sparkade honom mellan benen. Han föll ihop på knä och Luke knäade honom i ansiktet. Och han svimmade han med. Nu var det bara två kvar. De började se lite typ... rädda ut. Tre av deras kompisar hade blivit nedslagna av två 17-åringar. Och de var vad? Typ 25? Men de visste att om de inte försökte så skulle de inte gå någon lön av Ron – som förövrigt såg ut som om hon skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag kunde inte stå emot frestelsen att ge henne ett själv belåtet leende. Men de två killarna som kom emot oss såg nog mer rädda ut en farliga. Jag hoppade undan när den killen som var på väg mot mig sprang rakt in i väggen och tuppade av. Luke bara gav sin kille en stor fet smocka. Och jag hörde ett hemskt knäckande ljud. Han hade brutit killens näsa. Men vet ni? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tog min väska och Lukes hand och vi sprang igen.

”Kolla! Där är dörren!!” sa Luke. Jag log och sprang fortare. Men just när jag skulle öppna dörren var det något som tog tag i min hand.

”Stopp och belägg. Vem är du?” frågade en man som höll i någon sorts papper.

”Öh... jag är Rons brorsdotter och det här är min pojkvän.” sa jag gulligt. Vi får väl hoppas att han hade precis bytt vakt för annars kommer han märka att vi inte var med förut.

”Det står inte något om att ni skulle följa med idag.” sa han och gäspade.

”Vi... öh... det om upp rätt fort.” ljög jag. Vakten – som hette Marcus, det stog på hans namnskyllt – sa:

”Okej.” Sa han och gäspade. Sen öppnade han dörren för oss och vi han precis ut innan vi hörde Rons röst.

”Stäng dörren! De rymmer!” skrek hon. Jag och Luke började springa. Jag kunde precis föreställa mig hur Marcus kollade mellan oss och Rons arga ansikte.

”Men spring efter dem då din idiot!” röt Ron. Jag skrattade. Jag och Luke sprang. Vi sprang och sprang. Och vi hörde hur Ron, Marcus och någon mer (förmodligen vakten som Luke slog ner) sprang efter oss men ljudet av deras fotsteg avtog och vi verkade komma ifrån dem. När jag inte orkade springa mer så stannade jag. Luke stannade också och tittade på mig.

”Jag orkar inte mer...” flåsade jag. Han nickade och satte sig ner på marken. Jag satte mig också ner och kollade på omgivningen. Jag kände igen det. Jag måste komma på från vart...

 

Jag springer flera varv runt sjön och leker flygplan.. Joe, mamma och pappa sitter på filten och skrattar. Pappa reser sig och springer efter mig och lyfter upp mig på sin ena axel och snurrar flera varv samtidigt som mamma och Joe hurrar borta vid filten. Jag var lycklig.

 

”Jag vet var vi är!” utbrast jag och ställde mig upp. Jag gick runt sjön och Luke var mig tätt i hälarna.

”Här ska det finnas en liten stig.” mumlade jag och gick fram till skogsbrynet.

”Här är den!” utbrast jag och hoppade och klappade händerna. Jag tog Lukes hand och började springa igen. Den där tröttheten som jag känt var som bortblåst. Vi behövde inte springa länge innan jag såg min gata och... mitt hus. Jag ökade farten och Luke snubblade efter. När jag kom fram till min grind så såg jag en välbekant person i fönstret. Hon tappade det hon hade i handen och sprang bort från fönstret. Jag släppte Luke och sprang mot dörren. Joe, mamma och pappa öppnade dörren precis när jag kom fram till trappan. De omfamnade mig och vi grät allihopa. Jag var hemma igen. I min familjs famn. Med människor jag älskade.

---

Vaaaaaad tycks?