I hate myself for lovning you... kapitel 5
”Hur ska vi komma här ifrån då?” frågade jag i ett försök till nonchalans. Det lyckades inte så bra.
”Jo, jag har tänkt på det och har nästan kommit fram till en plan. Tror jag.” sa Luke fundersamt.
”Okej, låt höra.” Jag lät riktigt nyfiken.
”Okej så här. Om de kommer om en vecka så måste de ju komma in på något sätt. Vi sitter uppe, gömda och väntar på dem. Vad klockan än blir okej?” jag nickade. ”Och sen så när de är och letar efter oss så springer vi ut genom dörren och iväg tills vi absolut inte orkar mer okej?” Det lät som en ganska bra plan enligt mig, förutom en liten grej.
”Okej, men tänk om de har vakter vid dörren då?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Då... då... öh... då får vi väl slå ner honom antar jag... typ.” sa han. Jag ryckte på axlarna.
”Okej. Låter bra” Sen åt vi upp fattiga riddarna och bara satt och tittade på varandra. Han gav mig ett änglalikt leende och jag smälte nästan. Jag log tillbaka mot honom.
”Vad ska vi göra nu då?” frågade han.
”Vi kan kolla på tv. Det kanske går någon bra film...” sa jag.
”Okej. Kom då.” Han log mot mig och gick runt bordet och tog min hand och gick in till soffan och tv:n. Det fanns nästan lika många kanaler som vi hade hemma, nästan lika många. Vi valde att se på en actionkomedi som jag hade varit på premiären på med pappa på. Fast jag hade aldrig sett filmen. Bara gått på röda mattan för pressens skull. Knight and Day hette den... Men ungefär halvväg in i filmen hade jag inte någon aning om vad den handlade om. Hans händer var överallt på mig och mina på honom. Hans läppar brände mot mina och likaså hans handflator mot min hud. Men något avbröt honom och han tittade mot tv:n.
”Detta är en extra sändning!” sa en röst och jag kollade ditt. På skärmen var det två ungdomars skolfoto. Det ena kände jag så väl igen och det andra lika så...
”Har ni sett de här två barnen? Luke Wingston och Zelena Gold? Ring detta nummer.” Ett nummer började blinka nere i hörnet. Luke suckade.
”Det verkar som om din pappa inte kommer att ge bort sitt jobb.” Jag bara mumlade något ohörbart tillbaka, inte ens jag själv hörde... Nu var det verkligen så att vi måste komma här ifrån själva...
De sex dagarna till uppesittarkvällen gick fort och vi satt med våra (egentligen var det bara mina men det räknas nästan som våra) saker packade i min väska. Vi satt gömda bakom en stor krukväxt i ett litet hörn, helt skymda för världen, när det klickade till i väggen. Vi tittade med en gång bort mot hållet som det klickande ljudet kom ifrån. Om vi hade tur så var dörren nära oss, om inte... ja då var den långt borta. En liten öppning uppenbarade sig i väggen ungefär tre meter bort och en liten man kröp ut. Han gick fram till en av tavlorna och lyfte på den. Där bak fanns det en liten knapp som han använde ett litet gem för att klicka på. Då öppnades en gigantisk dörr där det lilla hålet funnits. Jag fick anstränga mig för att inte viska ett wow. Det skulle med alla odds förstöra vår flykt. Men ifrån det lilla hålet kom det ut 5 personer som bar på en kamera och massor med lampor och grejer. Efter dem kom Ron ut. Den där hemska, lömska, djävulska kvinnan... Hon hade på sig svin dyra designerplagg. Jag vet, jag hade de flesta hemma och tro mig när jag säger att de var triljoner gånger snyggare på mig! Hon pratade i telefon, alldeles för lågt för att vi skulle höra. Sist (Men absolut inte minst) så kom det ut en jätte stor kille. Eller i alla fall för mig. När jag jämförde honom med Luke så var det inte så stor skillnad. Luke kanske skulle kunna slå ner honom. Observera mitt kanske. Dörren stängdes inte, vilket var tur för oss. Luke signalerade mot mig att jag skulle ta och försöka röra mig mot dörren (Vi hade gjort upp lite signaler innan.) Jag tog väskan och försökte bli så liten som möjligt så ingen skulle se mig. Luke smög om mig för att kunna slå ner killen ljudlöst. Utan att ge ifrån sig ett ljud så ramlade killen ner på golvet. Jag log. Luke vinkade åt mig att skynda mig. Jag följde efter honom in i dörren och in i en mörk tunnel. Luke gick först och jag tätt efter när allt gick åt... ja dåligt i alla fall.
"DE RYMMER!!" skrek någon, förmodligen hade någon märkt att killen bara låt avsvimmad på marken.
"Spring!" sa Luke och vi sprang. Jag hörde hur Ron gav ut massor av order bakom oss och jag hörde deras steg. Men jag hade fullt upp med att hålla koll på mina egna fötter. Plötsligt sprang jag rakt in i något. Luke hade stannat.
"Vad håller du på med?!" viskade jag.
"Jag uppehåller dem. Spring du, jag kommer efter." Jag nickade och sprang. Han stannade, när jag kommit cirka 10 meter hörde jag hur någon slogs. Jag stannade och tittade bakåt. Han skulle inte kunna komma efter... de var typ 6 personer som var typ dubbelt så gamla som han. Och det hade han vetat. Vad hade jag tänkt på? Jag kunde ju inte bara lämna Luke där... Utan att tänka så sprang jag tillbaka mot honom. Han slogs med de fem killarna som burit på kamerorna och grejer. Ron stog bara och kollade på. Hon ville inte smutsa ner fingrarna och han den där killen som hade vaktat såg man inte skymten av. Jag smög fram till en av killarna och hoppade upp på hans rygg och höll för hans ögon. Jag såg att Luke blev förvånad men brydde sig inte. En annan av killarna gick bort till mig och försökte få av mig. Jag sparkade honom i magen så han flög in i väggen och svimmade. Coolt. Killen vars rygg jag satt på såg ju ingenting på grund av mina händer och svamlade runt. Jag tog runt hans huvud istället och slungade in honom i väggen samtidigt som jag hoppade av från hans rygg. Han svimmade också. Två avklarade bara tre kvar. De tre slogs mot Luke och jag måste medge att han klarade sig rätt bra. Men han kunde behöva lite hjälp. Jag gick fram till en av dem bakifrån och sparkade honom mellan benen. Han föll ihop på knä och Luke knäade honom i ansiktet. Och han svimmade han med. Nu var det bara två kvar. De började se lite typ... rädda ut. Tre av deras kompisar hade blivit nedslagna av två 17-åringar. Och de var vad? Typ 25? Men de visste att om de inte försökte så skulle de inte gå någon lön av Ron – som förövrigt såg ut som om hon skulle sprängas vilken sekund som helst. Jag kunde inte stå emot frestelsen att ge henne ett själv belåtet leende. Men de två killarna som kom emot oss såg nog mer rädda ut en farliga. Jag hoppade undan när den killen som var på väg mot mig sprang rakt in i väggen och tuppade av. Luke bara gav sin kille en stor fet smocka. Och jag hörde ett hemskt knäckande ljud. Han hade brutit killens näsa. Men vet ni? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tog min väska och Lukes hand och vi sprang igen.
”Kolla! Där är dörren!!” sa Luke. Jag log och sprang fortare. Men just när jag skulle öppna dörren var det något som tog tag i min hand.
”Stopp och belägg. Vem är du?” frågade en man som höll i någon sorts papper.
”Öh... jag är Rons brorsdotter och det här är min pojkvän.” sa jag gulligt. Vi får väl hoppas att han hade precis bytt vakt för annars kommer han märka att vi inte var med förut.
”Det står inte något om att ni skulle följa med idag.” sa han och gäspade.
”Vi... öh... det om upp rätt fort.” ljög jag. Vakten – som hette Marcus, det stog på hans namnskyllt – sa:
”Okej.” Sa han och gäspade. Sen öppnade han dörren för oss och vi han precis ut innan vi hörde Rons röst.
”Stäng dörren! De rymmer!” skrek hon. Jag och Luke började springa. Jag kunde precis föreställa mig hur Marcus kollade mellan oss och Rons arga ansikte.
”Men spring efter dem då din idiot!” röt Ron. Jag skrattade. Jag och Luke sprang. Vi sprang och sprang. Och vi hörde hur Ron, Marcus och någon mer (förmodligen vakten som Luke slog ner) sprang efter oss men ljudet av deras fotsteg avtog och vi verkade komma ifrån dem. När jag inte orkade springa mer så stannade jag. Luke stannade också och tittade på mig.
”Jag orkar inte mer...” flåsade jag. Han nickade och satte sig ner på marken. Jag satte mig också ner och kollade på omgivningen. Jag kände igen det. Jag måste komma på från vart...
Jag springer flera varv runt sjön och leker flygplan.. Joe, mamma och pappa sitter på filten och skrattar. Pappa reser sig och springer efter mig och lyfter upp mig på sin ena axel och snurrar flera varv samtidigt som mamma och Joe hurrar borta vid filten. Jag var lycklig.
”Jag vet var vi är!” utbrast jag och ställde mig upp. Jag gick runt sjön och Luke var mig tätt i hälarna.
”Här ska det finnas en liten stig.” mumlade jag och gick fram till skogsbrynet.
”Här är den!” utbrast jag och hoppade och klappade händerna. Jag tog Lukes hand och började springa igen. Den där tröttheten som jag känt var som bortblåst. Vi behövde inte springa länge innan jag såg min gata och... mitt hus. Jag ökade farten och Luke snubblade efter. När jag kom fram till min grind så såg jag en välbekant person i fönstret. Hon tappade det hon hade i handen och sprang bort från fönstret. Jag släppte Luke och sprang mot dörren. Joe, mamma och pappa öppnade dörren precis när jag kom fram till trappan. De omfamnade mig och vi grät allihopa. Jag var hemma igen. I min familjs famn. Med människor jag älskade.
Vaaaaaad tycks?
Oh my f***ng god!!!!Du skriver bara så sjukt bra erika och kapitlet....det vara bra för bra för att vara sant!!!!Älskar det verkligen!!
Måste ha nästa kapitel och det är snart det okej lova mig det, snart ;)
more more more :D
Mer, Nu :) älskart
GILLAGILLAGILLLLA!!!
MEER!
så bra kapitel!!!!!
Ett kapitel till tack! ;P
Sjukt bra!!
Fortsätt så gmn!! <33 hoppas det går bra att vara hemma för Luke och Zelena!!!
