Novells

 

”Hej Zelena.” sa hon och tittade på mig med genomborrande blick. Jag kunde inte svara. Jag stod bara still och väntade på att hon skulle ta en påse över mitt huvud och slänga in mig i en skåpbil som de gör på film.

”Du ska inte behöva vara rädd. Jag ska inte göra dig illa idag.” sa hon och la benen i kors där hon satt på bänken. Jag sa fortfarande ingenting men höll mitt huvud högt.

”Jag skulle hoppas att vi kunde prata lite. Så om du ville sätta dig ner här bredvid mig.” sa hon och la en hand bredvid henne på bänken, jag gick fram till henne men stannade någon meter ifrån henne. När hon märkte att jag inte skulle sätta mig så började hon prata.

”Jag förstår att du måste hata mig. Men du vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Du har ingen aning om hur det är att vara mamma till tre barn som alla är under tio. Ingen aning alls. Och speciellt inte hur det är att vara skyldig massa människor flera hundratusen dollar. Pengar man inte har, och inte ha någon inkomst. Du vet ingenting om mitt liv. Du och din familj har aldrig varit skyldig någon någonting! Så ingen har kunnat lära dig sanningen om hur det kan vara. Livet är inte en dans på rosor Zelena. Det finns massor av spikar också. Man kan inte alltid få allt.” sa hon och hennes röst bröt sig några gånger. Jag väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte. Och jag kan svära på att jag såg en liten tår trilla ner från hennes kind. Men den försvann så fort som den kommit.

”Och varför säger du det till mig?” frågade jag. Men jag var inte kall och hård som jag tänkt utan lät rätt neutral.

”Jo som jag sa så vet du inte varför jag gjorde det.” sa hon.

”Du behövde pengarna.” avbröt jag henne.

”Ja, det gjorde jag. Men du vet inte till vad. Om du skulle gissa, vad tror du att det skulle vara?”

”Betala dina skulder?”

”Delvis, men mest av allt skulle jag låta mina barn gå i skola. En bra skola, och så skulle jag flytta vår 1:a i förorten. Och jag skulle se till så att mina barn hade det bra! Det är det jag skulle göra först. Men nu kan jag inte det. Så jag ska sälja lägenheten och flytta.” sa hon och reste dig upp. ”Adjö Zelena.” viskade hon när hon gick förbi mig.”

 

Man kanske skulle tro att jag skulle ringa polisen efter att ha sett och pratat med kvinnan som kidnappat mig och torterat mig.

Men det gjorde jag inte. Jag gick bara till bussen som i min egna bubbla. Och när jag kom fram till bussen (som tur var inte åkt) så satte jag mig inte med mina vänner utan helt själv i ett hörn längst bak. Och jag visste att alla tittade på mig när jag passerade mina kompisar utan att sätta mig vid dem, men jag brydde mig inte om dem. De fick tro vad de vill. Men det var en sak jag var helt säger på.

Jag skulle inte berätta det som hänt för någon. Inte Trevor, inte Luke, inte ens Kayla. Inte någon.

Resten av mina tankar var väldigt förvirrade. Men jag satt och tittade ut hela bussresan som var cirka en timme lång. Och det tog några minuter innan alla kom över chocken över att jag inte satt med mina vänner men precis innan vi kom fram så var det nästan precis som det brukar. Förutom att det var Gloria och hennes vänner som var i centrum och inte jag och mina vänner. När jag tittade på dem så såg jag hur oroliga de såg ut. Men när bussen tillslut stannade så kom Olivia fram till mig.

”Zell. Vad är det?” frågade hon och la en tröstande hand på min axel.

”Nej inget.” mumlade jag. Hon höjde ett väl friserat ögonbryn mot mig.

”Okej, okej. Det där var en lögn.” suckade jag. Men jag behövde komma på något snabbt.

”Men vad är det då?” Hon lät verkligen orolig för mig. Och jag tror att hon var som en representant för resten av mitt gäng. De var nog minst lika oroliga.

”Jag har funderat på att göra slut med Trevor.” hörde jag mig själv säga. Och jag kan svära på att om det var möjligt så hade hennes haka nuddat marken.

”V-va?” stammade hon. ”Nej så kan du inte göra! Gloria kommer försöka ta honom bara för att komma och ta din plats! Och tänk på honom, han kommer bli helt förkrossad och aldrig mer prata med dig...” svamlade hon.

”Olivia.” avbröt jag. ”Tänk på mig? Vill du inte att jag ska vara lycklig?” frågade jag med svag röst. Jag vet att jag låter himla självisk men saken var faktiskt att jag flera dagar tänkt på att göra slut med Trevor. Jag hade varit tillsammans med honom hela High School. Och jag tänkte, det kanske kan vara skönt att vara utan kille bara någon månad. Så det jag sa var faktiskt inte en lögn.

”Jo det är klart Zell. Men...” sa hon och avslutade inte meningen.

”Vad?”

”Jo, jag typ gillar honom. Men inte på det sättet, tror jag. Även om jag gjorde det skulle jag aldrig våga ta ett steg med honom, för jag vet hur mycket du gillar honom.” sa hon, och jag såg att hon var rädd för att jag skulle bli arg. Men jag log bara brett.

”Varför sa du inte det?” sa jag med ett litet efterskratt.

”För jag trodde du skulle bli jätte arg på mig och inte vilja prata med mig mer.” sa hon och tittade ner i marken.

”Men det är ju super! Då kan du ju försöka få Trevor att gilla dig – varför skulle han inte? – och så kan inte Gloria ta honom!” utbrast jag. Lite för högt, för jag såg hur flera andra elever som var på väg hem tittade på oss och saktade ner stegen för att höra resten av vårt samtal. Men det fick dem inte för vi sänkte rösterna.

”Men men tänk om han inte kommer kunna vara i närheten av dig. För att han är så ledsen menar jag. Och så kommer han kanske vilja att jag inte ska va med dig och det skulle jag aldrig klara!” svamlade hon. Helt klart nervös.

”Men han kommer över det! Speciellt när han märker hur snäll du är och även om du inte vill medge det själv så är du en riktigt heting!” sa jag och blinkade med ena ögat mot henne och såg hur hon rodnade.

”Men är du verkligen helt säker på att du vill göra slut med Trevor?” viskade hon.

”Nej. Men man kan ju inte alltid vara 100 % på något utan måste kasta sig in på oväntade, vilda vatten också.”

”Ja du har nog rätt...” mumlade hon.

”Men jag måste gå, men snälla. Säg inte något till de andra. Om Trevor och det. Det får bli vår hemlighet.” Hon nickade långsamt.

”Men jag vet inte vad jag ska säga till dem ju. Och även om jag gjorde det så skulle det vara jätte svårt att ljuga för dem.” sa hon. Men jag hade redan börjat gå så jag vände mig om och tittade på henne.

”Kom på något!” ropade jag innan jag gick bort till min bil och skulle åka.

Till... ja vart skulle jag?

---

Vet ni en sorlig sak? Snart är I hate myself for loving you slut :( Men jag har nog minst 3 kapitel kvar och så :D

 

 

Men ni måste bli bättre på att kommentera!!! Jag tänker faktiskt inte skriva någonting förens jag fått 5 kommentarer! Så det så :)