I hate myself for lovning you... kapitel 9
´
Jag och Trevor sa att vi väntade i någon minut så de fick vara ensamma en liten stund. Och jag började babbla lågt om hur vår första dubbeldejt skulle gå till. Trevor bara tittade trött på mig och mumlade passande svar lite då och då. Men jag hann inte så långt innan telefonen ringde. Och Joe hade gått hem till sig i det lilla gäst huset på gården så jag fick springa och svara.
”Familjen Gold.” svarade jag av ren vana.
”Ja hejsan jag ringer från Beverly Hills sjukhus. Är det Zelena jag pratar med?” frågade en mjuk kvinnlig röst. Men varför skulle sjukhuset vilja mig något? De hade ju sagt att de inte skulle ringa igen om det inte var något väldigt, väldigt viktigt, som att jag fått fel medicin eller något.
”Ja. Vad gäller det?” frågade jag långsamt.
”Jo det är så att vi har fått in en pojke vid namn Luke Wingston, han ligger i någon sorts koma och mumlar...” resten hörde jag inte... Jag hade tappat telefonen.
”Hallå? Hallå? Miss Gold?” frågade kvinnan. Jag tog snabbt upp telefonen.
”Vad har hänt med honom?!” nästan skrek jag. Jag hörde hur några kom gående från både vardagsrummet och köket.
”Han var med i en bilolycka, och fick väldigt allvarliga skador. Och han mumlar ditt namn hela tiden, i koman. Jag förstår om du är orolig för din pojkvän men du kan komma och hälsa på honom nu på en gång om du vill.” sa kvinnan snällt.
”Han är inte min pojkvän. Men jag kommer på en gång.” sa jag, och jag visste att Trevor hörde. Jag väntade inte på att kvinnan skulle säga hej då eller sa det inte själv heller utan la bara på. När jag vände mig om så stod Trevor, Kayla och Cedric där.
”Vem var det?” frågade Trevor lite surt, han var arg för att någon trott att någon annan var min pojkvän.
”Det var sjukhuset. Luke har blivit påkört av en bil och ligger i koma.” sa jag så lugnt jag kunde, vilket inte var så lugnt just nu. Deras ansikten gjorde precis samma oförstående min.
”Luke. Han som jag blev kidnappad med.” sa jag, man tycker ju att ens bästa vän skulle komma ihåg namnet på killen som jag blivit kidnappad med.
”Är han okej?” frågade Kayla. Trevor rörde inte en min, han blev ännu argare nu när han visste vem någon annan var.
”Nej. Som jag sa så ligger han i koma och jag ska dit och hälsa på honom på en gång.” sa jag utan att så mycket kika på Trevor. Kayla nickade långsamt. Som om hon visste allt. Vilket jag verkligen hoppades att hon inte gjorde.
”Så jag antar att våra planer gick åt skogen Laya.” sa jag och gjorde en ledsen min mot henne.
”Det är lugnt.” sa hon men något sa mig att det inte var lugnt.
”Men ni kan ju kolla klart på filmen och så tills jag kommer hem. Och så kan vi sova ihop då?” sa jag med förväntan i rösten, även om allt jag kände var allt jag ville var att åka till sjukhuset.
”Ja!” utbrast Laya.
”Men jag måste verkligen åka nu. Men vi ses sen okej? Jag ska försöka skynda mig.” lovade jag. Laya nickade och Cedric tog hennes hand och gick in till soffan. Jag ignorerade Trevor stod kvar och kollade på mig helt tyst tills de var utom hörhåll.
”Varför är han så viktigt för dig?” frågade han sen, när jag börjat ta på mig skorna.
”Vi var kidnappade ihop, kommer du ihåg? Och det var han som fick ut oss.” mumlade jag med ryggen mot honom.
”Men varför blev du så... ja jag vet inte vad när de ringde?” frågade han, jag suckade. Jag kunde ju inte berätta sanningen.
”Han räddade mitt liv. Och nu när hans är i fara så måste jag vara där och se till så han klarar sig, okej? Det är jag skyldig honom.” sa jag, försökte att se till att inte ljuga. Bara utelämna vissa saker.
”Men varför kan du inte åka dit imorgon?” frågade han argt.
”Därför att jag inte kan imorgon! Det är ju match och vi ska heja.” sa jag ansträngt lugn röst. Och han hörde definitivt att jag var påväg att bli arg. De få bråk vi haft så var det inte ofta jag blivit arg men de otroligt få gånger så hade han lagt sig på en gång. Och med tiden så hade han lärt sig hur det lät när jag var på väg att bli arg.
”Okej, okej. Men ring när du åker där ifrån okej?” sa han och gick fram till mig.
”Visst. Och kan du säga till Joe vad som hänt och be henne vara i huset?” frågade jag precis innan jag skulle gå ut.
”Ja då. Åk nu.” sa han och gav mig en kort puss. Jag log mot honom innan jag sprang ut till mig bil.
När jag svängde in på sjukhusets parkering så var det knappt att jag kunde sitta stilla lagom mycket så jag kunde koncentrera mig på körningen. Men jag hittade en plats vid ingången och sprang in till receptionen.
”Vart ligger Luke Wingston?” frågade jag kvinnan bakom disken. Utan hej eller någonting.
”Åh välkommen. Du måste vara Miss Gold.” sa samma kvinnoröst som jag pratat med i telefon bredvid mig. Jag vände mig om mot henne och hon sträckte fram sin hand och jag tog den långsamt.
”Jag är Mrs West och är Mr Wingstons sköterska.” log hon mot mig.
”Var är han?” frågade jag, och ignorerade hennes vänliga hälsning.
”På tredje våningen. Kom så ska jag visa dig.” sa hon och började gå mot hissarna och jag gick snabbt efter. Vi gick tysta in i hissen och det var knäpptyst hela vägen upp.
”Har hans föräldrar varit här?” frågade jag på väg till hans rum för att bryta tystnaden.
”Nej. Du är den ända som vet om att han är här. Men vi ska ringa dem senare.” sa Mrs West. Jag nickade långsamt.
”Okej. Men han kommer klara sig va?” frågade jag med en klump i halsen, den frågan hade plågat mig sen de ringde.
”Oja! Han hade inte några som helst livshotande skador men det var ändå rätt allvarligt. Men han är nog ute om en vecka eller så.” sa Mrs West. Jag rös bara av tanken. En vecka?
”Här är det. Jag ska lämna er ensamma.” sa Mrs West och gick in i dörren bredvid den jag nu stod vid. Ensam. Jag tog ett djupt andetag. Fruktande det jag nu skulle bli tvingad att se, men jag tog klivet in i hans rum och såg honom ligga där. Helt orörlig och knappt andades. Det var hemskt.
Jag tog ett steg i taget. Precis som mina tårar gjorde. En efter en föll de ner från min kind och ner på marken. Jag gick fram till sängen han låg på och satte mig på knä vid honom och tog hans hand. Och började gråta häftigare – och det blev inte bättre av att han mumlade mitt namn nästan ohörbart en gång i minuten. Mer och mer grät jag, tills jag inte kunde mer för att jag hickade så mycket. Jag la mitt huvud mot hans hand och kramade. Han såg ut som en enda röra. Med bandage runt huvudet och plåster över hela ansiktet. Mer såg man inte eftersom han hade ett tunt täcke över sig. Och säkert en sjukhus-klädsel under. När jag tystnat var det ända man hörde stegen och rösterna utanför och pipande från maskinen som höll koll på hans hjärtslag, som jag inte har en aning om vad den heter. Tillslut så vart den också tyst...
Vad tror ni kommer hända? Och vad gillade ni kapitlet?
De nyaste karaktärerna i I hate myself for loving you :)
Harry Shum, Jr som Cedric:
Och kolla vad passande! En bild på Harry och Diana (Kayla) som ni kanske vet lite om sen förra kapitlet...?
Och så har vi Debby Ryan som Kate:
Och så har vi Angelina Jolie som Coach:
Så de var de nya. Och om jag har glömt någon, säg till :) Alla ska ju få vara med :P
I hate myself for lovning you... kapitel 8
Skoldagen tog snabbt slut och jag och resten av mitt lilla gäng var på väg till cheerleadingsträningen. Kate hade varit hos läkaren så hon hade också kommit vid matten med Miss. Houston men nu var hon också här. Hela gänget igen. Precis som om det varit innan det hände. Och som tur var så nämnde igen det. Coach kom som vanligt prick klockan tre då vi skulle börja. Jag fick inte ta ut mig till hundra procent för mina sår men coach försökte få mig till det ändå, även om hon visste vad som hänt mig. Men jag stod för en gångs skull upp för mig själv. Jag skulle inte ta ut mig mer än jag klarade, så jag gjorde bara hälften så mycket som alla andra. När det var bara någon halvtimme kvar av träningen så började fotbollslagets spelare komma in trillade på planen. Trevor kom dit med sin kompis Cedric som en av de första och stod och kollade på oss när vi tränade. Cedric brukar säga att ”det är så sexigt med tjejer i småkläder som rör sina små ben över huvudet i en helt omöjlig position”. Trevor brukar bara skratta och hålla med. Jag och mitt gäng brukar bara stirra på dem och fälla någon spydig kommentar som, ”vadå då? Bara för att ni är viga som stenar.” eller ”det är inte omöjligt. Se bara på oss, vi klarar det ju. Och vi är inte omöjliga. Bara omöjligt heta.” och göra en grupp-highfive. Då blir det oftast tyst på Cedric. Men jag som inte tog ut mig helt såg att han hade ljugit. Det är så sexigt med en tjej i småkläder som rör sina små ben över huvudet i en helt omöjlig position. Han fullkomligt stirrade på Kayla. Det hade jag inte märkt förut. Jag måste komma ihåg att se till att jag får ut dem på en dejt snart. Men så behövde de gå för att deras träning skulle börja och jag kunde koncentrera mig på träningen. När den var slut så gick jag och Kayla till läktaren och tittade när Cedric och Trevor spelade fotboll. Vi satt och pratade och när Trevor eller Cedric gjorde en touchdown – i träningsmatchen – ropade vi hejaramsor till dem. Oftast fick vi en liten vinkning till svar, några gånger så fick vi till och med en slängkyss.
”Hur är det mellan dig och Cedric?” frågade jag en gång.
”Som vanligt tror jag.” sa Kayla, men hon avslöjade sig genom att rodna.
”Åh berätta allt!” sa jag med ljusröst.
”Det är inget. Jag lovar.” sa hon men eftersom jag kände henne för väl så trodde jag henne inte. Men jag behövde byta taktik.
”Okej...” sa jag sorgset och suckade. ”Berätta inte för din allra bästa vän. Som är som din syster och kommer bli väldigt sårad om du inte berättar om din hemliga pojkvän.” om man sa sånt till Kayla och lät lite ledsen och sårad så fick man alltid veta allt! Och idag var inte något undantag.
”Okej. Vi var faktiskt ute härom veckan. När du hade kommit hem – jag var inte ute en enda sekund när du var borta. Och det var rätt kul. Vi var inte ensamma men det var som om något typ gnistrade mellan oss. Som... ja jag vet inte.” sa hon och såg ut som om hon höll på att spricka av glädje. Men så var det något som blev mörkt i hennes blick. ”Men jag vet inte om jag är redo för ett nytt förhållande, inte efter Mike.” sa hon och såg plötsligt ut att börja storgråta ut vilken sekund som helst. Mike var den förra pojkvännen Kayla hade haft, men han visade sig vara ett riktigt as. Han gjorde slut med henne på det mest brutala sett och Kayla hade älskat honom så och sålt sin kropp och själ till honom – bokstavligen. Efter det så hade Kayla varit ett vrak i flera veckor.
”Cedric är inte som Mike.” sa jag med sammanbitna tänder och tog hennes hand.
”Lyssna, Cedric har vi känt sen vi gick på dagis. Han är en mycket, mycket bättre kille än Mike. Och om han på något sätt visar något tecken på att göra som Mike så tänker jag ta och spöa skiten ur honom! Men jag tror inte att han kommer det. Han såg vad som hände med dig när Mike gjort slut med dig, han vet att du är lite instabil när det gäller sånt. Och han skulle aldrig göra så.” Oj, vilken föreläsning det vart. Men hon verkade ha fattat och suckade.
”Ja antar att du har rätt.” sa hon och log mot mig. ”Tack.”
”Det är sånt som systrar gör för varandra.” sa jag. ”Och han är totalt förälskad i dig.” la jag till och hon skrattade.
”Det är han inte.” invände hon. Jag nickade ivrigt.
”Jo. Du skulle sett hur han stirrade på din rumpa på träningen! Och det är inte tjejer i små kläder som är så sexigt det är du som är så sexig i småkläder.” sa jag och nu var det min tur att skratta.
”Hey! Laya! Zell!” ropade Trevor till oss ner ifrån planen. Vi tittade på honom och Kayla började skratta också. Utan att riktigt veta varför. ”Vad är det som är så roligt?” frågade Cedric från planen. Då skrattade vi bara mer men jag kunde hålla mig någon sekund för att ropa tillbaka;
”Vi vet inte riktigt!” Jag såg hur Trevor skakade på huvudet och mumlade något som fick Cedric att skrocka.
”Går ni med oss hem?” frågade han. Mitt skratt började avta men Kayla skrattade fortfarande som en gris.
”Jag kan inte. Jag får inte lämna huset. Men ni kan komma med till mig?” ropade jag till svar.
”Okej. Vi ska bara duscha först.” ropade Trevor och han och Cedric började jogga mot omklädningsrummen.
”Men vill ju inte lukta skunk inför fina Mr och Mrs Gold.” la Cedric till.
”Ha-ha Cedric. Väldigt kul.” ropade jag efter dem. Kayla hade slutat skratta och log bara mot mig.
”Vad?” frågade jag henne när jag märkte det.
”Inget.” skrattade hon och började plocka ihop våra saker. Jag bara tittade på henne lite oförstående. När hon höll fram min väska tog jag den långsamt. Fortfarande med blicken fäst på henne.
”Kom nu Zell. Annars går jag utan dig och Joe blir nog väldigt förvånad när jag kommer hem till dig med Trevor och Cedric ensam.” sa hon och vickade lite på rumpan. Då tog jag hennes hand och hon fick dra upp mig. Och så gick vi bort till omklädningsrummets ingång.
Och när vi gick runt hörnet innan man kom till ingången så stannade vi.
Där stod Trevor och Cedric. Lite småfuktiga i håret.
”Där är ni ju, vi har ju stått här i typ flera år, hur kan det ta så himla lång tid för tjejer.” klagade Cedric. Kayla höjde ett ögon bryn.
”Lång tid? Det var ju ni som var läskigt snabba. Har ni ens duschat?” frågade hon. Trevor fös.
”Ja. Vad gjorde ni där borta egentligen?” frågade han.
”Ja. Vi började nästan tro att ni blivit kidna-” sa Cedric men han avbröt sig när Trevor la en hand på hans bröst, för att få honom att vara tyst. Han visste att det var känsligt för mig. Jag tittade ner i marken och jag tror att jag slutade andas för någon sekund.
”Förlåt Zell.” sa Cedric, till min förvåning mycket närmare än förut.
”Det är lugnt. Men nämn det helst inte igen.” sa jag och tittade upp igen. Trevor och Cedric hade kommit fram till oss. Jag log mot Cedric som log tillbaka mot mig.
”Ska vi gå?” frågade jag. Trevor och Cedric nickade ivrigt och Trevor tog min hand. Jag log inombords. Vi pratade om allt mellan himmel och jord – med ett undantag – på väg hem till mig, bland annat vad vi skulle göra och kom fram till att vi skulle se en film.
När vi kom fram så var det en härlig lukt som spred sig i huset.
”Joe! Jag är hemma! Med Trev, Ced och Laya!” ropade jag.
”Okej, är ni hungriga?” ropade hon tillbaka. Jag tog av mina ytterkläder och gick in till henne i köket där hon stod och stekte fattiga riddare. Det var som om någon hade stuckit en kniv i min mage. För mig så betydde fattiga riddare bara en sak – Luke.
”Inte jag.” mumlade jag tyst.
”Men jag är!” sa Cedric och stormade in i rummet. Efter honom kom Kayla och Trevor in, inte lika snabbt som Cedric – som redan hade ätit en halv fattig riddare. Jag gick långsamt fram till bordet och satte mig så långt bort från de fattiga riddarna som möjligt. Men som tur var för mig så var Trevor och Cedric super hungriga så de åt upp alla – förutom två som Kayla åt – på mindre än tre minuter. Och jag skyndade mig ut ur köket och kollade igenom vårt jätte stora förråd av filmer. Jag tog ut de tre nyaste som pappa kommit hem med i förra veckan, Step up 3, Salt och Wallstreet. Pappa hade sagt att de var rätt bra och han brukade ju ha bra film-smak. Jag hörde hur Laya skrattade, och skrattet kom närmare. De var på väg in till vardagsrummet. Jag tog med mig filmerna, ställde mig upp, vände mig om och fick ett par läppar trycka mot mina. Först blev jag bara förvånad men så la han sina armar runt mig och pressade mig mot honom. Det kändes bra, som hemma. Så jag kysste honom tillbaka. Och jag kunde känna hur han log. Mina armar började vandra upp över hans bröst och jag la mina armar runt hans hals och flätade in mina händer i hans blonda hår. Och så hördes ett litet fniss och någon – Cedric – harklade sig.
”Stick och brinn.” mumlade Trevor mot mina läppar. Men det lät mer som Tik o bin, ungefär.
”Nej. För jag vill se på film.” sa Cedric. Då tog jag fodralen jag redan hade i händerna och slängde i dem i den riktningen som Cedrics röst kom från. Och det lät som om han fångade dem, och jag tror jag kastade det på honom så det gjorde ont för han sa aj.
”Din tjej har bra smak Trev.” sa han. ”Men allvarligt, Step up?” sa han med en röst som sa att han tyckte att jag var galen. Då drog jag mig ifrån Trevor en liten bit så att min mun var fri. Men han ville inte sluta, så han började kyssa min hals.
”Pappa sa att den var bra.” sa jag lite andfått till Cedric. ”Aj. Trev, du bet mig.” Men Trevor ignorerade mig och började kyssa mina axlar och ville tydligen ner ännu längre. Jag fnissade och försökte trycka honom ifrån mig. Men det gick inte så bra. Han var så mycket starkare än jag, men hans stannade vid min hals i alla fall.
”Urs, Trev sluta. Eller gå och skaffa ett rum.” klagade Cedric som hade satt sig i soffan.
”Jag måste nog hålla med. Mycket kan jag se med det där är lite för mycket.” höll Kayla med. Jag skrattade och gjorde ett sista försök att få bort honom. Inte för att jag inte gillade det, nej så var det inte.
”Okej Trev. Nu ska vi inte göra våra vänner generade.” skrattade jag och han släppte mig faktiskt.
”Vadå? Gillar ni inte barnförbjudet?” flinade han mot Laya och Ced.
”Nää!” sa Cedric och Kayla samtidigt. Jag fnissade och började gå mot soffan och Trevor gick efter. Och så nöp han mig i rumpan, och jag skrek till och hoppade upp lite i luften. Alla utom jag skrattade. Jag bara skakade på huvudet och suckade. Trevor hade gått om mig och redan satt sig i soffan. Jag gick och satte mig bredvid Trevor och han la sin arm runt mig. Ced gick fram och satte i Salt och tryckte på play.
”Ska jag gå och hämta något gott att äta?” frågade Trev efter några minuter. Cedric nickade och Kayla mumlade ett ja. De var allt för intresserade av filmen.
”Jag kommer med dig.” sa jag och ställde mig upp. Trevor tog min hand och vi gick in till köket och tog fram en påse chips. Trevor tog den och jag började gå in till Ced och Laya igen. Men de kollade inte på filmen. De var allt för upptagna med varandra. Jag kvävde ett fniss och vände mig om för att ge dem lite privatliv. Jag såg hur Trevor var på väg in med en massa chips i munnen. Jag höll upp en hand för att få honom att stanna och när han gjort det i la jag ett finger för munnen för att visa att han skulle vara tyst innan jag vinkade honom till mig. När han såg vad de höll på med så flinade han brett. Jag började gå mot köket så de kunde få vara utan publik och Trevor följde efter. Och jag log. Brett!
Extra långt var det så jag vill gärna ha extra många kommentarer :) Och så ska jag lägga upp bilder på de nya karaktärerna också :D
Svar på kommentar: Sofia
Varfööör uppdaterar du så lite ?? En vecka sen ditt senaste inlägg och 10 dagar sen den senaste espisoden ! Det kasnke är svårt att komma på vad man ska skriva eller så är det mmycket i skolan eller nåt men nåt litet inlägg iallafall, snääälla ??
Svar: Jag är ledsen för den dåliga uppdateringen. Jag har väldigt mycket för mig just nu. Det är massor av min tid som går åt till att kolla på resor till London (jag ska dit i början på Februari) och sen så ör jag i skolan och mina kompisar vill ofta träffas och allt sånt. Det är ju många man inte träffat på länge. Och så har jag ju Cullens och IDS. Och så I hate myself for loving you. Det blir lite mycket för mig. Men jag lvar, när jag har gått ner och hängt tvätten ska jag skriva. Promise ;)
De nya karaktärerna i I hate myself for loving you :)
Chord Overstreet som Trevor:
Dianna Agron som Kayla:
Jenna Dewan som Joline:
Naya Rivera som Olivia:
Lauren Potter som Linn:
Brianne Davis som Daniella:
Som ni märkte var ju det typ hälften Glee skådisar men de passade :) Och varför Kalya och Trevor fick tre bilder är för att de kommer ha större betydelse i novellen :)
UPDATE: Hoppas ni ser alla bilder nu :) Nu ska jag skriva ^.^
I hate myself for lovning you... kapitel 7
”Jag ska...” sa han och försökte tränga sig förbi mig. Som om allt var som det var innan kidnappningen. Jag tog tag i hans arm.
”Luke. Vad är det?” frågade jag trött.
”Vadå?” han sänkte rösten. ”Jag trodde att det var så här du ville ha det.” Jag stirrade på honom. Och min mun var helt öppen. Jag stängde den och tittade på honom helt ovetande.
”H-hu. Var har du hört det? Eller snarare vem har du hört det ifrån.” sa jag lite små argt. Det tog några sekunder innan har svarade. Och då tittade han inte mig i ögonen. Det var som om mina ögon ramat ur mitt ansikte och landat på asfalten under oss.
”Dig.” sa han och försökte dölja att han var sårad. Jag bara stod och kollade på honom.
”Mig?” sa jag tillslut. Han tittade upp på mig.
”Du vet inte att du pratar i sömnen va?” Jag spärrade upp ögonen. Jag? Prata i sömnen? Oh. My. God vad pinsamt. Man kan ju undra vad jag hade sagt. Det här kan inte båda gott.
”Nä gör jag?” frågade jag överraskat, jag försökte dölja att jag inte precis var nöjd med det... Men han märkte det och nickade.
”Och natten innan vi skulle rymma så sa du att vi inte skulle kunna vara tillsammans när vi kom tillbaka till skolan.” sa han sårat. Jag hade inte något att säga så jag var helt tyst och jag kände hur jag rodnade.
”Om du ursäktar så har jag en lektion nu.” sa han efter någon minut av tystnad. Och han lät arg, det där sårade var som bort blåst. Jag suckade och nickade långsamt. Sen gick han förbi mig och jag var ensam igen. Jag var ledsen, och arg. Ledsen och arg på mig själv. Varför tänkte jag bara på mig själv? Varför var jag så självisk och inte tänkte på någon annan?! Jag kände hur en tår föll ner för min kind men inte mer. Bara en. Jag stod där i en dryg minut innan jag tog tillbaka min förmåga att röra mig och började gå till min lektion. Jag skyndade inte alls. Jag var som i min egen bubbla. När jag kom fram till klassrummet så knackade jag försiktigt på och väntade på att Mrs. Frew skulle öppna dörren. Vanligt vis så skulle jag varken knacka eller vänta, det gjorde jag aldrig. Jag öppnade bara dörren och sträckte upp armarna i luften och sa, ”Har ni saknat mig?”. Men nu så... jag hade helt enkelt inte ork att vara den jag varit. När Mrs. Frew öppnade så spärrade hon upp ögonen i förvåning. Jag hade haft henne som lärare hela High School, och jag hade aldrig, aldrig knackat och väntat vid dörren som alla andra.
”Miss... miss Gold. Eh.. Välkommen, jag hörde att du var hos skolsyster.” sa hon. Jag nickade och gick snabbt och tyst till min plats. Jag satt längs fram och det var inte något jag ville göra just nu. Jag kände hur alla stirrade på min rygg. Just nu ville jag bara springa. Springa och springa tills jag kom till världens ände, där det fanns någon som bara kunde skicka mig tillbaka i tiden. Så allt hade varit som det var innan jag blev kidnappad med världens underbaraste och sen inte kunde vara med honom på grund av att jag var alldeles för rädd för att jag skulle bli mobbad och ingen av mina gamla vänner skulle någonsin vilja prata med mig igen. Jag skulle vara ensam. Ensam med Luke och hans vänner. Vem vet, jag kanske skulle tycka om dem. Men varje gång jag skulle se en av fotbollslagets matcher där hela cheerleading-laget var och hejade. Med någon annan som head cheerleder. Eller värre, att jag inte blev utkastad av vår coach och blev helt utfryst. För vår coach är sån. Är det någon som inte passar in eller börjar bli en millimeter tjockare så kastar hon ut oss. Vem det än är. Ibland är det skönt men oftast inte. Fast det bästa kanske skulle vara om jag bara gick upp i rök. Inga spår eller något. Eller bara dog. Tog pappas gevär som hänger i hans arbetsrum och sköt mig i huvudet. Då skulle jag ju inte ha några problem kvar. Inget liv heller... Mrs. Frew fortsatte att prata men allt jag hörde var bla bla bla bla bla bla bla. Om ens det... Jag satt helt i min egen bubbla. Och jag märkte inte att det ringde ut för ens Kayla skakade i min arm.
”Hallå? Jorden anropar Zelena?” jag skakade på huvudet för att få tillbaka talförmågan.
”Öh, ja jag kommer.” stammade jag.
”Vad är det med dig? Du verkar helt borta..?” sa Joline oroligt.
”Det... Det är lugnt.” sa jag, och försökte låta övertygande. Som tur var mina vänner väldigt korkade så de gick på det. Eftersom det var väldigt tidig lunch idag och jag hade missat halva lektionen så var jag inte ett dugg hungrig men jag tog efterrätten och åt långsamt medan de andra diskuterade dittan och dattan. Bland annat de nya i cheerlederlaget och de hetaste killarna i fotbollslaget.
”Och du har sån tur Zell. Du som har Trevor, han är det snyggaste på den där planen.” sa Linn.
”Totally.” sa Olivia och slickade av lite grädde från sitt finger. Lite väl överdrivet. ”Om man inte räknar oss så klart!” la Daniella till. Jag skrattade till lite, första gången på länge!
”Ja, Trevor är bra.” sa jag och log.
”Bra?” viskade Trevor – som tydligen stått bakom mig – i mitt öra innan han hoppade upp på bordet. ”Jag är ju helt jävla amazing.” sa han överdrivet högt så minst halva kafeterian hörde. Jag skrattade. På riktigt den här gången. Om det var någon som kunde få mig på bättre tankar så var det mina vänner. Efter Trevor så kom resten av hans polare och satte sig vid respektive flickvän. Vissa var ju inte ihop med någon men kom såklart in ändå. Snart var vårt bort fullt av cheerleders och fotbollspelare. Jag fick sitta i Trevors knä tillslut för att det var så fullt. Han verkade mycket nöjd med detta faktum att han fick vara nära mig utan att jag attackerade honom. När det var tjugo minuter kvar till vår nästa lektion så gav jag Trevor en liten puss och gick iväg med Kayla. Till min förvåning så var hon tyst hela tiden tills vi kom ut ur matsalen till en nästan helt tom korridor så tog hon tag i min hand och stannade.
”Vad är det som är fel?” frågade hon.
”Vadå fel?” sa jag och försökte låta normal.
”Zell. Jag har känt dig sen vi var två år. Jag kan se om du ljuger eller om något är fel.” sa hon och tittade mammigt på mig. Så som hon aldrig gjorde...
”Det är inget jag lovar.”
”Du ljuger. Men jag ska ta reda på vad det är, tro mig.” sa hon och gick ifrån mig. Jag tog tag i hennes arm.
”Vänta, det är något men jag kan inte säga det. Jag ska försöka klura ut det. Själv.” sa jag och log mot henne.
”Du kan inte klara allt själv Zell.” sa hon och tittade på mig med orolig blick.
”Jag vet. Men det här är något jag måste göra själv. Oroa dig inte.”
”Det är lite svårt Zell. Du är ju som min tvillingsyster...” Jag log mot henne och kramade hennes hand (som jag hade i handen).
”Du är som min syster också Laya.”
”Okej, så här gör vi. Du följer med mig till träningen idag och så tar vi och glömmer alla dina problem och bränner lite kalorier istället.” Jag log brett.
”Deal. Och sen kan väl vi gå hem till mig? Jag vet inte om mina föräldrar skulle släppa ut mig, inte ens till dig...” sa jag och lät lite purken. ”Och sen om du vill... så kanske du kan sova hos mig?” la jag till.
”Det låter som en prefekt plan.” sa hon och log det där leendet som visade att hon verkligen var glad. Och utan att jag tänkte på det så kollade jag på klockan. Vår lektion skulle börja i andra delen av skolan om tre minuter och vi hade inte våra böcker med oss.
”Jävlar! Kom.” utbrast jag och började springa mot våra skåp (som turligt nog låg bredvid varandra). Jag hörde hur Kayla var precis bakom mig. När vi kom till skåpen var det en minut kvar. Jag fumlade med koden till låset och hade inte ens kommit in i skåpet innan Kayla var klar.
”Skyyyyyyynda.” sa hon och trampade stressat. När jag stängde skåpet började vi springa på nytt. Jag försökte komma ihåg vilken lärare vi hade men kunde verkligen inte komma på det. Förens vi var nästa framme och man såg ett grått hår slinka in genom dörren till klassrummet.
”Helvete.” mumlade Kayla bredvid mig. Jag skulle nog sagt likadant om hon inte gjort det före mig.
Det var Miss. Houston. Som komiskt nog var från Houston. En jätte gammal ogift (som på modernt språk betyder singel) tant som var född på säkert stenålder. Eller nästan i alla fall, hon höll jätte hår på regler och om man kom för sent så och hon hade börjat en genom gång så fick man vänta tills hon var klar och men fick frånvaro hela tiden. När vi kom fram så bankade jag på dörren. Kayla flåsade bakom mig. Jag visste att det inte var någon idé att så och banka – då skulle hon bara bli jätte arg – så jag satte mig ner bredvid dörren och väntade. Efter någon minut så gjorde Kayla likadant. När dörren öppnades så satt vi kvar och Miss. Houston tittade ut genom dörren.
”Åh. Där är ni.” sa hon hon såg oss. Vi ställde oss långsamt upp och tittade (eller i alla fall jag) trött på henne.
”Och varför var ni sena?” hon hade lagt armarna i kors och tittade på oss. Strängt. Jag slog ut med armarna.
”Sena?! Vi var ju fan bara en halv minut sena!” sa jag högt.
”Då var ni ju sena. Och inte ett sånt språk tack.” sa hon neutralt.
”Vi såg ju när ni gick in genom dörren.” sa jag arg. Och ja, man måste säga ni till henne, ännu ett bevis på att hon var gammal.
”Men ni var ändå sena. Kom in nu och fråga er bänkkompis vad ni ska göra.” sa Miss Houston.
”Eh... Miss Houston... Det är ett litet problem bara.” sa Kayla.
”Jaha, och vad är det då Miss. Delly?” frågade Miss Houston.
”Vi sitter liksom bredvid varandra...” fnittrade jag.
”Fråga någon annan då!” sa hon argt. Vi skrattade och gick in i klassrummet.
Och ska se till att hitta skådisar som skulle kunna passa som de nya karaktärerna också ;)
Julias kommentar: Omg! Jättebra Erika ofc ;)
Heartless Love kapitel 10
Kapitel 10
Elizabeths Pov
"Så..Bella du-"
"Bella kom!" skrek Jasper. Bella tittade ursäktande på mig och gick mot hållet Jaspers röst kom från. Jag följde efter henne.
Jag häpnade över vad jag fick se.
Bellas Pov
När jag kom ut stod en stor maskin som var rund och tom i mitten, förutom någon konstig lila dimma.
"Vad är det för något?" frågade jag Jasper.
"En tidsmaskin!" Skrek han.
"Hur vet du det?" Frågade jag häpet.
"Det kom ett brev med den" sa han och kastade ett hopvikt papper mot mig. Jag missade och Edwards mamma fångade det smidigt. Hon gav det till mig sa:Läs det.
Jag vecklade upp pappret och läste:
'Kära Cullens! (och Bella)
Detta är en tismaskin. Elizabeth när ni väl har rest får du välja vilken tid du vill stanna i, (den du är i nu eller den tiden då Edward var människa)
Bella du ska också följa med för att se vad som hade hänt om du och Edward var ihop på den tiden.
Varning! MIXTRA INTE MED TIDEN!
Det kan få oanade konsekvenser.
Stephanie
Ps! Medan ni reser stannar tiden här ;)
"Vem är Stephanie?!" röt jag.
"Hur ska vi veta?" skrattade Emmett och jag rodnade.
"Men asså..ska vi verkligen resa i tiden?" frågade Elizabeth.
"Hallå! Ni måste! Hur många får en sån här chans?" sa han och knuffade in oss i dimman.
"Neeeeeej!" Hördes Edwards röst bakifrån, och plötsligt kände jag Elizabeths hand i min.
Så? Vad tycker ni? Bra, dåligt..?
Kommentera! Kan jag skriva ett helt kapitel kan ni iallafall skriva någon/några rader! ;)
Erikas kommentar: Helt. OTOLIGT! Du är ju bara så bra! Är det Stephanie Meyer som skickat den?
