Kramp... :(
Jag är så, så, så så, så, så, så, så, så, så, så, så SÅ ledsen för att det har tagit sån tid med nästa kapitel av I hate myself for loving you!!! Men jag jobbar på och så länge kan ni få ett litet smakprov:
Kayla
Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv.... Tja, det gjorde ondare än jag trodde det skulle. Litade hon inte på mig tillräckligt.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.
”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:
”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.
Har snart skrivit klart hela och då kommer det upp här med stormsteg!!!
