GOTT NYTT ÅR!!
Och vi ber så hemskt mycket om ursäckt för den botten låga uppdateringen. Vi ska försöka bli bättre nästa år ;) Men ni måste förstå att det finns annant vi måste göra också :) Och det har ni också va? Men överge oss inte! Snälla :( Då Erika och Julia bli ledsna... Lova att stanna nästa år också :P
God Jul!
Jag fick faktiskt Eclipse Boxen i julklapp och lite annat.
Ni kanske inte vill veta så jag struntar i det..
Men fick ni vad ni önskade i julklapp? Jag fick det jag ville. Såklart känns min mage BOMBAD av mat!!
Äter ni också för mycket? Mat, fika, kaor, skumtomtar, lussebullar...
God Jul!
//Julia
Sorry!
Men iallafall vår julkladender gick väl sådär.
Jag hoppas att det blir mer uppdatering efter allt julstök..etc.
Just nu så e det tomt i huvudet =(.
Många av er har undrat om Rosalies Secret:
Det går ju sådär. Här får ni en liten Teaser:
Kapitel 5
Edward rusade mot Bella. Emmett sprang fram och stoppade han, så att han inte gjorde något dumt. Tur det. Edward förstod vad Emmett ville och backade.
"Vad vill du Windy?" Spottade Alice fram.
"Ja, du har ju våra pengar..OCH Bella!" sa jag.
"Tjaa´ Rosalie. Vill du veta vad jag verkligen vill ha?" Jag nickade.
"Dig!"
Så vad önskar alla sig i julklapp b.t.w?
Jag hade svårt att komma på saker detta året.
I hate myself for lovning you... kapitel 6
Enjoy ^^
Mamma och Joe grät oavbrutet. Jag var alldeles för lycklig för att gråta mer. Jag bara stod och kramade min familj flera minuter. När jag tillslut släppte dem så kom jag och tänka på Luke.
”Det är någon här ni måste träffa....” sa jag och vände mig om. Men han var borta. ”Han var ju här nyss...” mumlade jag och vände mig om igen.
”Vem då gumman?” frågade pappa.
”Nä ingen.” sa jag tyst.
”Men nu måste jag fråga, vem gjorde det här mot dig?” frågade pappa. Inte glatt precis.
”Minns du när en tjej som heter Ron försökte ta ett manus av dig förra året?” sa jag. Pappa nickade. ”Hon gjorde det för att du skulle ge ifrån dig ditt jobb till henne.” Pappa blev tomatröd i ansiktet.
”Den lilla...” Sen gick han rakt ut genom dörren och fram till sin bil och körde iväg – minst sagt för fort. Vi andra stod bara och blinkade i flera minuter. Mamma och Joe slutade gråta. Men sen så ryckte jag på axlarna och gick in. Det var som om mamma och Joe varit i trans och sen vaknat upp. De följde efter mig in i huset och upp med mig till mitt rum. Jag behövde ta en dusch och byta kläder. Jag hade haft samma kläder och underkläder i snart två veckor! Utan att bry mig om mamma och Joe så började jag ta av mig mina kläder i mitt rum. Jag hade kvar bandagen som Luke satt på mig. Även om han hade bytt dem en gång. När jag fått av mig ett av bandagen så var mamma och Joe framme vid mig på bara några millisekunder. Mamma hade börjat gråta igen, Joe kunde behärska sig.
”Men lilla gumman vad har hänt?!” utbrast mamma.
”Ron torterade mig.” sa jag helt okänsligt och började ta ev resten av bandagen. Mamma började gråta ännu mer och gick ut ur rummet. Joe stod bara kvar.
”Zelena. Du måste åka till en doktor för att få de där såren omlagda.” sa hon allvarligt. Jag suckade.
”Kanske. Men om inte Luke hade varit med mig hade jag förblött. Så vi borde tacka honom på något sätt.” sa jag och tog på mig min morronrock.
”Det borde vi. Vet du var han bor?” frågade hon och tog upp mina kläder som låg på golvet. Jag skakade på huvudet.
”Okej, men då ska jag lägga de här i tvätten och lämna dig ifred så du kan duscha. Ska jag ringa en doktor som kan komma och de över dina sår?” frågade hon och gick mot dörren.
”Om du måste.” mumlade jag och gick in i mitt badrum. Där satte jag på vattnet i badkaret (Ja, jag hade eget badrum med både badkar och dusch) och medans jag väntade på att det skulle fylla karet så tittade jag mig i spegeln. Som tur var hade jag bara fått ett sår i ansiktet. Rakt över min vänstra kind. Men det var inte så djupt så det skulle läka utan att jag skulle få något ärr. På min kropp där emot skulle jag nog få fem till tio ärr...
För att slippa tänka på det så hällde jag i massor av badsalt och badskum i badkaret och satte mig i det även om det bara var halvfullt. När mina tår nuddade vattenytan så gav jag ifrån mig ett njutande stön. Jag satte mig ner och det sved lite när vattnet och skummet kom in i såren men sen vante sig kroppen och jag bara låg när och njöt. I 4 timmar. Jag bara låg där och bara satt. Sen tog jag en lång, skön dusch.
Det hade gått en vecka sen jag och Luke rymt nu. När pappa åkt iväg med bilen så hade han åkt till polisen som var ute och jagade Ron just nu. Hon hade typ gått upp i rök helt och hållet efter vi rymt... Hon hade nog förstått att vi skulle skicka polisen på henne och hon flydde. Men en lite mindre trevlig sak var att jag inte hört ett ord från Luke. Och det hade börjat få mig att fundera. Jag vet inte om jag ville bli ihop med honom... visst jag älskade honom. Men han var inte bra för mig. Om mina föräldrar skulle få reda på allt vi gjort i stugan... ja mamma skulle nog svimma och pappa skulle bara kolla på mig. Med en blick jag aldrig gillat. Så jag skulle förmodligen säga som det var till honom. Vi kunde inte vara tillsammans. Vi spelade inte på samma plan. Det skulle aldrig funka. Men alla problemen fick jag skjuta upp till senare idag, för idag skulle jag tillbaka till skolan. Kalla mig galen, men jag hade saknat skolan. Eller, inte precis arbetet och lärarna. Utan mina kompisar. Och Trevor. Jag hade inte träffat någon förutom doktorer och psykologer den här veckan. Så klockan halv åtta så stod jag utanför mitt hus och väntade på Mark. Så här tidig brukade jag aldrig vara. Jag hade gjort egen frukost till mig, mamma, pappa och Joe. Japp, jag var uppe före allihopa. Och jag hade gjort pannkakor. Inte lika goda som Joes men hyfsat goda. Men nu stod jag i alla fall och väntade på Mark. Och när jag såg limousinen komma så sprang jag ut på gatan och när han klev ut ur bilen så slängde jag mig i hans armar och gav honom en stor kram.
”Hej leoparden.” viskade han i mitt öra.
”Hej Mark.” sa jag och skrattade. Jag hade saknat honom. Till och med hans jobbiga smeknamn. Jag hade inte gillat det förut. Men nu när jag varit utan det i tre veckor så var det det gulligaste smeknamnet jag kunde få. Men för att jag inte skulle komma sent så hoppade jag in i bilen och han körde iväg mig till skolan. När vi kom fram så var det nästan inte någon där. Så jag klev ut ur bilen och gav Mark en snabb kram innan jag gick till en bänk där jag satte mig och läste ur en bok som vi skulle läst klart under tiden jag varit kidnappad. Men jag han inte långt innan jag hörde ett högt skrik. Jag tittade upp och såg min bästa vän komma springandes mot mig. Jag släppte alla mina saker och sprang för att möta henne. Hon skrek och grät som en gris. När vi kom fram till varandra så slängde hon sig i min famn och kramade mig hårt. Jag började också gråta.
”Åh Zelena.” snörvlade hon när hon tillslut släppt mig.
”Jag vet, Kayla. Jag vet.” viskade jag. Efter Kayla så kom mina andra kompisar gående. Jag gick från famn till famn. Först Joline, sen Linn, sen Olivia och sist men inte minst Daniella. Och när jag kramade henne så såg jag en välbekant person. Luke. Han tittade på mig. Men när han såg att jag kollade på honom också så tittade han bort och fortsatte gå. När jag Daniella släppt mig så var det någon som tog tag runt min midja och lyfte upp mig. Av ren reflex så slog jag till personen så han eller hon släppte mig och ramlade ner på marken. Jag vände mig om för att se vem det var jag slagit. Och när jag såg vem det var så satte jag mig ner på huk, i förtvivlan.
”Åh Trevor förlåt! Jag trodde du var en av Rons killar. Åh baby hur gick det?” frågade jag och började gråta. Jag hade slagit ner Trevor!
”Aj, det gick bra. Näsan gör lite ont bara.” sa han. Då tog han bort handen från ansiktet och jag såg hur han såg ut. Då började jag bara gråta mer. Det bokstavligen forsade ut blod från hans näsa.
”Men lilla gumman varför gråter du?” frågade han och satte sig på huk. Jag svarade inte utan grät alltför mycket.
”Jag tror hon gråter för att hon slog ner dig så det rinner massor av blod ut ur din näsa...” sa Kayla fundersamt. Trevor tog upp sin ena hand och rörde vid sin överläpp och kollade sen på sin hand. Den var röd av blod, sen kollade han på mig.
”Det är lugnt, jag går till skolsyster och ber om en bit bomull.” sa han och reste sig. Men innan han hann gå så tog jag tag i hans hand och utan att han tänkt göra det så drog han upp mig.
”Du går inte själv.” snörvlade jag. ”Kan ni säga till Mrs. Frew att vi blir sena?” frågade jag mina kompisar. De nickade och jag log mot dem, tog Trevors hand och började gå mot skolsyster.
”Hur var det?” frågade han efter ett tag utav tystnad.
”Hur var vadå?” frågade jag.
”Att vara kidnappad.” sa han och tittade på mig. Jag dog ett djupandetag. Funderade på hur jag skulle förklara allt. Jag kunde ju inte säga att det var rätt underbart med Luke.
”Det var rätt hemskt. Som du redan vet var jag där med Luke Wingston. Han var väl trevlig antar jag... och han lagade god mat. Och han kunde lägga om mina sår efter jag blivit torterad” började jag. Men Trevor stannade och tog tag i båda mina överarmar så jag stod med huvudet vänt mot honom.
”Vem. Torterade. Dig?” sa han med sammanbitna tänder.
”Pappas gamla avundsjuka jobbarkompis.” sa jag och ryckte på axlarna. Han bara stod och kollade på mig med stora ögon. Jag log snett mot honom.
”Jag ska visa.” sa jag och tog av mig min tjocktröja. Under hade jag bara ett axelbandslöst linne. Han såg sårskorporna – som visserligen nästan bara var rosa små märken eller ärr – och gav ifrån sig ett litet kvävande ljud. Han lyfte ena handen för att röra vid mig men kom aldrig så långt. Han sänkte den innan och började gå igen. Och jag följde efter. I tystnad. När vi kom fram till syster – som var en ung rätt så lång, blond kvinna – så flämtade hon till när hon såg Trevor.
”Åh herre gud. Mr. Heath! Har du varit i slagsmål igen?” frågade hon. Trevor skrattade.
”Det skulle man kunna säga.” sa han och jag rodnade. Syster Lucy som hon hette stampade misstroget med foten.
”Eller, inte precis. Jag blev nedslagen av min flickvän.” sa han och Lucy tittade på mig. Jag ryckte långsamt på axlarna. Och försökte se oskyldig ut. Hon höjde på ögonbrynen och drog med sig Trevor till en brits.
”Får man fråga varför?” frågade hon och tog fram lite bomull.
”Jag trodde att han var en av de som kidnappade mig för några veckor sen. Jag antar att den händelsen har skakat upp mig lite.” sa jag .
”Åh just det. Hur är det med dig?” frågade hon oroligt och började badda Trevor näsa. Jag fnös.
”Efter en vecka med doktorer och psykologer blir man så gott som galen. Men jag antar att jag mår bra. Och just det, jag måste gå till dig en gång om dagen i en vecka för att du ska se till att jag inte får blodförgiftning eller nått.” sa jag. Själv tyckte jag att det bara var löjligt. Luke hade ju skött om mig höet perfekt!
”Okej. Ska vi kolla till dig efter jag har rättat till den här näsan då?” frågade hon. Jag nickade. Hon torkade bort blodet från Trevors ansikte och gav honom sen en liten bomullstuss som han skulle stoppa i näsan för att det skulle sluta blöda.
”Mars iväg på lektion nu Mr Heath.” sa Lucy.
”Men..” började Trevor men jag avbröt honom.
”Jag klarar mig. Jag kommer sen.” sa jag och blinkade med ena ögat.
”Okej.” sa han och gick ut ur dörren. Sen undersökte Lucy mig och konstaterade att det inte var något fel på mig. Jag tackade Lucy för besöket och gick ut och bort till min lektion. Jag hade snart missat halva lektionen! Men jag hann inte fram innan jag gick in i någon. Jag tittade upp och kollade in i ett par ljust blå ögon. Luke.
Kommentar tack!
Lucka 9
Men nu får ni fråga VAD NI VILL!
Så fråga på!
Frågestunden slutar på måndag kväll ;)
Så som jag ser mina karaktärer :)
Joe Anderson som Frank:
Toni Trucks som Ron:
Robert Downey Jr som John Gold:
Cameron Diaz som Linda Gold:
Mia Maestro som Joe:
Alex Pettyfer som Luke Wingston:
Och sist men inte minnst, Blake Lively som Zelena Gold:
Ni ser säkert alla som helt andra skådisar. Kommentera gärna vilka :)
I hate myself for lovning you... kapitel 13
”Hej Zelena.” sa hon och tittade på mig med genomborrande blick. Jag kunde inte svara. Jag stod bara still och väntade på att hon skulle ta en påse över mitt huvud och slänga in mig i en skåpbil som de gör på film.
”Du ska inte behöva vara rädd. Jag ska inte göra dig illa idag.” sa hon och la benen i kors där hon satt på bänken. Jag sa fortfarande ingenting men höll mitt huvud högt.
”Jag skulle hoppas att vi kunde prata lite. Så om du ville sätta dig ner här bredvid mig.” sa hon och la en hand bredvid henne på bänken, jag gick fram till henne men stannade någon meter ifrån henne. När hon märkte att jag inte skulle sätta mig så började hon prata.
”Jag förstår att du måste hata mig. Men du vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Du har ingen aning om hur det är att vara mamma till tre barn som alla är under tio. Ingen aning alls. Och speciellt inte hur det är att vara skyldig massa människor flera hundratusen dollar. Pengar man inte har, och inte ha någon inkomst. Du vet ingenting om mitt liv. Du och din familj har aldrig varit skyldig någon någonting! Så ingen har kunnat lära dig sanningen om hur det kan vara. Livet är inte en dans på rosor Zelena. Det finns massor av spikar också. Man kan inte alltid få allt.” sa hon och hennes röst bröt sig några gånger. Jag väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte. Och jag kan svära på att jag såg en liten tår trilla ner från hennes kind. Men den försvann så fort som den kommit.
”Och varför säger du det till mig?” frågade jag. Men jag var inte kall och hård som jag tänkt utan lät rätt neutral.
”Jo som jag sa så vet du inte varför jag gjorde det.” sa hon.
”Du behövde pengarna.” avbröt jag henne.
”Ja, det gjorde jag. Men du vet inte till vad. Om du skulle gissa, vad tror du att det skulle vara?”
”Betala dina skulder?”
”Delvis, men mest av allt skulle jag låta mina barn gå i skola. En bra skola, och så skulle jag flytta vår 1:a i förorten. Och jag skulle se till så att mina barn hade det bra! Det är det jag skulle göra först. Men nu kan jag inte det. Så jag ska sälja lägenheten och flytta.” sa hon och reste dig upp. ”Adjö Zelena.” viskade hon när hon gick förbi mig.”
Man kanske skulle tro att jag skulle ringa polisen efter att ha sett och pratat med kvinnan som kidnappat mig och torterat mig.
Men det gjorde jag inte. Jag gick bara till bussen som i min egna bubbla. Och när jag kom fram till bussen (som tur var inte åkt) så satte jag mig inte med mina vänner utan helt själv i ett hörn längst bak. Och jag visste att alla tittade på mig när jag passerade mina kompisar utan att sätta mig vid dem, men jag brydde mig inte om dem. De fick tro vad de vill. Men det var en sak jag var helt säger på.
Jag skulle inte berätta det som hänt för någon. Inte Trevor, inte Luke, inte ens Kayla. Inte någon.
Resten av mina tankar var väldigt förvirrade. Men jag satt och tittade ut hela bussresan som var cirka en timme lång. Och det tog några minuter innan alla kom över chocken över att jag inte satt med mina vänner men precis innan vi kom fram så var det nästan precis som det brukar. Förutom att det var Gloria och hennes vänner som var i centrum och inte jag och mina vänner. När jag tittade på dem så såg jag hur oroliga de såg ut. Men när bussen tillslut stannade så kom Olivia fram till mig.
”Zell. Vad är det?” frågade hon och la en tröstande hand på min axel.
”Nej inget.” mumlade jag. Hon höjde ett väl friserat ögonbryn mot mig.
”Okej, okej. Det där var en lögn.” suckade jag. Men jag behövde komma på något snabbt.
”Men vad är det då?” Hon lät verkligen orolig för mig. Och jag tror att hon var som en representant för resten av mitt gäng. De var nog minst lika oroliga.
”Jag har funderat på att göra slut med Trevor.” hörde jag mig själv säga. Och jag kan svära på att om det var möjligt så hade hennes haka nuddat marken.
”V-va?” stammade hon. ”Nej så kan du inte göra! Gloria kommer försöka ta honom bara för att komma och ta din plats! Och tänk på honom, han kommer bli helt förkrossad och aldrig mer prata med dig...” svamlade hon.
”Olivia.” avbröt jag. ”Tänk på mig? Vill du inte att jag ska vara lycklig?” frågade jag med svag röst. Jag vet att jag låter himla självisk men saken var faktiskt att jag flera dagar tänkt på att göra slut med Trevor. Jag hade varit tillsammans med honom hela High School. Och jag tänkte, det kanske kan vara skönt att vara utan kille bara någon månad. Så det jag sa var faktiskt inte en lögn.
”Jo det är klart Zell. Men...” sa hon och avslutade inte meningen.
”Vad?”
”Jo, jag typ gillar honom. Men inte på det sättet, tror jag. Även om jag gjorde det skulle jag aldrig våga ta ett steg med honom, för jag vet hur mycket du gillar honom.” sa hon, och jag såg att hon var rädd för att jag skulle bli arg. Men jag log bara brett.
”Varför sa du inte det?” sa jag med ett litet efterskratt.
”För jag trodde du skulle bli jätte arg på mig och inte vilja prata med mig mer.” sa hon och tittade ner i marken.
”Men det är ju super! Då kan du ju försöka få Trevor att gilla dig – varför skulle han inte? – och så kan inte Gloria ta honom!” utbrast jag. Lite för högt, för jag såg hur flera andra elever som var på väg hem tittade på oss och saktade ner stegen för att höra resten av vårt samtal. Men det fick dem inte för vi sänkte rösterna.
”Men men tänk om han inte kommer kunna vara i närheten av dig. För att han är så ledsen menar jag. Och så kommer han kanske vilja att jag inte ska va med dig och det skulle jag aldrig klara!” svamlade hon. Helt klart nervös.
”Men han kommer över det! Speciellt när han märker hur snäll du är och även om du inte vill medge det själv så är du en riktigt heting!” sa jag och blinkade med ena ögat mot henne och såg hur hon rodnade.
”Men är du verkligen helt säker på att du vill göra slut med Trevor?” viskade hon.
”Nej. Men man kan ju inte alltid vara 100 % på något utan måste kasta sig in på oväntade, vilda vatten också.”
”Ja du har nog rätt...” mumlade hon.
”Men jag måste gå, men snälla. Säg inte något till de andra. Om Trevor och det. Det får bli vår hemlighet.” Hon nickade långsamt.
”Men jag vet inte vad jag ska säga till dem ju. Och även om jag gjorde det så skulle det vara jätte svårt att ljuga för dem.” sa hon. Men jag hade redan börjat gå så jag vände mig om och tittade på henne.
”Kom på något!” ropade jag innan jag gick bort till min bil och skulle åka.
Till... ja vart skulle jag?
Vet ni en sorlig sak? Snart är I hate myself for loving you slut :( Men jag har nog minst 3 kapitel kvar och så :D
Men ni måste bli bättre på att kommentera!!! Jag tänker faktiskt inte skriva någonting förens jag fått 5 kommentarer! Så det så :)
Byte av skådis: Luke
Nu har vi kommit till en liten dag som heter första april, lurat någon? Själv har jag inte lurat en ända :( Har liksom varit sjuk i tre dagar...
Men, back to buisnes. Jag har kommit fram till en sak, jag tycker inte att Zac Efron passar bra som Luke längre! Jag är ledsen Elsa, I really am! Men den nya skådisen är ingen mindre än engelskmanen Alex Pettyfer! Vi får väl se vad ni tycker om honom :)
I hate myself for lovning you... kapitel 5
”Hur ska vi komma här ifrån då?” frågade jag i ett försök till nonchalans. Det lyckades inte så bra.
”Jo, jag har tänkt på det och har nästan kommit fram till en plan. Tror jag.” sa Luke fundersamt.
”Okej, låt höra.” Jag lät riktigt nyfiken.
”Okej så här. Om de kommer om en vecka så måste de ju komma in på något sätt. Vi sitter uppe, gömda och väntar på dem. Vad klockan än blir okej?” jag nickade. ”Och sen så när de är och letar efter oss så springer vi ut genom dörren och iväg tills vi absolut inte orkar mer okej?” Det lät som en ganska bra plan enligt mig, förutom en liten grej.
”Okej, men tänk om de har vakter vid dörren då?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Då... då... öh... då får vi väl slå ner honom antar jag... typ.” sa han. Jag ryckte på axlarna.
”Okej. Låter bra” Sen åt vi upp fattiga riddarna och bara satt och tittade på varandra. Han gav mig ett änglalikt leende och jag smälte nästan. Jag log tillbaka mot honom.
”Vad ska vi göra nu då?” frågade han.
”Vi kan kolla på tv. Det kanske går någon bra film...” sa jag.
”Okej. Kom då.” Han log mot mig och gick runt bordet och tog min hand och gick in till soffan och tv:n. Det fanns nästan lika många kanaler som vi hade hemma, nästan lika många. Vi valde att se på en actionkomedi som jag hade varit på premiären på med pappa på. Fast jag hade aldrig sett filmen. Bara gått på röda mattan för pressens skull. Knight and Day hette den... Men ungefär halvväg in i filmen hade jag inte någon aning om vad den handlade om. Hans händer var överallt på mig och mina på honom. Hans läppar brände mot mina och likaså hans handflator mot min hud. Men något avbröt honom och han tittade mot tv:n.
”Detta är en extra sändning!” sa en röst och jag kollade ditt. På skärmen var det två ungdomars skolfoto. Det ena kände jag så väl igen och det andra lika så...
”Har ni sett de här två barnen? Luke Wingston och Zelena Gold? Ring detta nummer.” Ett nummer började blinka nere i hörnet. Luke suckade.
”Det verkar som om din pappa inte kommer att ge bort sitt jobb.” Jag bara mumlade något ohörbart tillbaka, inte ens jag själv hörde... Nu var det verkligen så att vi måste komma här ifrån själva...
De sex dagarna till uppesittarkvällen gick fort och vi satt med våra (egentligen var det bara mina men det räknas nästan som våra) saker packade i min väska. Vi satt gömda bakom en stor krukväxt i ett litet hörn, helt skymda för världen, när det klickade till i väggen. Vi tittade med en gång bort mot hållet som det klickande ljudet kom ifrån. Om vi hade tur så var dörren nära oss, om inte... ja då var den långt borta. En liten öppning uppenbarade sig i väggen ungefär tre meter bort och en liten man kröp ut. Han gick fram till en av tavlorna och lyfte på den. Där bak fanns det en liten knapp som han använde ett litet gem för att klicka på. Då öppnades en gigantisk dörr där det lilla hålet funnits. Jag fick anstränga mig för att inte viska ett wow. Det skulle med alla odds förstöra vår flykt. Men ifrån det lilla hålet kom det ut 5 personer som bar på en kamera och massor med lampor och grejer. Efter dem kom Ron ut. Den där hemska, lömska, djävulska kvinnan... Hon hade på sig svin dyra designerplagg. Jag vet, jag hade de flesta hemma och tro mig när jag säger att de var triljoner gånger snyggare på mig! Hon pratade i telefon, alldeles för lågt för att vi skulle höra. Sist (Men absolut inte minst) så kom det ut en jätte stor kille. Eller i alla fall för mig. När jag jämförde honom med Luke så var det inte så stor skillnad. Luke kanske skulle kunna slå ner honom. Observera mitt kanske. Dörren stängdes inte, vilket var tur för oss. Luke signalerade mot mig att jag skulle ta och försöka röra mig mot dörren (Vi hade gjort upp lite signaler innan.) Jag tog väskan och försökte bli så liten som möjligt så ingen skulle se mig. Luke smög om mig för att kunna slå ner killen ljudlöst. Utan att ge ifrån sig ett ljud så ramlade killen ner på golvet. Jag log. Luke vinkade åt mig att skynda mig. Jag följde efter honom in i dörren och in i en mörk tunnel. Luke gick först och jag tätt efter när allt gick åt... ja dåligt i alla fall.
"DE RYMMER!!" skrek någon, förmodligen hade någon märkt att killen bara låt avsvimmad på marken.
"Spring!" sa Luke och vi sprang. Jag hörde hur Ron gav ut massor av order bakom oss och jag hörde deras steg. Men jag hade fullt upp med att hålla koll på mina egna fötter. Plötsligt sprang jag rakt in i något. Luke hade stannat.
"Vad håller du på med?!" viskade jag.
"Jag uppehåller dem. Spring du, jag kommer efter." Jag nickade och sprang. Han stannade, när jag kommit cirka 10 meter hörde jag hur någon slogs. Jag stannade och tittade bakåt. Han skulle inte kunna komma efter... de var typ 6 personer som var typ dubbelt så gamla som han. Och det hade han vetat. Vad hade jag tänkt på? Jag kunde ju inte bara lämna Luke där... Utan att tänka så sprang jag tillbaka mot honom. Han slogs med de fem killarna som burit på kamerorna och grejer. Ron stog bara och kollade på. Hon ville inte smutsa ner fingrarna och han den där killen som hade vaktat såg man inte skymten av. Jag smög fram till en av killarna och hoppade upp på hans rygg och höll för hans ögon. Jag såg att Luke blev förvånad men brydde sig inte. En annan av killarna gick bort till mig och försökte få av mig. Jag sparkade honom i magen så han flög in i väggen och svimmade. Coolt. Killen vars rygg jag satt på såg ju ingenting på grund av mina händer och svamlade runt. Jag tog runt hans huvud istället och slungade in honom i väggen samtidigt som jag hoppade av från hans rygg. Han svimmade också. Två avklarade bara tre kvar. De tre slogs mot Luke och jag måste medge att han klarade sig rätt bra. Men han kunde behöva lite hjälp. Jag gick fram till en av dem bakifrån och sparkade honom mellan benen. Han föll ihop på knä och Luke knäade honom i ansiktet. Och han svimmade han med. Nu var det bara två kvar. De började se lite typ... rädda ut. Tre av deras kompisar hade blivit nedslagna av två 17-åringar. Och de var vad? Typ 25? Men de visste att om de inte försökte så skulle de inte gå någon lön av Ron – som förövrigt såg ut som om hon skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag kunde inte stå emot frestelsen att ge henne ett själv belåtet leende. Men de två killarna som kom emot oss såg nog mer rädda ut en farliga. Jag hoppade undan när den killen som var på väg mot mig sprang rakt in i väggen och tuppade av. Luke bara gav sin kille en stor fet smocka. Och jag hörde ett hemskt knäckande ljud. Han hade brutit killens näsa. Men vet ni? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tog min väska och Lukes hand och vi sprang igen.
”Kolla! Där är dörren!!” sa Luke. Jag log och sprang fortare. Men just när jag skulle öppna dörren var det något som tog tag i min hand.
”Stopp och belägg. Vem är du?” frågade en man som höll i någon sorts papper.
”Öh... jag är Rons brorsdotter och det här är min pojkvän.” sa jag gulligt. Vi får väl hoppas att han hade precis bytt vakt för annars kommer han märka att vi inte var med förut.
”Det står inte något om att ni skulle följa med idag.” sa han och gäspade.
”Vi... öh... det om upp rätt fort.” ljög jag. Vakten – som hette Marcus, det stog på hans namnskyllt – sa:
”Okej.” Sa han och gäspade. Sen öppnade han dörren för oss och vi han precis ut innan vi hörde Rons röst.
”Stäng dörren! De rymmer!” skrek hon. Jag och Luke började springa. Jag kunde precis föreställa mig hur Marcus kollade mellan oss och Rons arga ansikte.
”Men spring efter dem då din idiot!” röt Ron. Jag skrattade. Jag och Luke sprang. Vi sprang och sprang. Och vi hörde hur Ron, Marcus och någon mer (förmodligen vakten som Luke slog ner) sprang efter oss men ljudet av deras fotsteg avtog och vi verkade komma ifrån dem. När jag inte orkade springa mer så stannade jag. Luke stannade också och tittade på mig.
”Jag orkar inte mer...” flåsade jag. Han nickade och satte sig ner på marken. Jag satte mig också ner och kollade på omgivningen. Jag kände igen det. Jag måste komma på från vart...
Jag springer flera varv runt sjön och leker flygplan.. Joe, mamma och pappa sitter på filten och skrattar. Pappa reser sig och springer efter mig och lyfter upp mig på sin ena axel och snurrar flera varv samtidigt som mamma och Joe hurrar borta vid filten. Jag var lycklig.
”Jag vet var vi är!” utbrast jag och ställde mig upp. Jag gick runt sjön och Luke var mig tätt i hälarna.
”Här ska det finnas en liten stig.” mumlade jag och gick fram till skogsbrynet.
”Här är den!” utbrast jag och hoppade och klappade händerna. Jag tog Lukes hand och började springa igen. Den där tröttheten som jag känt var som bortblåst. Vi behövde inte springa länge innan jag såg min gata och... mitt hus. Jag ökade farten och Luke snubblade efter. När jag kom fram till min grind så såg jag en välbekant person i fönstret. Hon tappade det hon hade i handen och sprang bort från fönstret. Jag släppte Luke och sprang mot dörren. Joe, mamma och pappa öppnade dörren precis när jag kom fram till trappan. De omfamnade mig och vi grät allihopa. Jag var hemma igen. I min familjs famn. Med människor jag älskade.
Vaaaaaad tycks?
Lucka 6
”Men ändå!” muttrade hon. ”Det kan vara lite jobbigt att ena sekunden kunna vara den man är på riktigt och i andra vara en vanlig människa...” I bara en sekund så vände hon lite på huvudet så jag såg hennes ögon. De hade fått en liten gyllene-rand i utkanten av ögat. Även om hon hade bruna ögon så såg man när hon var törstig och inte. När hon var det så fick hon en nyans mer gyllene ögon i utkanten och ju törstigare hon blir desto mer gyllene bli ögonen. Hade hon ätit människoblod hade de förmodligen blivit röda. Men det var inte något vi ville testa. Men nu var ögonen i alla fall mer gyllene och det betydde att hon var törstig.
”Kom nu. Vi ska ut och jaga.” sa jag och lyfte upp henne. Hon slog på mig i protest.
”Nej! Nej! Jag vill inte!” skrek hon. När hon märkte att jag ignorerade hennes protester så sa hon.
”Om jag ska ut och jaga så vill jag att Emmett och Jasper ska följa med.” muttrade hon surt. Emmett och Jasper kom fram till oss och jag satte ner henne på marken.
Vi tar hand om henne Edward. Jag lovar. Tänkte Jasper. Jag log.
”Det vet jag att ni gör. Hon kunde inte fått ett par bättre farbröder.” sa jag och ruskade hennes hår. Hon bara blängde sur på mig. Jag skrattade och gick tillbaka till min underbara fru.
Nessies pov.
Det var rätt så svårt att hålla samma takt som Emmett – den stora, snabba och starka björnen – och Jasper – den smidiga och glamorösa gasellen – men jag gjorde så gott jag kunde och de sprang inte med full kraft. Efter en liten stund så hörde jag ett dunkande ljud. Hjärta. Emmett och Jasper hade också hört det. Jag fick för en gångs skull springa först och jag hoppade på den största bocken. Emmett var inte sen att ta den näst största. Det här var en ovanligt stor hjord och vi skulle nog kunna få i alla fall två var till. När jag druckit upp min så sprang jag iväg mot en annan som var på flykt. Emmett och Jasper struntade jag fullständigt i. Den enda jag tänkte på var den där hjorten och dess varma, ljuva blod. Just när jag skulle hoppa på hjorten så snubblade jag och blev helt blöt. Jag hade hoppat rakt ner i en flod. Jag hade inte förstått vad som hänt för en det var för sent. Jag hade gripits tag av strömmen och kunde inte komma upp igen. Jag kämpade och kämpade för att komma upp... tillslut orkade jag inte mer... jag lät en högra makt försöka rädda mig... jag hade gett upp hoppet.
Emmetts pov.
Hjortens varma blod släckte mig törst. Jasper var bakom mig och Nessie var... ja var var Nessie? Jag kunde inte känna lukten av henne... Jag släppte hjorten som bara var halv tom...
”Jasper! Vart är Nessie?” frågade jag. Jasper släppte sin hjort och vädrade lite och tittade på mig...
”Jag vet inte...” Vi spärrade upp ögonen... Vi hade slagits av samma tanke; Vi hade tappat bort Bella och Edwards diamant. Nessie. Jasper började springa mot gläntan där vi senast sett henne. Djuret hon druckit ifrån låg där på marken. Men ingen Nessie. Edward skulle slita huvudet av mig och bränna delarna och Bella skulle göra samma sak med Jasper. Vi började leta efter ett spår och vi hade tur och hittade ett. Vi började följa det till dess slut. Vänta nu? Det kan ju inte bara ha slutat och gått upp i rök. Det hade slutat vid en flod...
”Åh nej!” viskade jag. Jasper bara stog där och stirrade. ”Åh nej!” skrek jag och började springa med ströms ner för floden.
”NESSIE!!!” Skrek jag. ”RENESMEE!! RENESMEE!” Jag fortsatte springa och skrika hennes namn. Jag hörde hur Jasper sprang bakom mig. Jag kände hur mina ögon blev helt snustorra. Jag grät. Inte så grät utan grät på vampyr sätt. Nessie fick inte vara död. Hon fick bara inte. Jag kände hur Jasper försökte lugna ner mig men det gick inte. Han var lite rädd som jag. Rädd för att världens sötaste lilla unge skulle vara död.
”Emmett!” ropade Jasper. Jag stannade inte. ”EMMETT!” skrek han efter mig. Jag stannade för att se vad det var han gormade för och hann precis se honom dyka i vattnet. Utan att tänka mig för så hoppade jag i efter honom. Han var på väg fram till en sten som satt fast mitt i floden. Där fanns ett litet stycke med tyg och bronsfärgat hår. Renesmee. Jag simmade så fort jag kunde fram till stenen och och faktiskt dit före Jasper. Jag handlade utan att tänka och simmade tillbaka till stranden. La upp henne på den och försökte få henne att andas igen. Jasper satte sig bredvid mig för att hjälpa till. Jag mumlade hela tiden.
”Snälla Nessie. Vakna. För min skull. För din mammas skull. För din pappas skull. För Jacob.” Om och om igen. Tillslut la Jasper sin hand på mig och sa:
”Emmett. Vi måste ta med henne till Carlisle. Han vet vad man ska göra.” Jag nickade och lyfte upp henne i min famn som en påse socker och sprang. Jag sprang och sprang tills jag kom fram till huset.
”HALLÅ?! HALLÅ?! NÅGON KOM OCH HJÄLP!!” skrek jag. Alla kom springandes ut ur huset och Alice, Rosalie och Esme bara stannade av åsynen av Nessie. Blöt och blodig. Varken jag eller Jasper hade reagerat på det överhuvudtaget. Bella och Edward var såklart först framme vid oss.
”Åh herre gud!” utbrast Carlisle när han – sist ut – såg Nessie. Bella och Edward var i chock så de kunde varken prata eller röra sig. De kom fram till oss men sen bara stog de där och stirrade. Carlisle tog henne i sina armar och sprang in i huset och då fick Bella och Edward tillbaka rörelse förmågan och sprang tillbaka till huset. Jag ramlade ner på knä med Jasper bredvid mig. Esme, Rosalie och Alice kom fram för att försöka få reda vad som hänt. Vi la inte märke till dem...
KOMMENTERA!! Och det här kapitlet är skrivet av mig :)
Rosalies Secret Kapitel 4 del 1
Kapitel 4
Esmes Pov
"Mina..Mina!" Inget svar, vad hade hänt med vår gäst? Var Windy kanske som Rosalie sa? Nej Esme! Du får inte tänka så. Det var mamman i mig som pratade.m Och hon hade rätt. Windys lukt var inte borta jag gick iväg och följde doften. Den ledde till källaren, till Windys rum. Nåja hon var säkert bara i sitt rum. Plötsligt försvann doften av Windy. Jag öppnade dörren och hon var borta! Likaväl pengarna! Vi borde ha litat på Rosalie hon hade ju vart vår dotter i åratal. Nu var pengarna borta..och Carlisle var den enda med jobb. Hur ska detta gå? Jag rusade upp för trapporna.
"C-"
"Jag har redan berättat" sa Edward och knackade sig på huvudet.
"Ser ni?! Ni skulle gjort som jag sa! Men ingen tror ju på mig!" Rosalie fick nästan ett anfall.
Rosalies Pov
Esme såg nästan sårad ut. Det var faktiskt hennes fel att pengarna var borta, de andra trodde ju nästan på mig. Nästan. Varför jag jag för mig själv?
"Rose..Detta är inte Esmes fel" sa Carlisle, vad var han? Fredsmäklare?
"Nej detta är väl mitt fel då?! Ni tror faktiskt aldrig på mig!" Jag hoppade ut ur fönstret och sprnag iväg innan Carlisle hann svara. Jag hörde Edward säga:
"Det var än till" Jag suckade och började gå. Sen kom jag ihåg Max. Om jag bara kunde hitta Max så kunde jag få de tro att Bella och Windy sammarbetade!
Ja! Då kunde jag få bort Bella också! Edward kunde väl klara sig utan henne. Jag började springa hemåt.
När jag kom in i rummet satt Esme med ansiktet i händerna.
"Esme förlåt..jag kunde inte tänka klart innan" Hon tittade förvånat upp.
"Det är lungt Rosalie. Jag förstår dig." Esme var nog än av de snällaste personer jag kände.
Plötsligt kom Bella och Edward ner för trappan. Hand i hand.
Jag blängde på henne. Hon tittade ledset ner. Då blängde Edward på mig.
"Bella" a Jag. Hon tittade förvånat upp.
"Stick härifrån!" Hon tittade surt på mig, men sen såg jag gråten i hennes ögon. Varför sa jag sådär?
Edward susade nerför trappan. Bella sprang ner och ut genom dörren. Edward kom mot mig, han tryckte upp mig mot vägge. Carlisle och Esme tittade skräckslaget på oss.
"Edward!" Sa Emmett och kom rusande mot oss.
Han slängde bort Edward från mig. Edward kom mot oss igen. Plötsligt kände jag Windys lukt. Vi hade glömt henne!
Dörren slogs upp av Windy. Som höll hårt i Bella.
Kommentera SNÄLLA!
//Julia
Lucka 5
I Port Angels var det mycket folk. Det flesta shoppade julklappar till sina nära och kära. Därav deras hektiska tankar:
Åh jag tror Emily vill ha denna.
Denna måste Emma ha.
Jag tog Bellas hand i min ena hand, och Nessies hand i den andra.
"Så vad vill du titta på först?" frågade min underbara hustru Nessie.
"Presenter till momo och mofa" Sättet hon sa mormor och morfar på var bedårande. Jag och Bella skrattade. Vi gick till en inrednings affär och hon bestämde sig för att köpa några saker därifrån och några från en annan affär. Vi satte oss i volvon och åkte hem. Det verkade som om Nessie hade somnat. Hon vaknade när jag bromsade in på infarten.
"Bella kom!" ropade Alice så fort hon såg att vi var tillbaka. Jag tog Bellas hand och följde med.
"Bella, sa jag" jag suckade och tog Nessie i handen. Alice och Bella var på väg till vår stuga, så jag och Nessie gick in i det stora huset.
"Hittade ni några julklappar?" frågade Rose.
"Ja, de ligger i bilen" Svarade jag lungt. Plötsligt satte Nessie sin hand på min kind. Hon ville gå till Carlisle och Esme.
"Momo och mofa" sa hon. Jag tittade in i hennes bruna ögon och nickade.Carlisle och Esme hade såklart hört när Nessie ropde och kom in i vardagsrummet.
"Ja, Nessie" sa båda.
Då kom Bella in med en vacker klänning och Alice i släptåg.
Plötsligt tittade Nessie argt ner.
Jag försökte lyfta hennes hand till min kind eftersom hon blockerade hennes tankar. Irriterande att hon lärt sig det.
"Vad är det Nessie?" frågade Bella bekymrat
"Låt mig va!"
Bella b
örjade gå fram till Nessie, men on bakade. "Låt mig vara. Ni två har precis förstört allting ju! Jag vill inte vara er dotter. Jag vill inte vara halv vampyr och halv människa. Jag vill bara var Kap 2a människa precis som alla andra!", klagade hon på oss, och sprang upp för trappan till sitt rum. Bella tog händerna för ansiktet och lutade sig mot min axel. "Vad var det jag gjorde egentligen?....
Varf
ör blev hon så arg?", sa hon med en sorgsen röst.Jag tog en djup suck." Rosalie, kan du g
å upp och försöka prata med henne?", frågade jag henne. Hon nickade och försvann upp för trappan. Jag visste att Nessie tyckte mycket om Rosalie plus att hon inte var någon av hennes föräldrar. Hon kanske kunde säga vad som var så fel till henne istället. Det är okej älskling", lugnade jag Bella och kysste henne på huvudet och la mina armar om henne. "Plus att du är väldigt vacker i klänningen du har på dig.", sa jag och flinade fast hon inte såg. Hon slog till mig på armen."Tyst med dig.", sa hon bara lite tjurigt och tittade upp på mig med en upprörde blick. Nej, snälla säg inte att jag har gjort henne ledsen. "Snälla Bella förlåt mig.",....sa jag urs
äktande. "Det är inte det.", sa hon och suckade.Precis då kom Rosalie ner. Hon såg inte så speciellt glad ut. Undra vad som hade sagts mellan henne och Nessie? "Hon vill inte prata om det. Mer än att det är jobbig att inte vara som alla andra. Att hon måste varända dag smällta in bland allt vanligt folk.", svarade Rosalie på min tanke. Jag nickade förstående och Bella tog ännu en gång sina händer för ansiktet och mumlade för sig själv att det..var hennes fel. Jag smekte hennes h
år lugnande men det gick inte alls bra. Då kom Jasper in och jag kände hur Bella blev mer avslappnad än förut. "Tack", sa jag till honom och log. Han nickade till svar och gick ut igen till Alice."Jag går upp och försöker få något ur henne.", sa jah till Bella och släppte henne motviligt och sprang upp för trapporna till rummet som va Nessie när hon var här.N
är jag kom upp såg jag henne ligga i sin säng på magen. Jag gick lugnt fram till henne och satte mig på sängkanten."G
å.", sa hon tjurigt. Jag suckade. "Nej, jag tänkre inte förens jag har fått veta vad som är fel.", sa jag bestämmt."Jag vill inte. Plus att du redan har h
ört allt från Rose.", mumlade hon mot täcket. "Men vad tycker du att vi ska göra åt det då?Du är den du är och det kommer aldrig att ändras.", sa jag lugnt till henne.Hon ryckte bara p
å axlarna.Idag elr imon kommer nog Rosalies Secret. Förlåt att det har tagit så länge!
Stort tack till Johanna som har hjälpt mig med detta kapitel!
Vinnaren i länktävlingen!
Glöm inte kika in imorgon också och kolla 5:e luckan ;)
Lucka 4
Så lämna en kommentar så drar jag en vinnare kl 21.00.
Jag kan tyvär inte lägga in min julkalenders bild som jag har gjort..?
//Julia
Lucka 3
Bella och Nessie kom nerför trappan, Nessie hade tomteluva, även om det inte var julafton. Mina två änglar, de såg så lyckliga ut... och det var just vad vi var. Lyckliga.
"Pappa!", sa hon glatt när hon såg mig sitta i ena fåtöljen i vardagsrummet. Hon kom rusande ner för trappan och hoppade upp i min famn, som om hon inte hade sett mig på flera år. Jag tittade på Bella där hon stod vid slutet av trappan, hon log.
"Pappa, det är två veckor kvar till julafton. Det ska bli jättekul!", sa hon lika glatt och hoppade upp och ner i min famn. Haha, så det var det hon ville berätta. Att det snart var julafton. En sån lite unge man kan ha.
"Så vad tycker du att vi ska göra tills det blir julafton?", frågade jag henne. Hon funderade en stund innan hon svarade.
"Jag vet vi måste köpa julgran, julmat och förstås julklappar!", sa hon och sprang till sin faster Alice för att säga sina små intressanta planer för julafton. Så gullig hon var min dotter. Hon visste såklart inte att vi redan hade köpt tonvis med julklappar till henne.
"Hej på dig min älskling.", hörde jag Bella säga där hon stod bakom fåtöljen jag satt i och smekte mitt hår. Jag tittade upp och log mot henne.
"Hej du min skönhet.", sa jag och ställde mig upp och ställde mig framför henne i vampyrfart och kysste henne passionerat.
Precis då kom Emmett in.
"Så det är här ni är. Var har ni gjort av de lilla busfrö då?", frågade han retsamt.
"Måste du alltid skrämmas Emmet?", frågade Bella irriterat och la armarna i kors. Emmett skrattade roat. Jag morrade låg till honom som en varning. Han uppfattade den och blev genast allvarlig.
"Okej då era tråkmånsar, ta det lugnt.", sa han och tog händerna upp i luften. Bella log mot honom. "Jag har ingen aning var hon är. Sist vi såg henne skulle hon till Alice.", svarade hon Emmetts fråga.
Precis då kom Nessie inrusande med Alice i släptåg.
"Jag tror nog att jag har hitta henne.", sa hon retande till Emmett och flinade mot honom. Varför måste hon verkligen göra precis allt nu?, hörde jag Alice tänka. Haha, Nessie har nog bestämt sig för att shoppa massa jul saker, och stakars Alice som måste följa med. Hon har nog massa andra saker att göra.
"Jag och Bella kan följa med henne istället.", sa jag till Alice. Hon vände sig om mot mig och log ett tackande leende.
"Är det okej om din mamma och pappa följer med dig istället, jag har väldigt mycket att göra bland annat en överraskning.", sa hon och sprang upp i vampyrfart till sitt och Jaspers rum.
"Mamma, pappa vi har mycket att göra!", ropade Nessie på oss och gick ut för att vänta på oss i garaget där vi hade bilarna.
Jag och Bella satte på oss våra vinterjackor fast det egentligen inte behövs, men för att smällt in bland alla andra.
När vi kom ner till garaget stod Nessie och hoppade upp och ner av ivrighet att komma iväg.
Jag låste upp min Volvo som vi skulle åka i och satte mig i förarsättet. Bella satte sig bredvid mig medan Nessie satte sig i baksättet.
Jag bakade ut ur garaget och satt av mot Port Angels.
Så vad tycker ni om våran Julkalender?
Stort tack till Johanna som skrivit detta kapitel !
//
och JohannaJulkalender
Nu ska vi ha en julkalender här på bloggen ! (en dag försent hehe..)
Såhär går det till:
Vi skriver en mening och er uppgift är att fortsätta berättelsen och skriva ett kapitel på en dag och skicka in, genom att vi skickar den till er. För att kunna vara med så måste vi ju veta era epost/msn adresser. Så lämna den till oss på en kommentar (skriv bara in på epost så ser vi) eller skicka ett mejl till [email protected]
Hoppas många är med.
Ps. När vi skickar runt så kommer ni bara få se första meningen personen har skrivit.
Ds. Skicka in till oss helst samma kväll som du får mejlet med första meningen (du får mejlet på morgonen)
så att du inte stoppar allt.
Ämnet ni ska skriva om är: Jul med Cullens (och Bella) Efter BD.
Först meningen är..Dam dam dam:
Bella och Nessie kom nerför trappan, nessie hade tomteluva, även om det inte var julafton. Mina två änglar, de såg så lyckliga ut... och det var just vad vi var. Lyckliga. Den som kommenterar sin mejl först får börja skriva fortsättningen =)
Ni får första luckan idag. Imon så öppnas ju en annan lucka så kolla in imorgon med och var med *** **** ** ** ****** =)
