I hate myself for lovning you... kapitel 7
”Jag ska...” sa han och försökte tränga sig förbi mig. Som om allt var som det var innan kidnappningen. Jag tog tag i hans arm.
”Luke. Vad är det?” frågade jag trött.
”Vadå?” han sänkte rösten. ”Jag trodde att det var så här du ville ha det.” Jag stirrade på honom. Och min mun var helt öppen. Jag stängde den och tittade på honom helt ovetande.
”H-hu. Var har du hört det? Eller snarare vem har du hört det ifrån.” sa jag lite små argt. Det tog några sekunder innan har svarade. Och då tittade han inte mig i ögonen. Det var som om mina ögon ramat ur mitt ansikte och landat på asfalten under oss.
”Dig.” sa han och försökte dölja att han var sårad. Jag bara stod och kollade på honom.
”Mig?” sa jag tillslut. Han tittade upp på mig.
”Du vet inte att du pratar i sömnen va?” Jag spärrade upp ögonen. Jag? Prata i sömnen? Oh. My. God vad pinsamt. Man kan ju undra vad jag hade sagt. Det här kan inte båda gott.
”Nä gör jag?” frågade jag överraskat, jag försökte dölja att jag inte precis var nöjd med det... Men han märkte det och nickade.
”Och natten innan vi skulle rymma så sa du att vi inte skulle kunna vara tillsammans när vi kom tillbaka till skolan.” sa han sårat. Jag hade inte något att säga så jag var helt tyst och jag kände hur jag rodnade.
”Om du ursäktar så har jag en lektion nu.” sa han efter någon minut av tystnad. Och han lät arg, det där sårade var som bort blåst. Jag suckade och nickade långsamt. Sen gick han förbi mig och jag var ensam igen. Jag var ledsen, och arg. Ledsen och arg på mig själv. Varför tänkte jag bara på mig själv? Varför var jag så självisk och inte tänkte på någon annan?! Jag kände hur en tår föll ner för min kind men inte mer. Bara en. Jag stod där i en dryg minut innan jag tog tillbaka min förmåga att röra mig och började gå till min lektion. Jag skyndade inte alls. Jag var som i min egen bubbla. När jag kom fram till klassrummet så knackade jag försiktigt på och väntade på att Mrs. Frew skulle öppna dörren. Vanligt vis så skulle jag varken knacka eller vänta, det gjorde jag aldrig. Jag öppnade bara dörren och sträckte upp armarna i luften och sa, ”Har ni saknat mig?”. Men nu så... jag hade helt enkelt inte ork att vara den jag varit. När Mrs. Frew öppnade så spärrade hon upp ögonen i förvåning. Jag hade haft henne som lärare hela High School, och jag hade aldrig, aldrig knackat och väntat vid dörren som alla andra.
”Miss... miss Gold. Eh.. Välkommen, jag hörde att du var hos skolsyster.” sa hon. Jag nickade och gick snabbt och tyst till min plats. Jag satt längs fram och det var inte något jag ville göra just nu. Jag kände hur alla stirrade på min rygg. Just nu ville jag bara springa. Springa och springa tills jag kom till världens ände, där det fanns någon som bara kunde skicka mig tillbaka i tiden. Så allt hade varit som det var innan jag blev kidnappad med världens underbaraste och sen inte kunde vara med honom på grund av att jag var alldeles för rädd för att jag skulle bli mobbad och ingen av mina gamla vänner skulle någonsin vilja prata med mig igen. Jag skulle vara ensam. Ensam med Luke och hans vänner. Vem vet, jag kanske skulle tycka om dem. Men varje gång jag skulle se en av fotbollslagets matcher där hela cheerleading-laget var och hejade. Med någon annan som head cheerleder. Eller värre, att jag inte blev utkastad av vår coach och blev helt utfryst. För vår coach är sån. Är det någon som inte passar in eller börjar bli en millimeter tjockare så kastar hon ut oss. Vem det än är. Ibland är det skönt men oftast inte. Fast det bästa kanske skulle vara om jag bara gick upp i rök. Inga spår eller något. Eller bara dog. Tog pappas gevär som hänger i hans arbetsrum och sköt mig i huvudet. Då skulle jag ju inte ha några problem kvar. Inget liv heller... Mrs. Frew fortsatte att prata men allt jag hörde var bla bla bla bla bla bla bla. Om ens det... Jag satt helt i min egen bubbla. Och jag märkte inte att det ringde ut för ens Kayla skakade i min arm.
”Hallå? Jorden anropar Zelena?” jag skakade på huvudet för att få tillbaka talförmågan.
”Öh, ja jag kommer.” stammade jag.
”Vad är det med dig? Du verkar helt borta..?” sa Joline oroligt.
”Det... Det är lugnt.” sa jag, och försökte låta övertygande. Som tur var mina vänner väldigt korkade så de gick på det. Eftersom det var väldigt tidig lunch idag och jag hade missat halva lektionen så var jag inte ett dugg hungrig men jag tog efterrätten och åt långsamt medan de andra diskuterade dittan och dattan. Bland annat de nya i cheerlederlaget och de hetaste killarna i fotbollslaget.
”Och du har sån tur Zell. Du som har Trevor, han är det snyggaste på den där planen.” sa Linn.
”Totally.” sa Olivia och slickade av lite grädde från sitt finger. Lite väl överdrivet. ”Om man inte räknar oss så klart!” la Daniella till. Jag skrattade till lite, första gången på länge!
”Ja, Trevor är bra.” sa jag och log.
”Bra?” viskade Trevor – som tydligen stått bakom mig – i mitt öra innan han hoppade upp på bordet. ”Jag är ju helt jävla amazing.” sa han överdrivet högt så minst halva kafeterian hörde. Jag skrattade. På riktigt den här gången. Om det var någon som kunde få mig på bättre tankar så var det mina vänner. Efter Trevor så kom resten av hans polare och satte sig vid respektive flickvän. Vissa var ju inte ihop med någon men kom såklart in ändå. Snart var vårt bort fullt av cheerleders och fotbollspelare. Jag fick sitta i Trevors knä tillslut för att det var så fullt. Han verkade mycket nöjd med detta faktum att han fick vara nära mig utan att jag attackerade honom. När det var tjugo minuter kvar till vår nästa lektion så gav jag Trevor en liten puss och gick iväg med Kayla. Till min förvåning så var hon tyst hela tiden tills vi kom ut ur matsalen till en nästan helt tom korridor så tog hon tag i min hand och stannade.
”Vad är det som är fel?” frågade hon.
”Vadå fel?” sa jag och försökte låta normal.
”Zell. Jag har känt dig sen vi var två år. Jag kan se om du ljuger eller om något är fel.” sa hon och tittade mammigt på mig. Så som hon aldrig gjorde...
”Det är inget jag lovar.”
”Du ljuger. Men jag ska ta reda på vad det är, tro mig.” sa hon och gick ifrån mig. Jag tog tag i hennes arm.
”Vänta, det är något men jag kan inte säga det. Jag ska försöka klura ut det. Själv.” sa jag och log mot henne.
”Du kan inte klara allt själv Zell.” sa hon och tittade på mig med orolig blick.
”Jag vet. Men det här är något jag måste göra själv. Oroa dig inte.”
”Det är lite svårt Zell. Du är ju som min tvillingsyster...” Jag log mot henne och kramade hennes hand (som jag hade i handen).
”Du är som min syster också Laya.”
”Okej, så här gör vi. Du följer med mig till träningen idag och så tar vi och glömmer alla dina problem och bränner lite kalorier istället.” Jag log brett.
”Deal. Och sen kan väl vi gå hem till mig? Jag vet inte om mina föräldrar skulle släppa ut mig, inte ens till dig...” sa jag och lät lite purken. ”Och sen om du vill... så kanske du kan sova hos mig?” la jag till.
”Det låter som en prefekt plan.” sa hon och log det där leendet som visade att hon verkligen var glad. Och utan att jag tänkte på det så kollade jag på klockan. Vår lektion skulle börja i andra delen av skolan om tre minuter och vi hade inte våra böcker med oss.
”Jävlar! Kom.” utbrast jag och började springa mot våra skåp (som turligt nog låg bredvid varandra). Jag hörde hur Kayla var precis bakom mig. När vi kom till skåpen var det en minut kvar. Jag fumlade med koden till låset och hade inte ens kommit in i skåpet innan Kayla var klar.
”Skyyyyyyynda.” sa hon och trampade stressat. När jag stängde skåpet började vi springa på nytt. Jag försökte komma ihåg vilken lärare vi hade men kunde verkligen inte komma på det. Förens vi var nästa framme och man såg ett grått hår slinka in genom dörren till klassrummet.
”Helvete.” mumlade Kayla bredvid mig. Jag skulle nog sagt likadant om hon inte gjort det före mig.
Det var Miss. Houston. Som komiskt nog var från Houston. En jätte gammal ogift (som på modernt språk betyder singel) tant som var född på säkert stenålder. Eller nästan i alla fall, hon höll jätte hår på regler och om man kom för sent så och hon hade börjat en genom gång så fick man vänta tills hon var klar och men fick frånvaro hela tiden. När vi kom fram så bankade jag på dörren. Kayla flåsade bakom mig. Jag visste att det inte var någon idé att så och banka – då skulle hon bara bli jätte arg – så jag satte mig ner bredvid dörren och väntade. Efter någon minut så gjorde Kayla likadant. När dörren öppnades så satt vi kvar och Miss. Houston tittade ut genom dörren.
”Åh. Där är ni.” sa hon hon såg oss. Vi ställde oss långsamt upp och tittade (eller i alla fall jag) trött på henne.
”Och varför var ni sena?” hon hade lagt armarna i kors och tittade på oss. Strängt. Jag slog ut med armarna.
”Sena?! Vi var ju fan bara en halv minut sena!” sa jag högt.
”Då var ni ju sena. Och inte ett sånt språk tack.” sa hon neutralt.
”Vi såg ju när ni gick in genom dörren.” sa jag arg. Och ja, man måste säga ni till henne, ännu ett bevis på att hon var gammal.
”Men ni var ändå sena. Kom in nu och fråga er bänkkompis vad ni ska göra.” sa Miss Houston.
”Eh... Miss Houston... Det är ett litet problem bara.” sa Kayla.
”Jaha, och vad är det då Miss. Delly?” frågade Miss Houston.
”Vi sitter liksom bredvid varandra...” fnittrade jag.
”Fråga någon annan då!” sa hon argt. Vi skrattade och gick in i klassrummet.
Och ska se till att hitta skådisar som skulle kunna passa som de nya karaktärerna också ;)
Julias kommentar: Omg! Jättebra Erika ofc ;)
Jättebra x 1000000 :D Längtar tills nästa :)
jätte bra!!
OMG SOO F*CKING BRAAAAAAAAAAA !! Älskar det !
Srry att jag inte har läst föräns nu... Jag har liksom glömt :(
I alla fall så tycker jag att kapitlet var lika bra som vanligt, det var kanske inte lika spännande som det brukar... Men nu blir man ju riktigt riktigt sugen på att läsa nästa :)
Hare gött / Maja <33
