Heartless Love kapitel 11
Vinnaren i tävlingen är...
Grattis Ebba och du kommer märka när jag skrivit klart nästa kapitel vad du fick för "roll"!
Tävling - bli en karaktär i I Hate Myself For Loving You!
Vad heter du?
Har du något smeknamn?
Om du skulle beskriva dig själv, vad skulle du säga? (Båda utseende och personlighet)
Vad är det som gör dig speciell?
Vad gör du på fritiden?
Är det något mer du vill säga?
Jag kan inte säga vem man skulle få vara i storyn, meen hon/han (kan vara båda :p) kommer vara med rätt mycket...
GLÖM INTE TÄVLINGEN!
Kapitlet finns här under ↓
I Hate Myself For Loving You Kapitel 16
När jag vaknade så låg jag i min mormors säng. Jag måste ha gått in till henne i sömnen. Det brukade jag i alla fall göra när jag var liten och var lite psykiskt ur balans. Men mormor låg inte bredvid mig som hon brukade. Och jag kollade på klockan. 11:48.
”Shit!” utbrast jag och flög upp ur sängen. Jag hoppade snabbt i mina kläder och sprang ner för trappen. Och när jag kom in i köket för att ta en macka skrattade mormor.
”Jag undrade just när du skulle uppenbara dig.” sa hon och log mot mig.
”Varför väckte du mig inte?” frågade jag lite smått irriterande och tog fram smör och bröd.
”Ta det lugnt. Joe ringde i morse och frågade om du ville att Mark skulle hämta dig och jag sa att du inte mådde så bra så hon ringde och sjukanmälde dig.” sa hon och vände sen på våfflan som var på spisen. Jag suckade djupt och sjönk ner på stolen.
”Åh vad bra.”
”Jag antog att du behövde en dag med lite ledigt.” sa hon och sörplade i sig lite kaffe. Jag nickade sömnigt. ”Och dessutom vill jag ju spendera lite tid med min dotterdotter nu när jag har fått henne tillbaka.” Jag log.
”Du har aldrig förlorat mig.” sa jag. Hon log tillbaka.
”Så, vad vill du göra idag?” frågade hon. Och lade upp våfflan på min talrik.
”Faktiskt...” började jag och smetade ut grädde på min våffla. ”Så skulle jag vilja åka till sjukhuset.” sa jag och bet mig i läppen. Jag kanske borde stanna här med mormor... nu när hon hade sjukanmält mig för att umgås.
”Javisst! Du måste ha mycket tankar i huvudet efter vårt samtal igår.” Hon stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se på hennes ansikte om hon verkligen menade det hon sa, eller om hon sa det för att göra mig glad.
”Fast om du vill så kan jag stanna här med dig...” sa jag tveksamt.
”Nej nej! Det behövs inte, gå och kolla till Luke du.” sa hon och vände sig om. Jag granskade henne noggrant innan jag gick fram och gav henne en hård kram.
”Tack.” sa jag och började gå mot hallen. ”Jag kommer förbi sen!” ropade jag över axeln.
Sjukhuset såg på utsidan precis likadant ut. Men inne i Lukes rum var det kaos.
Vilket ledde till att direkt när jag kom in behövde jag gå ut och vänta. Det var ett tiotal läkare där inne och en syster kom ut efter några minuter. Jag tog tag i hennes arm när hon gick förbi.
”Vad är det som har hänt?” frågade jag, och jag misstänkte att jag lät lite smått hysterisk. Systern tvekade lite innan hon svarade.
”Mr. Wingstons hjärta började slå väldigt oregelbundet. Först slog det väldigt fort och nu slår det knappt.” sa hon och bet sig i läppen. Mitt grepp om hennes arm lossnade och min arm föll ner mot mina knän.
Luke höll på att dö.
Jag bara visste det. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag kämpade inte emot dem. Luke skulle dö. Om jag inte gjorde något åt det.
”Miss? Miss mår ni bra?” frågade systern mig. Men det lät som om det var en vägg mellan oss. Som om jag var i min egna lilla vattenbubbla. Men när hon la handen på min axel så sprack bubblan och jag tittade upp på henne.
”Är du okej?” frågade hon och man kunde verkligen se oron i hennes ögon.
”Ja... jag mår fint...” ljög jag med svag röst.
”Du ser inte ut att må så bra...” försökte hon. Jag log halvhjärtat mot henne.
”Jodå. Du kan gå och fortsätta jobba.”
”Okej, men tveka inte att säga till om det är något du behöver.” sa hon och fortsatte ner för korridoren.
Mina händer skakade. Luke skulle dö. Och jag visste inget sätt att förhindra det...
Så allt jag gjorde var att bara sitta där utanför hans rum på golvet. Sjuksköterskan kom tillbaka flera gånger, men fick alltid samma svar. ”Jag är okej.” Och varje gång var det en lögn... Och jag antog att hon förstod det, eftersom hon kom tillbaka flera gånger.
Tillslut så kom det ut en läkare som satte sig bredvid mig.
”Han kommer dö, eller hur?” viskade jag medan mina tårar rann ner för mina kinder. Hon suckade.
”Det ser inte bra ut... Och vi har ännu inte kommit fram till vad som är orsaken. Så visst finns risken. Och den är rätt stor. Men man ska aldrig ge upp hoppet.” sa hon. Jag snörvlade.
”Får jag gå in?” Hon nickade och log. Jag reste mig långsamt upp och tvekade innan jag tryckte ner dörrhandtaget.
Lukes rum såg så annorlunda ut. Och jag hade bara varit där i några timmar. Massor av nya slangar som satt fast i hans kropp. Nya pipande apparater bredvid honom. Precis som första gången som jag kom hit så satte jag mig på knä vid hans säng och tog hans hand och förde den till mina läppar. Mina tårar föll ner på hans hand.
”Snälla lämna mig inte.” viskade jag och kramade hans hand.
Och EKG:n började pipa. Mer och mer. Och jag visste inte varför.
Jag reste mig upp och sprang till dörren.
”Doktor! Doktor! Kom och hjälp!” skrek jag och en doktor längre bort i korridoren sprang mot mig. Följd av flera andra. Jag flyttade mig ur vägen men gick inte ut. Och igen sa till mig heller.
Men jag hade nog önskat att jag gått ut. Att se doktorerna hålla på med Lukes kropp, med massor av verktyg och apparater. Det var hemskt. Men ändå så kunde jag inte förmå mina fötter att röra sig. Tillslut började EKG:n låta. En enda hemsk ton.
Man behövde inte vara en idiot för att förstå vad det betyder. Hans hjärta slutade slå. Och hela världen försvann.
När jag vaknade så låg jag i en säng. Jag kanske hade drömt allt. Att Lukes hjärta slutade slå. Men när jag hörde det pipande ljudet så visste jag att det varit verklighet. Tyvärr. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp.
”Åh så du vaknade.” sa en röst bredvid mig. En sjuksköterska stod bredvid mig och hällde upp lite vatten och gav glaset till mig. ”Här, du är nog törstig.”
”Vad hände?” frågade jag och tog en klunk.
”När Mr. Wingstons hjärta slutade slå så svimmade du, så jag och en läkare bar in dig hit.”
”Är Luke...” började jag men kunde inte förmå mig att fortsätta. Hon var tyst några sekunder innan hon sa:
”Mr Wingston är inte död.” Jag drog efter andan. Han var inte död. Han levde, och var bara några meter ifrån mig! ”Vi kommer till det alldeles snart till det. Men först måste jag be dig att ställa dig upp.” Jag tittade förvånat på henne men gjorde som hon sa. Det snurrade lite i huvudet men det gick över efter någon sekund.
”Mår du illa?” frågade hon. Jag skakade på huvudet.
”Ont i huvudet? Yrsel?”
”Nej jag mår fint.” Den här gången var det inte en lögn. Så många gånger jag sagt det idag
”Lova att du inte underdriver. Det här är viktigt, även om ditt fall inte var så långt. Så kan du ha slagit i huvudet riktigt ordentligt. Tillräckligt för att få en liten hjärnskakning.” Jag suckade.
”Okej, när jag reste mig upp snurrade det i huvudet, men det gick över. Och ja, lite ont i huvudet har jag. Nöjd?” Hon nickade. ”Så, hur är det med Luke? Jag kommer ihåg att EKG:n visade att hans hjärta slutade slå och sen.... då blir det svart. Det nästa jag kommer ihåg är att jag vaknade här.”
”Det måste jag nog be Doktor Jones att förklara. Sätt dig ner så länge så kommer han strax.” Jag suckade, hur skulle jag kunna vänta?!
”Miss Gold?” Doktorn som nu kom in genom dörren var klädd i vanliga doktorskläder och en namnbricka med texten Doktor S. Jones. Jag nickade. Doktor Jones gick fram till mig och satte sig bredvid mig på britsen.
”Är Luke okej?” frågade jag. Doktor Jones harklade sig.
”Mr Wingstons tillstånd har förbättrats extremt den senaste timmen. Men tyvärr vet vi inte om det kommer hålla i sig eller om det kommer gå ner igen så att säga.”
”Men kommer han att bli okej?”
”Det är vid tillfället svårt att fast ställa, så vi får avvakta och ta ett steg i taget.” Han log mot mig.
”Men...” jag tog ett djupt andetag. ”Men vad hände?”
”Jo, när du svimmat så tog Syster Martin och Doktor Parker och bar in dig hit. Syster Martin var hon som ni träffade alldeles nyss, hon satt här med dig. Men när de gjorde det så försökte jag och flera andra läkare få igång Mr Wingstons hjärta. Vilket inte gick så bra till en början, våra defibrillatorer verkade inte få igång hans hjärta, och att göra konstgjord andning fungerade inte heller. Så precis när vi skulle sluta försöka få liv i honom igen, så började EKG:n pipa och berätta för oss att hans hjärta slog mer normalt än det gjort på flera dagar. Vilket var ett mirakel! Att hans skulle överleva. Det hade ingen av oss trott, men han har inte vaknat än. Men jag känner på mig att det lär hända snart.” avslutade han och blinkade med ena ögat mot mig. Jag log och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men jag stod emot dem.
Jag ville inte gråta framför den här otroligt trevliga läkaren. Hade jag inte haft någon självkontroll så hade jag kramat honom, som ett tack för att han försökt rädda Lukes liv (visserligen är det hans jobb, men ändå!). Men det hade inte varit passande som mormor skulle sagt.
”Tack.” viskade jag.
”Åh det var inget! Jag gör bara mitt jobb.” sa han och man kunde se hur han faktiskt blev generad av det jag sa. ”Så, vill du gå in och titta till din pojkvän?”
”Åh, han är inte min pojkvän direkt...” sa jag och tittade ner i marken.
”Inte?” han höjde på ögonbrynen. Vanligtvis hade jag snäst något i stil med, det har inte du med att göra. Men doktor Jones var så trevlig så jag sa bara;
”Det är komplicerat.” Han nickade. ”Men jag skulle ändå vilja träffa honom. Eller, se kanske...” Det var lite konstigt det där, att man inte visste vad man skulle säga, se eller träffa. Doktor Jones skrattade.
”Okej, kom med mig.” Så reste han sig upp och jag var inte långt efter.
Lukes rum såg precis lika dant ut som förra gången jag var där, alla maskinerna var kvar. Men något hos honom var annorlunda. För första gången på vad som kändes som en evighet så hade han färg på kinderna. Och bara det var som ett mirakel för mig! Och det faktum att han varit död i några minuter och nu levde... det fans inte ord för att beskriva min lycka! Jag gick fram till honom och satte mig bredvid honom på sängen. Hans ansikte liknade en guds, kanske inte för någon annan, men för mig så var han den vackraste på jorden. Jag lutade mig emot honom så jag låg mot hans bröst. Fortfarande med hans hand i min. Och jag vet inte hur länge jag satt så, men något fick mig att vakna till. Ett tryck mot min hand. Den handen som jag höll Lukes i.
Jag satte mig tvärt upp men kunde inte släppa hans hand. Jag visste att han hade kramat den, vem skulle det annars varit? Så det betydde att han höll på att vakna, eller i alla fall höra mig.
”Luke? Luke, om du hör mig. Krama min hand.” Ett till tryck. Jag kände mina tårar komma, men jag var för lycklig för att kunna stoppa dem. ”Åh Luke! Du hör mig! Snälla vakna, jag behöver dig här, behöver dig närvarande. Nära. Snälla kom tillbaka.” Det sista var bara en viskning. Visst borde jag kalla på en läkare men jag ville att det var mig han skulle se när han vaknade. Inte någon främmande läkare. Och så vaknade hon av den sanna kärlekens kyss. Det var klart! Han skulle vakna av sin sanna kärleks kyss, precis som prinsessorna alltid gör i sagorna.
Så jag lutade mig mot honom, långsamt. Och pressade mina läppar ömt mot hans. Men när jag såg på hans ansikte igen så var det precis lika stillsamt som innan, utom lite av mitt läppglans på hans läpp. Men sänkte huvudet, om inte den sanna kärlekens kyss fungerar, vad fungerar då?
Eller så var jag inte den sanna kärleken! Jag kanske hade sårat honom så djupt så att han aldrig skulle förlåta mig! Men så hörde jag hur någon drog efter andan.
Jag tittade upp och såg rakt in i hans klarblå ögon.
He's alive! :O Är nog bara 3-4 kapitel kvar nu... men vi får se hur det slutar :D Har en liiiiten plan... :D
Och får jag mer än 10 kommentarer kommer jag ha en liten tävling nu i veckan! Så kommentera! :D
Svar på tal: Julia
vill ha mer kärlek!
förövrigt sskitbra!
Svar: Det kommer... ;) Tack!
I Hate Myself For Loving You Kapitel 14 del 2
Jag och mormor pratade i timmar. Och vi skulle pratat ännu längre om inte min mobil ringt och avbrutit mormor mitt i en mening och jag sprang ut i hallen för att svara.
”Hallå?” svarade jag glatt.
”Zelena?!” hördes mammas panikslagna röst.
”Mamma ta det lugnt!” sa jag i ett försök att lugna henne.
”Zelena vart är du?!?!”
”Hos mormor. Allt är okej. Ta det lugnt!” upprepade jag. Och när mamma svarade lät hon aningen lugnare.
”Vad gör du där?” frågade hon förvånat. Jag fnös.
”Bara för att du och mormor hatar varandra behöver väl inte jag också hata min egen mormor?” frågade jag, inte för att jag förväntade mig ett svar. Och det verkade få tyst på henne i några sekunder.
”Kan jag få prata med henne?” Nu var det jag som var förvånad. Mamma hade knappt inte pratat med mormor sen de blev osams, och nu het plötsligt så bad hon om det! Och jag kom på mig själv att stå och gapa i hallen. Men jag gjorde som hon sa och gick in till mormor med telefonen. För mig var det bara roligt om mormor och mamma blev sams igen, eller något i den stilen. Men mamma hade sårat mormor ordentligt. När jag räckte telefonen mot mormor så såg hon frågande mot mig. Men jag ryckte bara på axlarna och mimade ”Ingen aning.”. Hon förstod nog att det var mamma. Men artig som mormor var så harklade hon sig och tog mobilen.
”Hallå?” Jag svalde ljudligt, jag måste erkänna – jag var lite nervös över det här. Antingen slutade det fredligt, eller så började de bråka och skrika (eller, jag visste inte hur det var med mormor, men många av mormor och mammas samtal brukade sluta med att mamma skrek) – vilket var mer troligt. Men för att slippa höra dem bråka så gick jag ut för att se mig om i huset. Än så länge så hade jag sett tre rum, och mormor hade ändå ett rätt så stort hus.
På första våningen så fanns det ett kök, vardagsrummet (vilket jag gärna ville undvika), en garderob som satt ihop med hallen och ett litet badrum. När jag gick in i badrummet så var det som om doften jag känt när jag kom in slog emot mig igen. Mormor älskade syrener, så i vilket rum man än kom in i så luktade det syren. Men speciellt i badrummen. Det var alltid doftljus tända i rummet. Ofta fanns det också tända ljus i de andra rummen. Och i trädgården var 80% bara syrener. Men det var ändå något med lukten som kändes väldigt mycket som hemma. Det var som om jag var åtta igen.
”Mormor!” ropade jag och sprang rakt in i min mormors famn.
”Z!” sa hon och kramade mig ordentligt. Vanligtvis så gillade jag inte när någon kallade mig ”Z”, men när mormor sa det så blev det så väldigt... gulligt. Så det var bara mormor som fick kalla mig det.
”Vart är morfar?” frågade jag och tittade bakom hennes rygg. Just den här dagen så hade jag kommit hit ensam. Mormors vita villa låg precis lika långt från min skola som mitt hus. Så jag fick gå till mormor när jag vill efter skolan. Och idag så var inget undantag, Joe hade till och med sagt till mig att åka till mormor, att mamma inte mådde så bra. Och när jag kollade in i min mormors ögon så var de tårfyllda. Något var fel.
Det var den dagen mormor berättat att morfar inte skulle komma tillbaka, att han var på en bättre plats. Och en liten tår rann ner för min kind. Min morfar hade varit den där morfadern som alla önskade sig, den som alltid spelade spel med en, gav en godis fast man inte fick för sina föräldrar och blinkade med ögat för att visa att det var hans och min hemliga hemlis, och alltid lekte med en så mycket som kroppen tillät. I nio år så hade jag förträngt alla minnen med morfar, men nu så kom allt tillbaka. Och tårarna rann ner för mina kinder igen. Och det blev inte bättre av att det fanns en bild av morfar och mig på hans axlar som togs när jag var liten. Jag tog bilden i min hand och kramade den.
”Morfar...” viskade jag och snörvlade. Det var som om hela min kropp inte orkade mer, mina ben orkade inte bära mig, min rygg gjorde ont, mina armar kramade hårt mig själv.
Jag satte mig på golvet och grät. Det var som om tiden inte existerade. Men efter något som känts som ett ögonblick knackade det på dörren.
”Z? Är allt okej?” hördes mormors röst genom dörren. Jag snörvlade men svarade inte. Och hon måste ha hört det eftersom hon öppnade dörren och såg ner på mig med oroliga ögon.
”Men kära barn!” viskade hon och satte sig bredvid mig på golvet och höll om mig. Och jag tog tar i hennes tröja och grät mot hennes axel. Och hon satt där med mig och bara höll om mig utan att veta varför jag grät. Hon kände mig så bra så hon visste att när jag ville prata så skulle jag prata. Så för nu, så satt vi bara på golvet och kramade om varandra.
När mina tårar slutade att rinna så tittade jag upp min mormors vackra ansikte, det var inte svårt att tänka ut vem mamma hade fått sin skönhet ifrån. Mormor satt där och tittade ner på mig så som hon alltid gjorde när jag var ledsen.
”Känns det bättre?” frågade hon lågt. Jag nickade och kramade henne en gång extra hårt innan jag släppte henne. Bilden jag hade haft i min hand hade jag släppt så den låg nu på golvet, och nu plockade jag upp den igen och höll den mot bröstet med själva bilden utåt så mormor kunde se den.
”Åh baby!” viskade hon och jag tyckte jag skymtade en liten tår i hennes ögonvrå men den var borta på en sekund.
”Jag saknar honom.” viskade jag knappt hörbart och kände att tårarna var på väg tillbaka men stretade emot dem, jag hade redan gråtit så mycket på en kväll. Mormor log sorgset mot mig och öppnade sin famn så jag kunde ge henne en kram. Och jag slog armarna om henne igen och borrade in ansiktet i hennes axel som ett litet barn gör på sin mamma.
”Jag saknar honom också, Z.” Hon gav mig en puss på hjässan och la sen sin kind mot mitt huvud. ”Jag saknar honom verkligen.” Vi satt så i ytligare någon minut innan jag släppte henne och ställde mig upp. Eftersom hon var så gammal så sträckte jag fram en hand åt henne för att hjälpa henne på traven. Men hon såg bara på handen och ställde sig upp helt på egen maskin. Jag skrattade kort åt henne. Min mormor kanske var gammal, men hon var inte begränsad på grund av sin kropp.
”Hjälp är for mesar.” sa hon och gick förbi mig och vickade överdrivet på rumpan. Jag skakade på huvudet år min ungdomliga mormor och gick efter henne.
”Vad sa mamma då?” frågade jag försiktigt när hon satt sig vid köksbordet. Jag förväntade mig att mormor skulle bli ledsen över det mamma sagt, men det såg inte alls ut som om hon var det! Tvärt om, när jag nämnde mamma så log hon brett och såg på mig.
”Hon sa att om du vill kunde du sova här.” Det kom som en överraskning. Jag trodde mamma skulle skälla på mormor för att jag var här – fast det var jag som kom hit – och sen tvinga hem mig och hota med att ringa polisen om jag inte var hemma inom en halvtimme (vilket är precis så långtid det tar om man tar den långa vägen hem till mig, som också är den ända som det finns gatlyktor på). ”Och så sa hon att hon visste att hon hade bettet sig dåligt. Och att hon var ledsen.” Åh herregud. Om det var något som mamma var dålig på var det att erkänna att hon gjorde något fel och säga förlåt. Så att hon faktiskt sa förlåt var ett under! Jag satt säkert och gapade i en hel minut.
”Hon... hon sa vad?” Det var nästan för bra för att vara sant. Mormor nickade.
”Hon sa det till och med flera gånger!” sa hon och skrattade åt sig själv. Hade jag inte varit så chockad hade jag nog skrattat med henne, nu satt jag bara och gapade. Jag måste ha sett helt väck ut, för tillslut sa mormor:
”Z? Z mår du bra?” sa hon och rörde lätt vid min arm.
”Ja, jag är bara... jag kan inte komma ihåg senast jag spenderade tid med både dig och mamma. Som om ni alltid har varit osams. Och jag kommer inte ens ihåg varför ni var arga på varandra!” det kändes lite som om jag snubblade fram på orden, ingenting var sammanhängande och direkt när jag sagt det glömde jag vad jag nyss sagt.
”Inte jag heller, det var något din mamma blev irriterad på och sen så var det som om allt bara flöt med strömmen, det kom bara mer och mer och tillslut var hon så arg på mig så hon frös mig ute från hennes liv – och ditt.” sa hon med ett axel ryck, som om hon inte brydde sig. Fast det visste jag att hon gjorde. Jag stärkte mig över bordet och tog hennes hand. Hon tittade upp på mig och såg mig in i ögonen.
”Jag är här nu och kommer aldrig att försvinna igen.” viskade jag och såg hur tårarna steg i hennes ögon, men de rann aldrig över kanten. De bara var där.
”När din pappa kom och sa att du var försvunnen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Din pappa blev nog seriöst orolig. Jag blev som paralyserad. I flera dagar! Din pappa ringde till och med en sköterska som tog hand om mig. Du vet att din pappa var aldrig arg på mig, han ringde faktiskt någon gång ibland för att se om jag mådde bra och sånt, men när din mamma kom på honom blev samtalen glesare.” Jag log, jag hade faktiskt hört pappa prata med någon som kunde ha varit mormor då. Min farmor och farfar hade dött i en flygkrasch när jag var 7, och då hade pappa och mormor på något sett byggt upp en relation. Pappa sökte tröst hos mormor, självklart hos mig och mamma också. Men det var något som mormor gav pappa något som varken jag eller mamma kunde ge honom.
”Din mamma sa att du kunde få sova här om du ville.” sa mormor och väckte mig ur mina tankar. Det var ännu en överraskning.
”Ja! Gud vad kul.” sa jag och log.
”Men om du ska orka upp till skolan imorgon så måste lilla fröken gå och lägga sig nu.” sa och och kramade min hand. Jag suckade roat.
”Visst.” sa jag och reste mig upp. Tyvärr så hade jag ju inte kommit så långt på min rundvandring så jag misstänkte att övervåningen skulle bli... känslosam.
Mormor reste sig också upp och vi gick tillsammans upp. Allt var precis som jag kom ihåg det. Första rummet i den korta korridoren var min morbror Camerons gamla rum. Det här huset hade funnits i mormors släkt i hundra år, så även min mamma och hennes syskon hade växt upp här. Dörren var öppen in till rummet och allt såg ut som det brukade.
Nästa rum var mormor och morfars, och där var precis allt likadan som innan. Utom en liten detalj, på den sidan av sängen som varit morfars så stod det en bild på honom på nattekbordet. Jag gick in i rummet och tog upp bilden.
”Det där är min favorit bild av honom.” sa hon där hon stod och lutade sig mot väggen på andra sidan rummet. Jag log och ställde ner bilden igen och gick sen ut igen. Nästa rum var min moster Audreys flickrum. Och precis som i Camerons rum så var allt precis som jag mins det.
Nästa rum var mitt och mammas rum. Mamma hade haft det när hon var liten men när jag var här så brukade jag sova där. Allt var sig likt. Alla de dockor jag haft när jag var liten, mitt dockskåp, min gunghäst. Jag gick in i rummet och bara såg mig omkring. Det här rummet väckte så mycket minnen. Roliga minnen. Jag hade alltid haft samma lakan och de låg där fortfarande. För vem som helst så skulle man tycka att motivet – en stor, vit enhörning – anses väldigt barnslig för en 17 tjej. Men jag kunde inte vänta på att lägga mig mellan lakanet och täcket och sluta ögonen.
”Här.” sa mormor bakom mig och jag vände mig om. I sina händer så höll hon i ett vitt silkes nattlinne. ”Jag antog att du inte har något att sova i så...” la hon till och jag tog plagget i mina händer, och luktade på det.
”Det var mammas.” viskade jag, min mamma hade alltid samma parfym på sig och hade börjat använda den när hon var i min ålder. Mormor nickade.
”Jag ska låta dig byta om.” sa hon och gick ut. Jag la nattlinnet på sängen och började ta av mig mina kläder. Och när nattlinnet var på så kollade jag mig i spegeln.
Det passade perfekt. Och jag såg ut som min mamma hade gjort när hon var 17. Och det tror jag mormor också tyckte när jag gick ut för att använda badrummet, för jag hörde en flämtning från hennes rum – som låg mittemot badrummet.
När jag var klar så hittade jag mormor på min sängkant.
”Jag tänkte bara säga god natt.” sa hon och log mot mig. Jag satte mig i sängen.
”Mormor?” frågade jag och såg ner på mina händer.
”Ja?”
”Är du och mamma fortfarande ovänner?” frågade jag och bet mig i läppen. Det tog en liten stund för henne att svara.
”Jag vet inte, Z. Men jag tror att det här bråket börjar lida mot sitt slut.” sa hon och tog min hand. Jag såg upp mot henne och log.
”Bra.”
”Men nu måste du sova lilla gumman.” sa hon och la täcket över mig och ställde sig upp.
”God natt mormor.” sa jag och log mot henne igen.
”God natt Zelena.” sa hon och kysste min panna och släckte sedan lampan.
Någon gång under natten så gick jag omedvetet över till mormors säng.
Ny heder ^^
Och glöm inte att läsa nya kapitlet ↓ där nere :P
Ny karaktär och byte: Mormor Quinn och Linda Gold
Blythe Danner
Hon har ju spelat med Blake förut (som hennes mormor :P) så jag tyckte att hon passade bra :) Och det var ungefär så jag såg henne i mitt huvud :)
Och så såg jag den här bilden när jag letade lite bilder:
Och tänkte, Gud vad Cameron Diaz och Blake Lively är lika! Så därför byter vi ut Jassica Simpson (som aldrig passade så bra) och sätter dit Cameron Diaz istället! :)
Och när jag ändå höll på så gjorde jag lite ändringar i bilden över :P
I Hate Myself For Loving You Kapitel 14 del 1
Jag kunde inte åka hem. Det var något med vårt hus som jag inte gillade, kanske var det att just i det huset så hade jag blivit kidnappad? Men vad det än var så ville jag inte dit. Och till sjukhuset kunde jag ju inte åka, inte bara eftersom de inte hade öppettider på fredagar, utan också för att jag hade spenderat så mycket tid där så att det började kännas deprimerande att sitta där och bara titta på Luke när han låg där medvetslös...
Så utan ett mål så körde jag runt i Beverly Hills. Men tillslut så stannade jag, utanför ett hus med många minnen.
Mormor Quinns villa.
Jag satt kvar i bilen säkert en halvtimme bara för att jag skulle överväga att gå in. Jag hade inte varit där på snart 4 år. Även om det bara låg ett stenkast från mitt eget kvarter. Men när jag var tolv så blev min mamma och mormor osams om något och min mamma förbjöd mig att åka till min egen mormor. Och jag lydde henne. Men nu var jag väl ändå gammal nog att bestämma själv om jag ville åka till min mormor eller inte.
Men när jag tyckte att jag inte kunde sitta kvar i bilen längre så gick jag ur bilen och tittade på huset. Precis som jag minns det. Jag låste dörren och gick med långsamma steg upp mot dörren. När jag väl kom upp på altanen så tvekade jag innan jag knackade. Men jag gjorde det.
Knack knack
”Kom in! Det är öppet!” hördes någon ropa från huset.
Jag kände på handtaget och hon hade rätt, det var öppet. Jag gick in i huset och slogs emot av den välbekanta doften av mormor och blommor. Min mormor älskade blommor och när jag var liten så lekte jag alltid med henne bland alla blommor. Jag stod bara och kollade på allt i hallen så jag märkte inte när någon kom in från köket.
”Zelena?” sa mormor förvånat. Jag vaknade ur mina tankar och tittade på henne. Jag log mot henne.
”Hej mormor...” sa jag och tittade blygt på henne. Hon skulle säkert vara besviken på mig att jag inte hälsat på henne tidigare.
”Va-vad gör du här kära barn?” sa hon och tog ett litet steg mot mig. Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut. Vad skulle jag säga? Att jag bara yrade runt i staden för att jag inte ville åka hem och inte till sjukhuset och hamnade här? Nej.
”Jag...” började jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag vet inte riktigt...” sa jag och kände hur tårarna började brännas i mina ögon. Mormor Quinn såg det och gick fram och kramade mig.
”Åh lilla gumman. Kom så sätter vi oss så får du berätta för mormor vad som hänt.” sa hon. Hon tog min hand och drog med mig till vardagsrummet. Där satte vi oss i soffan och jag berättade med tårar rinnande ner för mina kinder. Och mormor satt där och lyssnade, och nickade. Men hon var helt tyst. Sa inte ett ord.
”Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag göra slut med Trevor och bli tillsammans med Luke eller ska jag fortsätta vara med Trevor?” sa jag. Jag som trodde att man inte kunde gråta mer än vad jag gjort men nu kom det en till våg av tårar. Mormor tog min hand.
”Vet du vad jag tror?” frågade hon och såg ner på våra händer. ”Jag tror att du måste känna efter själv. Ingen kan ta det där beslutet åt dig.”
”Men hur ska jag veta?”
”Du måste känna efter. Här.” sa hon och la min och hennes egen hand över mitt hjärta. Jag nickade och såg på henne genom tårarna.
”Jag har saknat dig.” viskade jag så lågt så jag tvivlade på att hon hörde. Men hennes ögon tårades också så jag antar att hon hörde. Jag såg hur hon kämpade emot dem men några slank genom och då kunde man inte stoppa resten från att komma.
Så här satt jag med min mormor jag inte träffat på år och grät. Över två saker.
Att jag inte visste vad jag skulle göra med mina två killar. Och att jag saknat min mormor så mycket.
När jag och mormor slutat gråta så snörvlade hon och sa.
”Är du hungrig?” Jag nickade. ”Då ska jag ta och laga lite mat åt oss.” hon klappade på mitt ben och gick bort mot huset. Jag torkade tårarna och gick ut i hallen där jag visste att det hängde en spegel.
Urs jag såg hemsk ut. Jag stack in mitt huvud i köket.
”Jag går bara ut och hämtar en sak i min bil.” sa jag.
”Okej, om du vill kan du ställa bilen på parkeringsplatsen, där finns platsen där din morfar brukade ställa sin bil.”
”Okej.” sa jag och gick bort till dörren, hoppade in i bilen och körde in den på parkeringen. Som vanligt hade jag mitt nödkit i handfacket och tog med det in.
Väl inne i hallen så fixade jag mitt ansikte och gick in till mormor. Jag gick fram till spisen och kollade vad hon gjorde.
”Det blir väl inte-” började jag och log brett när jag såg vad det var. ”dina våfflor med hemgjord smultron marmelad!” Den maträtten väckte många av mina minnen till liv Hon skrattade.
”Du kommer ihåg.”
”Hur skulle jag kunna glömma?” Hon log. Jag plockade fram tallrikar, glas och bestick och ställde på bordet medan hon stekte. Allt var på samma plats som när jag senast varit där.
”Har du någon jordgubbssaft?” frågade jag och öppnade kylskåpet. Mormor Quinns saft var nästan lika bra som hennes smultronmarmelad. Nästan.
”Översta hyllan” sa hon och la upp våfflorna på ett fat. Jag tog flaskan och ställde den på diskbänken.
Jag och mormor satt i timmar och pratade om allt som hänt under åren, vilket var mycket!
Hoppas ni gillade det :D
Rosalies Secret...?
Kommentera om ni vill ha kapitlet...(:
Nytt kap!
Bellas POV:
Säg nu vad ni tycker! Ska hon följa med eller inte?
Minst fem kommentarer om jag ska fortsätta ;)
Erikas kommentar: suuuuuuuuuuper braa! <3 <3
Dålig update :(
I hate myself for lovning you... kapitel 13
”Hej Zelena.” sa hon och tittade på mig med genomborrande blick. Jag kunde inte svara. Jag stod bara still och väntade på att hon skulle ta en påse över mitt huvud och slänga in mig i en skåpbil som de gör på film.
”Du ska inte behöva vara rädd. Jag ska inte göra dig illa idag.” sa hon och la benen i kors där hon satt på bänken. Jag sa fortfarande ingenting men höll mitt huvud högt.
”Jag skulle hoppas att vi kunde prata lite. Så om du ville sätta dig ner här bredvid mig.” sa hon och la en hand bredvid henne på bänken, jag gick fram till henne men stannade någon meter ifrån henne. När hon märkte att jag inte skulle sätta mig så började hon prata.
”Jag förstår att du måste hata mig. Men du vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Du har ingen aning om hur det är att vara mamma till tre barn som alla är under tio. Ingen aning alls. Och speciellt inte hur det är att vara skyldig massa människor flera hundratusen dollar. Pengar man inte har, och inte ha någon inkomst. Du vet ingenting om mitt liv. Du och din familj har aldrig varit skyldig någon någonting! Så ingen har kunnat lära dig sanningen om hur det kan vara. Livet är inte en dans på rosor Zelena. Det finns massor av spikar också. Man kan inte alltid få allt.” sa hon och hennes röst bröt sig några gånger. Jag väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte. Och jag kan svära på att jag såg en liten tår trilla ner från hennes kind. Men den försvann så fort som den kommit.
”Och varför säger du det till mig?” frågade jag. Men jag var inte kall och hård som jag tänkt utan lät rätt neutral.
”Jo som jag sa så vet du inte varför jag gjorde det.” sa hon.
”Du behövde pengarna.” avbröt jag henne.
”Ja, det gjorde jag. Men du vet inte till vad. Om du skulle gissa, vad tror du att det skulle vara?”
”Betala dina skulder?”
”Delvis, men mest av allt skulle jag låta mina barn gå i skola. En bra skola, och så skulle jag flytta vår 1:a i förorten. Och jag skulle se till så att mina barn hade det bra! Det är det jag skulle göra först. Men nu kan jag inte det. Så jag ska sälja lägenheten och flytta.” sa hon och reste dig upp. ”Adjö Zelena.” viskade hon när hon gick förbi mig.”
Man kanske skulle tro att jag skulle ringa polisen efter att ha sett och pratat med kvinnan som kidnappat mig och torterat mig.
Men det gjorde jag inte. Jag gick bara till bussen som i min egna bubbla. Och när jag kom fram till bussen (som tur var inte åkt) så satte jag mig inte med mina vänner utan helt själv i ett hörn längst bak. Och jag visste att alla tittade på mig när jag passerade mina kompisar utan att sätta mig vid dem, men jag brydde mig inte om dem. De fick tro vad de vill. Men det var en sak jag var helt säger på.
Jag skulle inte berätta det som hänt för någon. Inte Trevor, inte Luke, inte ens Kayla. Inte någon.
Resten av mina tankar var väldigt förvirrade. Men jag satt och tittade ut hela bussresan som var cirka en timme lång. Och det tog några minuter innan alla kom över chocken över att jag inte satt med mina vänner men precis innan vi kom fram så var det nästan precis som det brukar. Förutom att det var Gloria och hennes vänner som var i centrum och inte jag och mina vänner. När jag tittade på dem så såg jag hur oroliga de såg ut. Men när bussen tillslut stannade så kom Olivia fram till mig.
”Zell. Vad är det?” frågade hon och la en tröstande hand på min axel.
”Nej inget.” mumlade jag. Hon höjde ett väl friserat ögonbryn mot mig.
”Okej, okej. Det där var en lögn.” suckade jag. Men jag behövde komma på något snabbt.
”Men vad är det då?” Hon lät verkligen orolig för mig. Och jag tror att hon var som en representant för resten av mitt gäng. De var nog minst lika oroliga.
”Jag har funderat på att göra slut med Trevor.” hörde jag mig själv säga. Och jag kan svära på att om det var möjligt så hade hennes haka nuddat marken.
”V-va?” stammade hon. ”Nej så kan du inte göra! Gloria kommer försöka ta honom bara för att komma och ta din plats! Och tänk på honom, han kommer bli helt förkrossad och aldrig mer prata med dig...” svamlade hon.
”Olivia.” avbröt jag. ”Tänk på mig? Vill du inte att jag ska vara lycklig?” frågade jag med svag röst. Jag vet att jag låter himla självisk men saken var faktiskt att jag flera dagar tänkt på att göra slut med Trevor. Jag hade varit tillsammans med honom hela High School. Och jag tänkte, det kanske kan vara skönt att vara utan kille bara någon månad. Så det jag sa var faktiskt inte en lögn.
”Jo det är klart Zell. Men...” sa hon och avslutade inte meningen.
”Vad?”
”Jo, jag typ gillar honom. Men inte på det sättet, tror jag. Även om jag gjorde det skulle jag aldrig våga ta ett steg med honom, för jag vet hur mycket du gillar honom.” sa hon, och jag såg att hon var rädd för att jag skulle bli arg. Men jag log bara brett.
”Varför sa du inte det?” sa jag med ett litet efterskratt.
”För jag trodde du skulle bli jätte arg på mig och inte vilja prata med mig mer.” sa hon och tittade ner i marken.
”Men det är ju super! Då kan du ju försöka få Trevor att gilla dig – varför skulle han inte? – och så kan inte Gloria ta honom!” utbrast jag. Lite för högt, för jag såg hur flera andra elever som var på väg hem tittade på oss och saktade ner stegen för att höra resten av vårt samtal. Men det fick dem inte för vi sänkte rösterna.
”Men men tänk om han inte kommer kunna vara i närheten av dig. För att han är så ledsen menar jag. Och så kommer han kanske vilja att jag inte ska va med dig och det skulle jag aldrig klara!” svamlade hon. Helt klart nervös.
”Men han kommer över det! Speciellt när han märker hur snäll du är och även om du inte vill medge det själv så är du en riktigt heting!” sa jag och blinkade med ena ögat mot henne och såg hur hon rodnade.
”Men är du verkligen helt säker på att du vill göra slut med Trevor?” viskade hon.
”Nej. Men man kan ju inte alltid vara 100 % på något utan måste kasta sig in på oväntade, vilda vatten också.”
”Ja du har nog rätt...” mumlade hon.
”Men jag måste gå, men snälla. Säg inte något till de andra. Om Trevor och det. Det får bli vår hemlighet.” Hon nickade långsamt.
”Men jag vet inte vad jag ska säga till dem ju. Och även om jag gjorde det så skulle det vara jätte svårt att ljuga för dem.” sa hon. Men jag hade redan börjat gå så jag vände mig om och tittade på henne.
”Kom på något!” ropade jag innan jag gick bort till min bil och skulle åka.
Till... ja vart skulle jag?
Vet ni en sorlig sak? Snart är I hate myself for loving you slut :( Men jag har nog minst 3 kapitel kvar och så :D
Men ni måste bli bättre på att kommentera!!! Jag tänker faktiskt inte skriva någonting förens jag fått 5 kommentarer! Så det så :)
Vinnaren i tävlingen är...
Men det var bra ändå Maja ;) Men Emma, jag behöver din mail så maila [email protected] inom 48 timmar så kan du kanske få kapitel 13, om det är klart.
Men ni andra? Varför var inte ni med? :S
OBS!
TÄVLING!
1. För att få en lott så kommenterar du bara att du är med.
För att få två lotter så kommenterar du och lägger upp någon av bilderna nedan eller gör en egen bild :)
UPDATE: Bilden ska du lägga upp på din blogg.
2. Du väntar tills tisdag den 5/6 för att jag ska lotta ut en vinnare.
Bilder:
Ja. Ni märker nog vad som man vinner... men jag kan ju säga det ändå!
PRIS: Du vinner möjligheten att få de tre näst kommande kapitlena av I hate myself for loving you en eller två dagar innan alla andra på mail.
Hoppas ni är med och tävlar :D
Byte av skådis: Luke
Nu har vi kommit till en liten dag som heter första april, lurat någon? Själv har jag inte lurat en ända :( Har liksom varit sjuk i tre dagar...
Men, back to buisnes. Jag har kommit fram till en sak, jag tycker inte att Zac Efron passar bra som Luke längre! Jag är ledsen Elsa, I really am! Men den nya skådisen är ingen mindre än engelskmanen Alex Pettyfer! Vi får väl se vad ni tycker om honom :)
Och bara för att han är så snygg får han en bild till :)
Så vi kanske måste ändra lite i hedern..?
De nya karaktärerna :)
Sarah Bolger som Iris:
Katerina Graham som Jasmin:
Sarah Hyland som Alice:
Och Zach Roerig som Daniel:
Har jag glömt någon?
I hate myself for lovning you... kapitel 12
Haha, nu är jag lycklig! Jag har skrivit klart ett kapitel till er!! Och så kommer det in nya karaktärer också! Ska lägga upp dem sen ;) Men nu ska ni få läsa :)
Dagen efter så var det en fotbollsmatch. Och såklart så skulle vi heja. Det var borta match så efter lunch så hoppade hela fotbollslaget på en av skolans privata bussar och vi cheerleaders på en annan.
”Okej tjejer.” sa coach när bussen börjat åka. ”Det här är en av killarnas viktigaste match för säsongen så det är bäst för er att ni hejar på ordentligt. Lyssna på Zelena och gör precis så som vi övat. Den som klantar sig, ja den blir det inte kul för.” sa hon och fnös innan hon stängde av micken och satte sig ner i sitt säte. Som vanligt så satt jag med mitt lilla gäng, Kayla, Joline, Linn, Daniella, Olivia och Kate.
”Men vad gjorde du och Kayla igår efter träningen då?” sa Linn och tog en liten tugga av sin låga-fetthalter-glass.
”Vi gick hem till mig och så följde Ced och Trev med.” sa jag och gapade för att hon skulle ge mig en tugga.
”Ohlala, något spännande skvaller man kan föra vidare?” frågade Olivia. Olivia var nämligen skolans skvaller drottning. Även vad de där töntarna
”Beverly Hills skolans skvallrare” säger så fick de alltid allt från henne. Eller någon som fått det av henne, eller någon som har fått det av någon annan osv.
”Nja...” sa jag utdraget och tittade på Kayla som skakade på huvudet. ”Jag menar, vi såg på några filmer och sen så gick Trevor och Cedric. Men inte något mer.” Jag ville ju inte säga något om Kayla och Cedric förens hon ville det, och något sa mig att hon ville veta om det verkligen var något. Så för tillfället så teg vi, men jag hade känslan att vi snart skulle ha ett nytt officiellt kärlekspar på BHS. Och att Luke låg på sjukhus ville jag verkligen inte prata om. Men de såg inte igenom den pyttelilla lögnen och började prata om hur de visste att killarna skulle krossa det andra lagen, medans jag satt och tänkte på Luke. Tänk om han inte kommer vakna...
”Han kommer bli okej.” viskade Kayla i mitt öra. Och självklart hade hon sett precis vad jag tänkte.
”Hur vet du det?” viskade jag svagt. Hon log lite svagt mot mig.
”Magkänsla.”
”Ja den är ju verkligen pålitlig.” mumlade jag. Det starkaste minnet från när hennes magkänsla hade haft fel var en gång när vi var nio och jag hade haft en hund som hette Gordon. Jag var alldeles för trött för att gå ut med honom och även om mina föräldrar var stenrika så behöver jag göra sysslor. Men till historien, jag orkade inte gå ut med Gordon och ville bara släppa ut honom i trädgården, men tänkte, han kanske blir överkörd? Men Kayla sa att det skulle gå bra, och det var hennes magkänsla som sa det. Gissa vad som hände?
Jo, Gordon blir påkörd av en bil och blir tvungen att avlivas. Jag var hemma och var ledsen i en vecka för det.
”Du, börja inte prata om Gordon!” sa Kayla snabbt när hon såg att jag skulle påpeka just det som hände med Gordon. ”Jag skojar. Jag vet det för att de är så duktiga på sjukhuset och de vet vad de gör.” sa hon och tog min hand. Och jag kramade den.
”Du har rätt. Nu ska vi inte oroa oss om sånt. Nu ska vi tagga!” sa jag högt. I alla fall sista meningen, jag hoppade upp ur mitt säte och gick fram till föraren där micken fanns.
”Hej tjejer!” sa jag högt! Alla ropade tillbaka och jag höll fram micken som artister gör ibland när publiken ska sjunga.
”Ska vi åka och 'kick some as'?” frågade jag i micken och de skrek tillbaka. Det här var en av traditionerna i vår skola. Att headcheerledern peppade tjejerna när det inte var långt kvar till arenan.
”Braaaa där tjejer! Ni verkar vara på hugget idag ser jag?” sa jag och skrattade. Och de skrattade med mig.
”Okej, så här kommer det gå till idag. När vi kommer fram så lämnar vi bussen när vi blir tillsagda, och vi går som vanligt tillsammans och så kommer vi killarnas omklädningsrum. Och när vi kommer in på arenan så ska vi göra något tillsammans med killarna så vi måste komma på något.” sa jag och kollade på listan jag fått av coach så jag inte glömt något.
”Och varför får vi inte reda på det här innan?” frågade en pipig liten irriterande röst. Gud, jag orkar inte med henne just nu. Gloria. Hon som alltid varit avundsjuk på mig, och alltid velat ha min plats på toppen. Jag tog ett djupt andetag för att inte säga något spydigt till henne.
”För att jag fick reda på det här nu. Jag sa bara det som stod på pappret.” sa jag så snällt jag kunde och la till ett fejkat leende för att vara en bra förebild. För jag visste att de yngre i laget såg upp till mig.
”Men varför sa ni inte det här tidigare nu på bussresan?” sa Glorias nästan ännu mer irriterande kompis Iris. Nästan.
”Jag sa ju det. Jag fick reda på det nu.” sa jag med sammanbitna tänder. När det kom till Gloria och hennes kompisar så var mitt tålamod inte så där jätte bra.
”Men sånt här tar tid. Vi kan inte komma på något bra på bara några minuter.” sa Jasmin, ännu en jobbig kompis till Gloria.
”Men ta och slå ihop era små hjärnor och kom på något då!” sa Olivia så jag slapp ta den fighten.
”Nej det går ju inte. De har ju inga!” sa Daniella och hela mitt lilla gäng längst fram skrattade och gjorde high-five med varandra. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte skratta.
”Men någon som har några idéer?” frågade jag och ignorerade mina vänner. Och en av de nyaste tjejerna räckte blygt upp handen.
”Ja, Alice.” sa jag och kollade på henne.
”Kanske om några står med pom-poms och skakar på dem och så kan typ några andra göra lite tricks genom pom-pomsen och sen så kommer typ du och Trevor och lite andra av oss och spelarna in som par... så att alla spelare får varsin cheerleader...” sa hon försiktigt.
”Jätte bra idé Alice!” sa jag och blinkade med ena ögat till henne vilket fick henne att rodna. ”Någon annan som har en idé?” frågade jag och kollade ut över gruppen. Ingen sa något eller rörde sig alls. ”Ingen?” frågade jag, fortfarande tyst.
”Nähä. Då antar jag att ingen har något emot att vi tar Alice idé?” frågade jag.
”Nej, vi här nere i hörnet tycker det var en super idé. Bra där Alice!” sa Linn och ropade det sista. Och Alice rodnade igen, hon var en av de där som såg upp till mig och mina vänner. Och det skulle inte förvåna mig om hon en dag skulle bli headcheerleader, hon var duktigt på allt som en sådan ska vara.
”Ingen som vill ändra på något? Eller lägga till?” frågade jag igen och ingen sa något. ”Okej, då gör vi så. Vilka ska gå med vem och i vilken ordning?” frågade jag.
”Du ska gå med Trevor. Först. Det är ju ni som representerar BHS mest!” sa Joline bestämt.
”Och sen ska Kayla och Cedric gå, springa... eller vad vi nu ska göra!” sa Olivia.
”Okej, sen då?” sa jag.
”Sen ska jag gå, med Daniel.” sa Gloria, och jag motstod lusten att sucka.
Men så kom tillslut fram till en ordning. Precis lagom tills en från den andra skolan kom för att hämta oss och vi gick mot killarnas omklädningsrum. Där stod alla i laget och väntade. Såklart så ställde jag mig och försökte förklara allt för killarna. Vilket inte gick förens Trevor ställde sig och skrek:
”HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA! ZELENA FÖRSÖKER PRATA!”
Då blev alla tysta och jag kunde prata.
”Tack Trevor. Så här, vi har fått i order från de som anordnar matchen att vi ska göra en egen entré. Så vi tjejer bestämde så här i bussen.” Sen så drog jag planen, ordningen, rubbet för dem och vi ställde oss i ordning. Precis i tid innan någon från personalen från skolan kom för att hämta oss och matchen kunde börja.
Såklart så vann våra killar stort och de andra hade inte en chans. Och till och med jag, tyckte att de andras cheerleaders var lite passiva. Men vi kunde ju snabbt åka hem men innan dess så skulle vi gå på toa så vi slapp göra det på bussen. Visserligen så var toan på bussen i högsta skick men det var ingen som gillade den, så alla gick och lånade toaletten på skolan. Och som den snälla personen jag var så lät jag alla andra gå först.
”Eh, Zelena.” var det en liten blyg röst som sa bakom mig när jag stod och höll upp dörren. Jag vände mig om och såg in i ett par isblå ögon.
”Åh, hej Alice.” sa jag och log mot henne.
”Hej, jag skulle bara fråga, tyckte du verkligen min idé var bra eller tog du bara den för att ingen annan hade en annan idé?” frågade hon försiktigt. Jag skrattade lite kort.
”Jag tyckte verkligen den var jätte bra Alice! Du behöver inte oroa dig. Den var super. Märkte du inte hur publiken blev alldeles till sig när vi kom in?” Hon skakade på huvudet. ”Alla blev ju på super bra humör. Och du vet det där Linn sa.” Hon nickade.
”Hon menade det.” sa Linn som kommit fram bakom Alice. Och stackars lilla flicka, hon hoppade en meter upp i luften och vände sig snabbt om och jag var helt säker på att man kunde höra hennes hjärtslag.
”T-t-tack.” stammade hon. ”Öh... jag måste gå nu.” sa hon sen och gick mot bussen med snabba steg.
”Stackar flicka. Du får inte skrämmas så Linn.” sa jag och slog henne lätt på axeln.
”Jag försökte ju bara vara snäll! Men kommer du? Coach väntar nog inte.” sa hon och blinkade med ena ögat.
”Jag ska bara gå på toa. Se till så de inte åker utan mig bara.” sa jag och gick in på toan.
När jag kom ut så väntade en otroligt otrevlig överraskning.
Såååå vad tror ni överraskningen är?
Nej jag har inte glömmt er!
Jag veet att det har tagit snart tre veckor (!!!!!!!!!) med I hate myself for loving you nu, men jag vet liksom inte hur jag ska fortsätta... men håller på just nu och förhoppningsvis så kommer det ikväll :)
Har tänkt på en liten tävling också... men det får vi se om det blir något av! :)
Peace out!
Vi har kvar Elsas design!
Ang. röstningen om design!
Rösta nu!
Nu är det så att innan underbara Elsa gjode vår fina design så bad jag Julia som har gjort den förra designen på Cullens och frågade om hon ville göra en till oss här på Novellls. Men hon hade mycket att göra men skulle göra den när hon hade tid. Men nu har hon gjort den. Men varken jag eller Julia kan bestämma vilken vi vill ha!!! Så jag kom på att ni, läsarna, ska få rösta om saken! Så här kommer alternativen:
Nr 1 (Den vi har nu):
Nr 2:
SE DEN I ACTION HÄR: WWW.NOVELLLSDESIGN.BLOGG.SE
I hate myself for lovning you... kapitel 11
”Berätta allt!” sa jag. Hon tittade på mig och höjde på ögonbrynen.
”Om?” frågade hon. Jag suckade.
”Cedric!” Hon fnittrade så där som bara tjejer kan, och rodnade.
”Jag förstår inte vad du menar.” sa hon. Orden sa det att hon inte förstod, men hennes tonfall sa: Ups, hon kom på mig... Jag fnös.
”Laya, jag må va blondin. Men jag är inte blind. Och inte för att min kille pussar mig så betyder det att jag inte ser när din gör det.” sa jag och hon rodnade. ”Och du vet när jag och Trevor hämtade chips. Vi såg då med.” Och hennes ansikte såg ut som en tomat. Jag skattade.
”Told you.” sa jag och la mig ner på kudden.
”Okej okej. Vi är ihop. Typ.” Hon suckade. ”Jag vet inte. Idag var första gången något verkligen hände.” sa hon och såg ut som om hon var inne i djupa tankar.
”Men om något hände så borde det ju betyda att man är ihop. Eller hur?” frågade hon efter en tid av tystnad.
”Ja. Eller så var han full och inte kommer ihåg något av det imorgon.” sa jag och ryckte på axlarna. Och man kunde nästan se hur kugghjulen snurrade bakom den där pannan. Men när hon tagit in det jag sagt satte hon sig rätt upp i sängen och stirrade rakt framför sig med Stora. Jag skattade kort.
”Gud. Kayla jag skoja. Ta det lugnt. Det är klart att det betyder att ni är ihop. Tror jag...” sa jag långsamt. Hon fnös.
”Du, tro gör man i kyrkan.”
”Men nu är det så att vi inte är i kyrkan. Utan i mitt rum. Men man kan visserligen tro att det är en kyrka ibland...” sa jag lite för fort så allt lät som:
”Mennuärdetsåattvinteärikyrkan, utanimittrum, menmankanvisserligentroattdettärenkyrkaibland.” Inte speciellt begripligt. Men Kayla visste hur man skulle tolka mig så hon hörde ändå.
”Va?” sa hon efter några sekunder som hon såg ut som ett tyst frågetecken. Sen blev hon ett pratande frågetecken i typ en halv sekund innan hon blev tyst igen.
”Nä det var inget.” sa jag och gäspade och la ner huvudet på kudden.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” sa hon tyst när jag nästan somnat. Jag suckade. Skulle jag berätta? Det första som kom upp i mitt huvud var ett starkt och tydligt nej! Men sen så tänkte jag efter lite. Kayla skulle aldrig överge mig för att jag gillade en nörd som jag trodde. Eller, det var i alla fall vad jag sa till mig själv.
Kayla
Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv. Tja, det gjorde ondare än jag trodde. Litade hon inte på mig tillräckligt.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.
”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:
”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.
Zelena
Allt bara rann ur mig. Allt som hänt i stugan, samtalet på skolgården, sjukhuset.
Allt. Och hon bara satt och lyssnade, hela tiden. Utan att säga ett pip. Hela tiden grät jag och hon höll i min hand. För att ge mig stöd. När jag var klar så satt jag log hon bara mot mig.
”Vad?” sa jag förtvivlat.
”Jag är bara så glad att du sa allt till mig. Det där kan du omöjligt klara av ensam. Du kan inte rädda världen utan dina vänner Zell.” sa hon och log precis likadant sen. ”Men varför säger du det här nu?”
”Jag vet inte. Jag trodde jag kunde klara av det. Och...”
”Vad?” Tystnad. ”Zelena, vad är det du håller undan från mig?” Jag suckade. Jag kunde inte ljuga för min bästa vän. Men jag skämdes för mycket för att se på henne.
”Jag trodde att ni skulle dumpa mig och lossas som om jag inte fans.” sa jag tyst. Jag kände hennes blick på mig. Efter en halv minut så vågade jag titta på henne. Och salta, tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag började gråta mer. Jag som nästan slutat gråta.
”Förlåt, jag skulle inte ha sagt det där.” viskade jag.
”Nej. Det var bra att du sa det. Men det är lite svårt för mig att ta in det bara. Jag...” sen blev hon tyst. Men innan jag han säga något så fortaste hon.
”Jag trodde du litade på mig mer.” viskade hon. Och det gjorde ont. Men att jag trodde taskiga saker om henne gjorde nog ondare. Så jag var tyst och tittade ner i täcket. Men efter någon minut så tog hon min hand och jag tittade upp på henne.
”Men nu är jag glad att du har berättat så jag kan hjälpa dig.” sa hon och log mot mig. Och jag tog tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade jag och slängde armarna om hennes hals.
”Jag älskar dig också.” viskade hon i mitt öra.
Vad tycker ni?
Ledsen att det blev så kort. Ska skriva långt nästa gång :D
Kramp... :(
Jag är så, så, så så, så, så, så, så, så, så, så, så SÅ ledsen för att det har tagit sån tid med nästa kapitel av I hate myself for loving you!!! Men jag jobbar på och så länge kan ni få ett litet smakprov:
Kayla
Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv.... Tja, det gjorde ondare än jag trodde det skulle. Litade hon inte på mig tillräckligt.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.
”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:
”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.
Har snart skrivit klart hela och då kommer det upp här med stormsteg!!!
Den glömda karaktären!
Här kommer han:
Craig Horner som Mark:
BAFTA 2011
Ursäkta om bloggen stott tom, men nu börjar det hända saker! :)
Elsa (Erikas kompis) gjorde vår jättesnygga design! Och jag har skrivit lite på HL.
Tillbaka till ämnet haha, jo men ikväll är det BAFTA.
För er som inte vet vad BAFTA är så är det Orange British Academy Film Awards in 2011.
Det livestreams idag kl 22:00, eftersom det börjar 21:00 i Storbrittanien.
Jag ska kolla och ska ha en chatt samtidigt. Så alla som ska kolla kan vara inne på novells och chatta i chattrutan.
Man vet inte helt säkert om Robert och Kristen kommer vara där eller någon annan från castet.
Här är några Livestream som förmodligen kommer funka. (De börjar funka 22:00 isåfall)
Länk 1
Länk 2
Källa till länkarna KristenS
Kommentera om länkarna inte funkar så lägger jag upp nya. :)
skrivet av: Julia
gästblogg från elsa (:
Erika lägger till: Om ni inte ser den, klicka F5 ;) Och TACK till Elsa! Ses på måndag gumman <33
I hate myself for lovning you... kapitel 10
”Miss Gold?” sa en vänlig röst och skakade på min axel lite lätt. Jag lyfte snabbt på mitt huvud, lite för snabbt. Jag kände hur allt svartnade en kort sekund innan jag kunde se Mrs West le mot mig. Och bakom henne fanns en klocka.
”Helvete! Är klockan så mycket?” frågade jag och ställde mig snabbt upp.
”Du har sovit i snart två timmar.” sa hon lugnt. ”Var du på väg någonstans?”
”Eh... nej. Men mina kompisar är hemma och väntar på mig.” sa jag stressat och plockade ihop mina saker som hade åkt ur min väska.
”Jag ska följa dig ner till entrén. Och så kan du hälsa på Mr Wingston varje dag mellan 16 och 20.” sa hon och log ett snällt leende mot mig. Jag nickade stressat.
”Visst visst.” mumlade jag snabbt och hon började gå mot dörren, och jag var inte sen med att följa efter. Vi gick ner till entrén utan ett ord och vi sa bara ett kort hej då innan jag sprang ut till min bil.
När jag svängt ut från parkeringsplatsen så tog jag upp min telefon och slog Kaylas nummer.
”Zell vart är du! Vi har väntat i en evighet!” var det första hon sa.
”Ja jag vet. Jag somnade. Men jag är på väg hem nu.” förklarade jag.
”Mm... Trevor verkar inte så glad. Jag tror han tror att det är något mellan dig och Luke.” sa hon lite fundersamt. De var tydligen inte i samma rum, hade de varit det så hade hon inte sagt så.
”Nä det är inget. Tror du att du kan få honom på bättre humör?” frågade jag och i mitt huvud var det en röst som sa, lögnare.
”Jag ska försöka. Men han blev bara surare och surare ju längre tid du var borta.” muttrade hon. Jag suckade.
”Men han blir nog på bättre humör när han vet att du är påväg hem.” sa hon snabbt och jag hörde hur hon log.
”Bra. Men nu måste jag fokusera på att inte köra av vägen. Vi ses snart Laya.” sa jag.
”Kör försiktigt.” muttrade hon och jag la på.
Precis innan jag var inom synhåll från mitt hus så stannade jag till vid kanten och tog fram mitt nöd-smink kitt. Jag såg förskräcklig ut. Resultatet av att sova sittandes mot en sjukhussäng efter att ha gråtit. Jag suckade och försökte fixa mitt ansikte igen. Det blev inte perfekt men det fick duga. Jag la tillbaka necessären på sin plats i handfacket och körde in vid mitt hem.
Jag gick långsamt upp för uppfarten, fruktades hur dåligt det var med Trevor.
Innan jag han trycka ner dörrhandtaget var det någon annan som gjorde det åt mig. Kayla.
”Välkommen hem. Joe håller på att göra mat.” sa hon och log mot mig. Jag lutade mig fram och viskade;
”Hur är det med Trev?” Hon ryckte på axlarna och jag snörpte på munnen.
”Det är inte så farligt tror jag.” sa hon och la en hand på mig axel. ”Men något viktigare, hur var det med Luke?” frågade hon. Jag log inombords, hon frågade om honom. Även om jag visste att hon inte tyckte om honom.
”Så där. Han vaknade inte när jag var där. Men han kommer bli bra.” sa jag och nickade lite lätt. Hon log.
”Zelena är du hungrig?” ropade Joe från köket.
”Utsvulten.” ropade jag tillbaka och hörde hur de skrattade ute i köket. Jag tog av mig mina skor och la ifrån mig väskan och gick tillsammans med Kayla in i köket. Där satt Trevor – som inte verkade på dåligt humör över huvudtaget – och Cedric och åt grillad biff med pommes frites.
”Hoppas du inte tar illa upp för att vi började.” sa Cedric med munnen full av mat. Men det lät mer som 'toppas u int illa upp böha'. Men jag förstod och skrattade.
”Nej då. Ät ni.” sa jag och satte mig vid en tom talrik och började ta för mig mat.
”Hur var det på sjukhuset?” frågade Joe efter en tid av tystnad. Jag svalde maten lite överdrivet.
”Det var så där. Luke var medvetslös hela tiden och jag tror inte han kommer vakna på ett tag.” svarade jag och undvek Trevors blick.
”Vad synd. Vilken olycka.” mumlade Joe. Jag nickade och tog en till tugga av min biff. Resten av middagen – för tro det eller ej så var klockan nästan halv åtta – flöt på med lite småprat om allt möjligt. Skolan, filmer, jobb. Allt utom Luke och sjukhus. När klockan började närma sig nio så plockade vi av bordet och satte oss i soffan och började kolla på en ny film. Den här gången Wallstreet. Efter halva filmen så kom pappa hem.
”Hej ungar. Åh ni ser den där, den är bra.” sa han när han kom in i vardagsrummet för att ge mig en snabb puss på hjässan.
”Vart är mamma?” frågade jag när han var på väg ut.
”På väg hem tror jag. Hur så?” frågade han utan att stanna.
”Bara undra.” mumlade jag.
Hon kom hem en halvtimme senare. Samma mönster upprepades. Hon kom in till oss, sa att filmen var bra – mina föräldrar måste vara synska – och gick igen. Vi såg klart på filmen och jag måste medge, den var rätt bra. Men det finns bättre filmer. Klockan började bli sen så Trevor och Cedric började göra sig i ordning för att köra hem. Jag tog tag i Trevs arm och drog ut honom i köket. Han såg på mig med förvånad blick. Jag tittade på honom någon sekund.
”Är du arg på mig?” frågade jag sen. Han höjde väldigt förvånat på ögonbrynen.
”På dig?” sa han väldigt förvånat. Jag nickade långsamt. ”Varför skulle jag vara arg på dig?” frågade han med ett litet leende och så la han sina stora armar runt mig och jag la mina runt hans hals.
”För att jag åkte till sjukhuset. Laya sa att du var på dåligt humör.” sa jag lågt. Jag visste att Kayla och Cedric lyssnade. Och jag visste att Kayla grimaserade för att jag skvallrat på henne.
”Jag var. Men sen så tänkte jag igenom allt och förstod att du var tvungen att åka. Han är din vän och han räddade dig. Och det kommer jag alltid ha honom att tacka för. Så jag tänkte, att det var dumt av mig att vara svartsjuk på honom.” sa hon och gnuggade sin nästipp mot min. Jag log.
”Det var förnuftigt av dig.” viskade jag.
”För en gångs skull.” viskade han och jag kände hans andedräkt i min mun. Jag ställde mig på tå för att kunna kyssa honom och han hjälpte till genom att sänka på huvudet. Vi kysste varandra ömt och kärleksfullt. Jag hörde hur Laya fnittrade utanför och suckade, avbröt vår härliga stund och gick ut till hallen. Tittade på Kayla som var tomatröd i ansiktet och höjde på ett ögonbryn. Hon fnittrade bara mer. Jag skrattade kort utan att öppna munnen och skakade på huvudet. Trevor gick fram till sina skor bakom mig och sänkte huvudet vid Kayla och viskade;
”Tack så mycket.” Han var klart ironisk men det fick Kayla att skratta. Jag log för mig själv och lutade mig mot väggen. Kayla fick en kram av Trevor innan han kom till mig och gav min en hej då puss. Samtidigt som Cedric gav Kayla en, han trodde inte någon såg. Det gjorde jag och jag log inombords. Mina läppar var lite upptagna. Men när jag och Trev släppte varandra så fanns det inte något teckna på att de nyss kyss varandra. Men Trev och Ced gick tillslut och det var bara jag och Kayla kvar.
”Se en till film?” frågade jag.
”Sisten till ditt rum.” sa hon och började springa till mitt rum – där jag också hade massor av filmer och en tv – och jag var henne hack i häl. Men hon vann ändå.
”Du fuskade.” sa jag när jag kom in i mitt rum sekunden efter henne.
”Gjorde jag inte.” invände hon.
”Så att stå ivägen i trappen med flit är inte fusk?” frågade jag skeptiskt.
”Bara lite.” sa hon och flinade. Jag fnös och tog en random film och satte i Bluray-spelaren. Laya hade redan lagt sig i min stora säng – den är så stor så vi alltid sover i den båda två. Jag tog fjärrkontrollen och la mig bredvid henne. Vi såg på filmen i lugn och ro. Den var inte så där jätte bra men ingen av oss orkade byta. När den var slut så tog vi och bytte om till pyjamas – eller, jag gjorde. Laya hade inte någon, hon lånade en stor tröja av mig – och borstade tänderna innan vi la oss i sängen. Nu tänkte jag bomba henne med information om henne och Cedric.
Sooooo, what do YOU think?
