Novells

Jag (Julia) tänkte ha en liten msn chatt nu! Så alla läsare med msn adda [email protected]
Jag godkänner alla
Obs! Märk att det är .se i slutet.

//Julia

När jag vaknade så hade jag armarna om något varmt och mjukt. Jag öppnade ögonen och såg att det var Luke som tittade ner och log på mig. Jag släppte honom fort och rodnade.

”Nej, det var mysigt. Kom tillbaka.” skrattade han. ”Du har legat så där hela natten.” Jag rodnade ännu mer och reste mig upp och gick ut i vardagsrummet. Där låg min väska med min tröja, jag tog på mig den och gick in i köket. Jag tog ett glas vatten och satte mig framför teven. De pratade fortfarande om mig och Luke och jag hade lust att ställa mig upp och skrika. Vi är i ett hus någonstans – i skogen förmodligen – och vi har blivit kidnappade!!! Hur svårt får det vara?!?! Men dem skulle inte få reda på det nu. Jag kunde inte skicka något meddelande till dem heller...

”Vill du ha frukost?” ropade Luke från köket. Jag hade inte märkt att han gått förbi mig och in i köket.

”Eh.. visst!” ropade jag tillbaka och gick in till honom. ”Vad blir det?”

”Ägg och bacon.” mumlade han från spisen.

”Okej. Gott.” sa jag. Han ställde ner en talrik framför mig och jag började äta.

”Okej. Ditt liv, hur är det?” frågade han. När jag inte svarade på frågan så sa han:

”Men kom igen! Snälla. Jag berättade ju igår.” han såg på mig med en blick som man bara kunde smälta för. Jag fattar inte att jag har märkt det förut.

”Okej då. Men det är inte så mycket att berätta. Men det är helt underbart! Jag har min barnflicka – Joe - som alltid är hemma för mina föräldrar jobbar typ hela tiden. Och så har jag Mark, som är min chaufför. Han är jätte snäll, typ som min bror medans Joe är min syster, inte biologiskt men ändå. Sen är det inte så mycket mer. The end eller vad du nu vill kalla det.” Han sa inte något på en lång stund. Själv hade jag inte något att säga.

”Såg du något på tv som gjorde dig arg?” Frågade han sen med ett leende. Jag tittade oförstående på honom. ”Du såg ut som om du höll på att spricka av ilska.” Jag rodnade och tittade ner i mina ägg. ”Ja, jag blev arg. Det är så logiskt att dem pratar om oss och letar utan att vi kan göra något för att hjälpa till. Det är jobbigt.” Han nickade som om han förstod.

”Jag vet hur det känns. Som med mina föräldrar, jag vill hjälpa dem att sluta men jag vet inte hur. Jag testade att hälla ut all sprit hemma men då blev dem bara arga och slog mig. Då tog jag med mig Joy – som är min hund – och gick ut” Hans liv verkade vara så… jobbigt. Så annorlunda från mitt. Han hade det svårt, och när han pratade om det såg han så plågad ut. Jag tyckte synd om honom. Jag reste mig upp och gick runt bordet och gav honom en kram. Jag kände hur min axel blev blöt av hans tårar.

”Det är okej. Det kommer bli bra. Och om dem inte blir bättre så kommer du få flytta hemifrån snart och då kommer du få slippa dem.” mumlade jag i hans öra.

”Tack.” snörvlade han. ”Du är rätt snäll under det snobbiga, bortskämda skalet.” sa han och log mot mig. Eller, det var inte precis ett leende, det såg mer ut som en grimas. Jag log.

”Kanske det. Men jag kan vara den där snobbig, bortskämd och bitchig mot dem jag inte gillar också.” sa jag och gav honom en blick som sa. Mucka inte mot mig, jag kan få dig att hugga av dig din hand för mig. I alla fall var det vad jag ville att den skulle säga. Han såg rädd ut ett litet tag men sen så kunde jag inte hålla masken. Han såg för rolig ut. Jag började as grava och tillslut kunde jag inte stå upp för att jag skrattade så mycket. Han såg på mig utan att fatta någonting.

”Vad är det som är så kul?” frågade han.

”Du såg så rolig ut.” försökte jag säga mellan skrattatckerna. ”Jag skojade ju bara!” Han såg inte precis glad ut, han såg riktigt arg ut. Han ställde dig upp med sån fart så att stolen välte. Jag slutade med ens att skratta och såg på honom.

”Förlåt jag menade inte att göra dig arg.” Då började han också skratta och jag förstod att han hade gjort samma sak som jag gjort. Han tog ett steg mot mig för att hjälpa mig upp men snubblade istället över ett bordsben och ramlade på mig. Han slutade skratta och såg mig djup in i ögonen. Guuud vad snygg han var. Mycket snyggare än Trevor (som är min pojkvän). Jag måste stå emot att kyssa de där rosen röda, mjuka, fylliga läpparna. Stå emot, stå emot, stå emot! Tillslut gick det inte. Jag höjde huvudet och mina läppar nuddade hans.

De var så mjuka och varma. Och hans läppar trycktes mot mina. I början var kyssen öm och försiktig men långt bak var det något annat som fanns. Hunger och besatthet. Jag hade bara känt honom sen igår men jag älskade honom. Gud vad jag älskade honom. Jag kände hur hans ena hand långsamt började röra sig ut med min rygg ner mot min rumpa och höft. När han kom ner till kanten på mina byxor så hejdade han sig lite, han ville få mig en chans att protestera. Icke sa nicke att jag protesterade. När han märkte det så fortsatte han. Hans hand stannade till lite vid min rumpa men fortsatte sen ner till min höft, han lyfte upp mitt ben så mina ben var lindade runt hans midja. Han slutade kyssa mig för någon sekund så vi kunde hämta andan. Båda två andades väldigt tungt.

”Jag tror jag älskar dig.” viskade jag mellan andetagen.

”Det borde du inte. Inte jag heller, men jag rår inte för det.” viskade han tillbaka. Sen var hans läppar mot mina igen och det där hungriga och besatta som jag känt förut var tillbaka. Mycket, mycket starkare. Jag hade fortfarande benen om honom och mina armar runt hans hals. Han måste ha trott att golvet började bli obekvämt när jag började rör lite på mig - det var det inte men han var så tung – för han började ställa sig upp med mig i famnen. Jag protesterade inte utan lät honom bära mig till... ja, vad var det han skulle bära mig till? Jag tror inte han visste riktigt heller för jag kände hur han funderade över om han skulle lägga mig på soffan eller i sängen. Jag kände också när han valde. Han började gå mot sovrummet.

Han kom in och gick baklänges till sängen, han hade nog tänkt på det där med vikten. Jag märkte att han hade bäddat sängen. Det skulle han nog behöva göra igen för så mycket som vi rullade runt så skulle sängkläderna nog bli riktigt skrynkliga. Jag förstod att det inte fanns någon gräns för hur långt vi skulle kunna gå. Hans läppar flyttade sig från min mun ner för min käke och sen ner till min hals. Jag hade nu cirka 5 sekunder till att bestämma om jag verkligen ville det här. Efter cirka 1.74 sekunders tänkande hade jag ett svar. Ja! Jag ville ha honom.

Och jag ville ha honom nu! Hans läppar hade kommit tillbaka till mina igen och han rös till av den hungern som mina läppar kysste honom med. Efter som han bara hade ett par byxor på sig så de skulle bli lätta att få av mina händer åkte utmed hans bröst ner till hans byxor. Han fattade vinken fort. Jag väntade lite vid kanten på hans byxor men han protesterade inte heller så jag fortsatte ner till gylfen och drog ner den. Sen efter lite möda så fick jag av honom byxorna. Jag kände ur det mer och mer var vår djuriska sida som dominerade. Hans händer vad nere vid kanten på min tröja och han samlade ihop tyget och drog av mig tröjan. Sen så hamnade resten av våra kläder (dvs. min bh, mina trosor och hans kalsonger) på golvet och allt var helt underbart. För en stund så glömde jag att vi var i ett litet hus någonstans i ödemarken, vi var kidnappade och typ hela LA letade efter oss. Det enda som fanns var jag och Luke. Inget mer. Tanken att vi bara känt varandra i typ ett dygn korsade inte min hjärna en ändå gång. Eller den kanske gjorde just det. Korsade men stannade aldrig så länge så att jag la märke till det.   Som sagt så existerade inte något annat än jag och Luke. Den Luke jag känt i lite mer än ett dygn. Den Luke som var en av skolans värsta töntar (Det kunde jag verkligen inte förstå!!). Den Luke som mina föräldrar aldrig skulle acceptera som en ”passande” pojkvän för mig (Det smärtade att bara tänka tanken!!). Och den Luke som jag älskade mer än allt annat.

/Erika

”Jag vet hur det känns. Som med mina föräldrar, jag vill hjälpa dem att sluta men jag vet inte hur. Jag testade att hälla ut all sprit hemma men då blev dem bara arga och slog mig. Då tog jag med mig Joy – som är min hund – och gick ut” Hans liv verkade vara så… jobbigt. Så annorlunda från mitt. Han hade det svårt, och när han pratade om det såg han så plågad ut. Jag tyckte synd om honom. Jag reste mig upp och gick runt bordet och gav honom en kram. Jag kände hur min axel blev blöt av hans tårar.

”Det är okej. Det kommer bli bra. Och om dem inte blir bättre så kommer du få flytta hemifrån snart och då kommer du få slippa dem.” mumlade jag i hans öra.

Jag snurrade förfärat runt. Hur kunde hon veta att jag behövde hjälp? Var det någon gåva?

"H..hur visste du det?"
"Det är min gåva, att känna av och hjälpa andras problem" Hon kunde nog skapa fred på vår jord.

"Men hur ska vi göra då?" Hon kunde ju inte bara jaga bort Windy från huset.

"Låt oss prata igenom detta först, okej?"

"Visst" jag drog med henne till en liten gräsplätt och började prata.

"Så, nu vet du allt" jag hade berättat allt. Om mitt första möte med Windy o.s.v.

"Hm, låt mig tänka lite..vi kan ju alltid.." snälla säg att hon kommit på något.

"Vad?"

"Vi läser av hennes problem och.." plötsligt blev hon tyst.

"Och?"

"Och..hämtar Max" Max vilken Max? Menar hon hamburgarstället?

"Vilken Max?" frågade hon förvirrat.

"Min..fästman, han raderar folks minne och får de göra som han vill tills han väcker upp de. Det är som en hyptnos"
"Har han gjort det på dig någon gång?" frågade jag oroligt.

"Nej! Såklart inte" sa hon och började plötsligt skratta.

"Men då springer vi tillbaka" sa jag.

Vi sprang saktare än vanligt och tänkte igenom hur vi skulle göra. Det bästa vore att säga att vi ville prata med Windy i enrum. Men esme skulle aldrig gå med på det.

Vi stannade plötsligt. Det var som jag stannade automatiskt, jag hade inte tänkt på det. Jag gick in och stängde dörren. Alla satt i vardagsrummet.

"Jag har med en vän till mig" sa jag. Edward suckade.

"Men ta in henne, låt henne inte stå ute"

Jag öppnade dörren och släppte in henne.

"Hej alla. Jag heter Mina och är 23 år"

Alla sa hej i kör. De var vana.¨De gick laget runt och sa sina namn.

Mina gick runt och skakade handen med alla-hennes gåva funkade bara om hon rörde vid den.

När hon kom till Windy -som såg misstänksam ut- så sträckte Mina ut sin hand. Windy tog den..och Mina svimmade.

Alla sprang panikslaget fram. Och ingen märkte att Windy försvann.

Erikas kommentar: As bra! Ge mig mer!


Alla som läser, KOMMENTERA!

Ps:Vad tycker ni om chattboxen?

/Julia

Fråga:Vet någon var man kan läsa fanfics om Emmett och Rosalie?


Svar: Kolla på fanfiction.net, där finns MASSOR av olika fanfics (inte bara om twilight) sök så kommer massa upp
Obs! De är på engelska (finns några enstaka på svenska). Detta tipset är till alla som gillar att läsa fanfics =)


Även om ni hittar massa bra, glöm inte följa våra.. 

Kommentera vad ni tyckte om sidan! 

//Julia

Jag öppnade första sidan. Där fanns text och en bild. Under bilden stog det Windy.
Jag började läsa:
Idag träffade jag en vampyr som hette Windy. Windy var hemsk! hon besöker folk och lurar de! Hon besöker en när man kommer ihåg
en. Nu måste jag jaga.

Nej! Jag nåste tillbka före Windy. Jag sprang hem och kände luften dra i håret. Dagboken hade jag gömt under lite gräs och mossa.
När jag kom tillbaka slet jag upp dörren och rusade in. På lukten kände jag att Alice och Jasper hade kommit tillbaka likaväl som
Carlisle och Esme. Jag sniffade igen, NEJ jag kände Windys doft. De var i köket. Alla satt runt matbordet Bella också. Jag tittade
frågande på Edward. Såklart att han måste dra in Bella i allt. Hans ögon blev lite svartare och Bella vände sig genast mot mig.
Jag blängde på henne och hon vände sig snabbt om.
"Så barn" Sa Esme.
"Vi har fått en gäst" Sa Carlisle. Jag morrade mot Windy, hon var precis som jag mindes henne. Hon hade långt silvrigt hår till midjan,
smal kropp och röda ögon. Hon var faktiskt vacker-bortsettfrån ögonen.

"Hon tröttnade på att dricka människoblod och hade hört talas om oss, så hon kom hit" Fortsatte han.
"Jag tycker att vi ska välkommna henne" Sa Esme och tittade på alla. Alla mumlade en hälsning utan jag. Esme tittade frågande på
mig.
"Hur kan ni gå på det?!" röt jag. Edward måste tro på mig.
"Nej Rose. Jag har läst hennes tankar och hon ÄR fredlig"
"Än så länge" Skrek jag och stormade upp på mitt rum. Jag hörde att Emmett kom efter och suckade. Han knackade på dörren.
"Får jag komma in?" frågade han.
"Det är ditt rum också" mumlade jag till svar.
"Älskling..jag tror på dig men.."
"Men.." sa jag.
"Men jag tycker vi ska ge henne en chans iallafall" Aldrig att jag skulle få de tro på mig.
"Jaja..men.."
"Men.." sa han och vi båda skrattade.
"Men håll ögonen öppna." sa jag.
"Det är klart"

Det var nu skymmning och Bella hade åkt hem. Windy skulle prova vår diet för första gången, alla var spända på vad hon skulle tycka. Vi började alla springa in i skogen. Jag och
Emmett åt ett håll och Carlisle, Esme och Windy åt ett annat. Alice och Jasper hade ju jagat igår och Edward var med Bella som vanligt.
Emmett fälde en björn och jag tog en hjort. Jag formade läpparna och började dricka, elden i min strupe släcktes långsamt. Plötsligt var hjorten slut.
Emmett drack fortfarande av sin björn. När han var klar tog vi varann i händerna och började springa mot de andra. När vi kom fram såg vi att alla drack av varsinn björn.
När de var klara så sprang alla tillbaka mot det vita huset som nu också tillhörde Windy.
När vi kom in sprang Alice och Jasper mot Esme och försvann sen ut.
"Vad ville de?" Esme log svagt.
"De skulle på en till smekmånad.."
"Jaha" tur att jag inte kunde rodna. NEJ! Där försvann min chans att se om Windy planerade nåt.
"Vilket rum ska jag ha?" frågade Windy plötsligt med en sockersöt röst.
"Hm kan vi inte ta det i morgon när alla är här. Så länge kan vi bekanta oss med varann" sa Carlisle.
"Ja, vi kan köra wrestling" sa Emmett antusiastiskt.
"Nej tack, mina stövlar från London vill nog inte det" sa Windy.
"London?" frågade Carlisle intresserat och snart satt båda och pratade med varann.

NÄSTA DAG
Windy hade blivit som en till dotter i familjen. Snart visste hon allt om alla i familjen inklusiv Bella. Hennes ögon började smått bli lite guldiga. Plötsligt öppnades dörren och Edward
och Bella kom in.
"Så, nu är alla här. Vi måste bestämma vilket rum Windy ska ha" sa Esme.
"Hon kan väl ta det tomma nerför trapporna?" Nej! det var där vi hade pengarna!
"Ja!" Sa Windy och vände sig sen mot Bella.
"Vill du hjälpa mig packa upp?" Bella vände sig mot Edward. Han log uppmuntrande mot henne.
"O..okej" De försvann ner.
"Rose, du tvingar INTE min dotter härifrån!" sa Esme till mig. Det var droppen.
"Så du tvingar mig härifrån? röt jag och försvann iväg. Jag började springa. Plötsligt las en kall hand på min axel. Jag sniffade. Ingen lukt jag kände igen, sen vände jag mig om.
"Jag är Mina" sa vampyren.
"Och jag ska hjälpa dig"

Erikas kommetnar: More more more!! Now!!

Kommentera snälla!

//Julia

                                                Rosalies Secret                                                                                             
                                                                   Prolog

Åh, nu skulle hon hit igen. Varför kom hon hit hela tiden? Hade hon inget hem? Jag vet att hon "älskade" min bror men varför?
"Sluta ljuga för dig själv Rose" Jag hörde att Edward kom in.
"Knack knack" la han till. Jag himlade med ögonen.
"Vadå ljuga?" frågade jag.
"Jag läser tankar, jag vet när du ljuger eller inte." Dumma Edward, hoppas han hörde det. Han skrattade.
"Nu ska jag åka och hämta Bella, du behöver inte vara hennes vän men du behöver inte hata henne" Sa han och gav mig en varnande blick. Han gick ut.
Okej jag kanske ljög för mig men det var för pinsamt att säga sanningen till nån och då kunde jag lika gärna låtsas för mig själv också.
J-a-g  v-a-r  a-v-u-n-d-s-j-u-k  p-å BELLA! Inte för utseendet eller nåt, bara att hon kunde få barn och leva ett  långt och lyckligt liv. Hon behövde inte bli så här så jag förstod inte varför.

                                                          Kapitel 1 Paket
Edward hade nu hämtat upp Bella. Jag kände hennes lukt när de kom in.
"Ja Bella är här!" ropade Emmett och susade ner för trappan.
Jag suckade och gick efter, Emmetts vänskap kunde jag inte göra nåt åt. Fast det var lite kul för Emmett såg henne som en rolig vän-just nu- och Bella såg honom som en bror.
Jag kom ner och såg Em krama Bella hårt, så hårt att Bella fick kämpa för luft. Jag log lite smått, Bella var faktiskt ganska snäll även om jag inte skulle erkänna det för nån. Jag såg hur ett leende spreds på Edwards läppar. Jag log större. Det skulle faktiskt va kul att ha Bella som syster som vampyr, det var bara att jag ville inte att hon skulle bli vampyr. Edward höll med mig på den punkten iallafall. Jag såg att han anskite spändes när jag tänkte den tanken. Edward tog Bella i handen och gick upp till hans rum. Jag och Emmett gick efter.

"Jag är uttråkad Rose!" Sa Emmett för tredje gången. Jag filade mina naglar och sa:
"Men gör nåt då" för tredje gången.
"Kan vi inte göra nåt med Edward och Bella?" Jag suckade.
"Snälla?" Han tog fram sina hundögon. Jag skrattade.
"Jaja vi går väl till de då" Emmett drog med mig upp och vi gick till Edwards rum. Vi knackade på och dörren öppnades av Edward.
"Vad vill ni?" frågade han irriterat, jag kikade in och såg Bella sitta på skinnsoffan och titta undrande på.
"Emmett är uttråkad och ville göra nåt med er"
"Be Alice och Jasper" väste han till svar.
"De är ute och jagar ju!" Han blängde bara.
"Kom igen Edward vi kan väl göra nåt med de om de vill?" sa Bella. Hon VAR verkligen snäll.
Han tittade på henne sen på oss och sa "visst". Jag visste att han gjorde allt som Bella ville. Vi gick in och satte oss också på skinnsoffan.

"Så vad ville ni göra?" frågade Edward och suckade.
" Kan vi inte..."
"Hitta inte på nåt" sa Bella och Edward skrattade.
"Bestäm du då" sa Emmett och tittade på Bella.
"Va?, nej"
"Dåså" svarade han belåtet.
"Jag vet!" sa jag. Edward log för han "hörde" vad jag hade planerat.
"Vi ska köra-" Plötsligt ringde det på dörren. Alla susade ner, Edward med Bella i famnen.
Jag gick fram och öppnade dörren. Det var en postgubbe med ett paket i hande, lustigt vi brukade inte få paket. Jag menar vem vill skicka till de mystiska Cullens?
"Leverans till- han böjde sig ner och tittade på kartongen- Rosalie Hale, är det du?" sa han och pekade på mig. Jag nickade jag visste inte vad jag skulle säga.
"Här" sa han och sträckte fram paketet. Jag tog emot det, stängde dörren och gick in i vardagsrummet med Emmett, Bella och Edward som släptåg.
"Ska du öppna det?" frågade Emmett. Hm, jag var faktiskt nyfiken.
"Ja..det tror jag" Jag tog en nagel-de var tillräckligt vassa- och skar upp tejpbiten som satt i mitten på paketet och öppnade det.
Vad som var inuti shockerade mig det var gammla saker från då jag precis blivit vampyr. När jag först blivit vampyr hade jag inget minne av för jag hade inte bott med Carlisle då för jag ville vara själv, för att förstå vad som hade hänt. Men vem hade skickat de? Det var bilder papper och en bok. En bok!

 Jag tog upp den och kollade i, min gamla dagbok med min hemlighet! Nu kunde ju alla få reda på den! Vad skulle jag göra? Jag menar inte kunde jag visa den, men om jag inte gjorde det skulle de fatta att det var en dagbok. Jag menar allvarligt vem skriver en dagbok när man är arton? NEJ! Edward läser tankar!Säg Inte väste jag så lågt att Bella inte hörde.
"Säga vad?" frågade Emmett.
"Om hennes dagbo-" Jag morrade.
"VA?!" Det blev tyst.
"Haha, den måste jag läsa"
"Nej jag vill" Sa Edward och gav Emmett en high five. Jag sprang ut ur huset bort till ängen som vi brukade spela basboll på. Jag satte mig under ett träd och började läsa.

 Snälla kommentera!!! Det blir så mycket roligare att skriva om man får höra vad ni tycker!

När Mark hade lämnat mig efter skolan så gick jag in i köket för att börja med mina läxor. Joe var inte hemma, det var ovanligt. När jag satt där och var mitt uppe i biologin så var det något som lät bakom mig.

”Hallå?” ropade jag och vände mig om. ”Joe? Mark?” ingen svarade. Då hörde jag något igen men från andra sidan av mig. Jag skulle just ställa mig upp när något träffade mitt huvud och allt försvann.

När jag vaknade var jag i ett litet badrum. Jag reste mig upp, hela rummet gungade när jag gjorde det. Efter ett tag så stannade det och jag kunde gå fram till dörren. Jag tvekade men tryckte ändå ner handtaget. Dörren gick upp. Jag gick ut ur rummet. Jag var i ett litet hus. Rummet jag var i nu såg ut som ett vardagsrum, det fanns såna typiska saker för ett vardagsrum. Det fanns en annan dörr i rummet. Jag vågade inte gå dit så jag gick bort till andra delen av rummet. Där fanns en öppning så man kom in i ett kök. Det var ett litet kök, det fick bara plats några bänkar, ett kylskåp och frys i ett och ett litet, litet bord. Jag kollade var som fanns i kylen. Mat. Jag gick ut ur rummet och tillbaka in i det lilla vardagsrummet. Satte mig i soffan och hörde ett stönande ljud från den andra dörren. Jag gick mot dörren och tryckte långsamt ner handtaget. I rummet fanns bara en möbel. En dubbelsäng. På sängen låg det någon som höll rörde lite på sig samtidigt som han stönade. Jag gick långsamt mot sängen. Det var ju en av de där töntarna i skolan. Han jag gick närmare och petade lite på honom. Han snurrade runt och stirrade på mig. Jag ramlade baklänges ner på golvet. Han fortsatte stirra på mig. Tillslut så stod jag inte ut med tystnaden.

”Eh... hej” sa jag. Han tittade på mig ett bra tag innan han sa något.

”Öh... hej.” sa han och satte sig långsamt upp.

”Du heter Lu... någonting va?” sa jag.

”Luke” rättade han fort.

”Åh. Okej. Vet du vart vi är?” frågade jag.

”Nej.” svarade han kort.

”Nähä. Okej så här mycket vet jag. Vi är i ett litet hus utan ytterdörr. Vi har bara 3 rum ett kök, ett badrum, ett vardagsrum och det här rummet.”

”Det var 4 rum.” sa han. Jag log och kom på en grej.

”Men! Hur kom du hit?” frågade jag.

”Jag minns inte riktigt. Det jag minns är att jag gick förbi ditt hus när två maskerade män kom utsläpandes på dig. Jag sprang fram till en av männen och hoppade på honom. Sen minns jag inte mer.” sa han och suckade. Jag bara satt där och tittade på honom. Till slut så reste han på sig.

”Vart ska du?” frågade jag.

”Jag vill också se huset.” flinade han.

”Åh.” svarade jag och reste mig och följde efter honom ut. Han gick in mot köket och jag följde efter.

”Vem tror du förde hit oss?” frågade han.

”Jag vet inte.” viskade jag. ”Vad tror du klockan är?” frågade jag sen och gäspade.

”Jag vet inte..” mumlade han.

”Vi kan kanske kolla på tv:n efter något.” sa han och gick ut i vardagsrummet. Jag följde efter honom. Han kollade på nyheterna. Jag satte mig bredvid honom i soffan och lyssnade på vad nyhetsankaret sa.

”Vid fyra tiden i förr gång så försvann Olena och John Golds dotter Zelena från sitt hem. Det meddelas också att Zelenas skolkompis Luke Wingston försvann vid samma tid. Inga spår har tyvärr ännu hittats efter ungdomarna. Nu över till Andrea som rapporterar från Beverly Hills.” Reportern (som tydligen hette Andrea) kom upp på skärmen. Jag kände genast igen omgivningen. Det var min trädgård. Mina ögon fylldes av tårar. Andrea började prata.

”Ja, jag står här i familjen Golds trädgård. Mr. Gold? Kan vi få några detaljer om er dotter?” Pappa och mamma kom fram mot henne. Mammas ögon var rödsprängda av gråt.

”Jag kan ge er lite. Jag tror absolut inte att Zelena gjorde det själv. Jag tror att hon har blivit kidnappad.” Pappa tittade rakt in i kameran med tår fyllda ögon. ”Men snälla Zelena om du har rymt, snälla kom hem.” viskade han. Sen vände han och mamma om och gick in i huset. I ena fönstret såg man Joe stå ut och titta. Med tårar strömmades ner för kinderna.

/Erika

Kapitel 5
Edwards Pov
Nej! var var hon? hur kunde jag va så ouppmärksam? Jag hoppade ut genom fönstret med Alice i släptåg. Hon skulle aldrig komma undan

med detta, fast vi kunde inte bråka nu. Vi måste hitta Bella. Vi följde hennes spår till flygplatsen. Jag svalde. Vi gick in och fram till

personalen.
"Isabella Swan?" frågade Alice.
"Isabella, jag ska kolla i min data."
"Här. Hon åkte för en timme sen."
"Vart?" Nästan skrek jag.
"Volterra"

Emmetts Pov
Så. Nu var vi här, vid hotellet Jasper sa att de bodde på. Esme och Carlisle var och frågade vilket rum de hade. Äntligen var de tillbax.
"Så..?"
"De är inte här. De var borta när personalen kom med mat."
"Då får vi spåra de" Sa Rose. Vi gick ut igen och följde deras dofter.

Några timmar senare.
NEJ de var på väg till Volterra, men BELLA. Varför har jag en så korkade bror? Vi satt på planet när jag kände en välbekant lukt. Eddie!

Han satt framför mig! Jag knackade på hans axsel.
"Varför tar du BELLA till Volterra?! Jag trodde du ville skydda henne?!" skrek jag.
Han verkade plågas av det jag sa, rätt åt han. Att riskera sin flickväns liv!
"H..hon är inte här. Hon rymde från hotell rummet och tog planet före oss."
"VA?!" var allt jag fick fram.


Bellas Pov
Jag gick med skakiga steg in till Aro Caius och Markus. Det var inte längesen jag var här 
"Bella?" sa Aro. Han verkade förvånad.
"Jag att ni letar efter mig...men snälla gör mig till en vampyr!"
"Hm, på ett vilkor." JA! vad som helst.
"Vad som helst!"
"Att du blir en av oss."

Erikas kommentar: AAAAAAAAAAAH!!! I'm hugnry. Give me one more chapter! Och det är nu!!!

Förra kapitlet var också kort ju så nästa blir extra långt =)
KOMMENTERA!!

Ha det bäst
//Julia

                                                                    Kapitel 5
                                                                   Edwards Pov
Nej! var var hon? hur kunde jag va så ouppmärksam? Jag hoppade ut genom fönstret med Alice i släptåg. Hon skulle aldrig komma undan

med detta, fast vi kunde inte bråka nu. Vi måste hitta Bella. Vi följde hennes spår till flygplatsen. Jag svalde. Vi gick in och fram till

personalen.
"Isabella Swan?" frågade Alice.
"Isabella, jag ska kolla i min data."
"Här. Hon åkte för en timme sen."
"Vart?" Nästan skrek jag.
"Volterra"

                                                                   Emmetts Pov
Så. Nu var vi här, vid hotellet Jasper sa att de bodde på. Esme och Carlisle var och frågade vilket rum de hade. Äntligen var de tillbax.
"Så..?"
"De är inte här. De var borta när personalen kom med mat."
"Då får vi spåra de" Sa Rose. Vi gick ut igen och följde deras dofter.

                                                              Några timmar senare.
NEJ de var på väg till Volterra, men BELLA. Varför har jag en så korkade bror? Vi satt på planet när jag kände en välbekant lukt. Eddie!

Han satt framför mig! Jag knackade på hans axsel.
"Varför tar du BELLA till Volterra?! Jag trodde du ville skydda henne?!" skrek jag.
Han verkade plågas av det jag sa, rätt åt han. Att riskera sin flickväns liv!
"H..hon är inte här. Hon rymde från hotell rummet och tog planet före oss."
"VA?!" var allt jag fick fram.


                                                                   Bellas Pov
Jag gick med skakiga steg in till Aro Caius och Markus. Det var inte längesen jag var här 
"Bella?" sa Aro. Han verkade förvånad.
"Jag att ni letar efter mig...men snälla gör mig till en vampyr!"
"Hm, på ett vilkor." JA! vad som helst.
"Vad som helst!"
"Att du blir en av oss."


Förra kapitlet var också kort ju så nästa blir extra långt =)
KOMMENTERA!!

Ha det bäst
//Julia

Kapitel 4
Bellas POV
Natten var kall och lång. Äntlien var det morgon! jag gick ner och åt mackor och gick upp igen, jag hade redan bestämt vad jag skulle ha

på mig. Mina jeans och min blåa blus som Edward gillade. Jag gick till stolen där jag lagt de igår (jeansen och blusen). Men där fanns bara

jeansen!! Jag tog på mig min röda blus och sprang ut, där var Alice med en ledsen blick och Edward med en blick som om han skulle bryta

ihop. Jag hoppade in.
"Vad har hänt?!" skrek jag
"D..d...din blus..det var V..oluturi som tog den." Edward morrade.
"VARFÖR?"
"De tänker spåra dig o..och döda dig."
"Men kan vi inte gömma oss då?" (Edwrd hade redan börjat köra SNABBT ut ur staden)
"Jo, jag har skrivit att du följer med mig på en shopping resa i en vecka" sa Alice.
"Mwn kommer de hitta mig, Edward du får INTE OFF-
"TYST! Volturi har all tid i världen, det är som att hitta en nål i en höstack när man har tid att utforska varje strå!"
"Men Ch-"
"Esme och Carlisle stannar kvar och vaktar Charlie, de andra kommer imon. Det skulle va konstigt om alla försvann samtidigt."
"Men varför såg du inte att detta skulle hända Alice?"
"Jag Jasper och Edward jagade ju, och då tänkte jag inte på det. Sen i morse såg jag vad som hade hänt och berättade för alla.
"Vart ska vi Edward?
"Först tar vi färjan till Vancover sen flyger vi till Europa."
"M..men varför gör du inte mig till en vampyr då?!" Jag var rasande, han riskerade allas liv för att han inte ville ändra mig. Så antingen

ändrade han mig eller så dog jag.

Edwards Pov
Jag och Alice satt i hotellvardagsrummet. Jag ville gå in till Bella, men varje gång jag knackade på sa hon "Jag vill va ifred" och jag kände

lukten av salt vatten. Tårar.
När jag sa det till Alice sa hon bara "Ge henne tid". Alice hade precis gått ut och ringt Jasper, när jag kände att Bellas lukt var svagare.

Jag knackade, inget svar. Jag öppnade dörren, det var TOMT! Fönstret var öppet, NEJ. Jag rusade till fönstret och såg ett rep hänga ner

till marken. Alice kom springande in.
"HUR KUNDE DU MISSA DETTA?!" skrek jag.
"Jag..jag har börjat förlora min kraft...NEJ din..Carlisle och allas framtid. Borta"

Jaspers Pov
"Jag saknar dig Alice kom tillbaka." Hon hade äntligen ringt till mig. Hon hade sagt att vi skulle åka imorgon, men det fick mig inte sakna

henne mindre.
"Alice?" Inget svar.
"ALICE?!" Sen hörde jag.
"HUR KUNDE DU MISSA DETTA?!" Det var Edwards ursinniga röst. Jag hade blivit van vid den på senaste tiden.
"Jag..jag har börjat förlora min kraft...NEJ din..Carlise och allas framtid. Borta.
NEJ. Jag sprang in i köket och ropade på alla.
"ALICE HAR FÖRLORAT SIN KRAFT! VI MÅSTE DIT NU!"
"Lugn Jasper" sa Carlisle. Jag kom på att jag påvekade alla andras känslor och lugnde mig.
"Var är de?" frågade Emmett och Esme.
"Vancover" sa jag.
"Då åker vi" sa Rosalie.

Erikas kommentar: As bra och spännande ;) Måste bara ha mer!!

Detta kapitlet var kanske lite kortare men hoppas ni gillade det.
Kommentera snälla! Då blir jag glad :D

//Julia

Mitt liv var perfekt. Jag hade vänner, en trogen pojkvän, jag var populärast i hela skolan, jag bodde på den finaste gatan i hela Beverly Hills, mina föräldrar var höga chefer inom musik och film branschen. Jag hade allt som någon skulle önska sig. Jag var bara jag. Zelena Gold.

Jag åt min frukost i lugn och ro. Pappa och mamma hade åkt för en timme sen så det var bara jag och Joe hemma. Joe var min barnflicka. Fast jag var ju inte ett barn länge, men hon hade varit min barnflicka så länge att hon hade blivit som min syster. Just nu stog hon och stekte mer pannkakor till mig.

”Du måste inte steka fler Joe.” sa jag. ”Jag är inte hungrig längre.”

”Men du kanske vill ha när du kommer hem?” flinade hon.

”Ja, jo. Kanske.” skrattade jag.

”Jag ställer dem på översta hyllan i kylen.” sa hon.

”Okej.” sa jag med munnen full av pannkaka med sylt. Joe vände sig om och började skratta. ”Vad?” frågade jag surt när jag tuggat ut och hon fortfarande skrattade.

”Förlåt, men du såg så rolig ut.” skrattade hon. Jag reste mig argt upp och började gå mot trappen som ledde upp till mitt rum - jag hatade när man skrattade åt mig och det visste hon - men hon var snabbt i kap mig.

”Zelena.” sa hon och tvingade mig att se henne i ögonen. ”Förlåt.” sa hon.

”Okej.” sa jag. ”Men hon du inte släpper mig nu så kommer Mark att bli arg.” Mark var min chaufför för er som inte visste det.

”Okej.” sa hon och släppte mig. Jag log och sprang upp till mitt rum. Jag hoppade ur min silkespyjamas och tog på mig en one shoulder tröja och ett par mini mini shorts. Jag gick in i mitt gigantiska badrum och sminkade mig. Jag granskade mig själv i spegeln ett tag. Jag var skit snygg. Vissa (närmare bestämt mamma, pappa och Mark) säger till och med att jag var vacker, det kanske jag var, jag vet inte. Jag tog min väska och gick ner till Joe igen. Hon diskade. Jag smög fram mot henne och kittlade henne när jag kom tillräckligt nära. Hon hoppade till och skrek kort. Hon vände sig om mot mig. Jag började gapskratta. Hon hade fått vatten på sin tröja.

”Du din lilla.” morrade hon lekfullt och började jaga mig med diskborsten. Vi sprang runt i huset som galningar. Jag skulle just springa runt ett hörn när jag sprang rakt in i något stort och hårt.

”Åh, hej Mark.” sa jag andfått.

”Hej på dig med.” sa han och släppte mig. ”Vet du? Du och leoparder har mycket gemensamt. Smidiga, snabba och väldigt, väldigt vackra...” mumlade han och jag rodnade.

”Ska vi gå?” frågade han sen. Jag nickade.

”Vi ses sen Joe!” ropade jag innan jag tog på mig mina skor och gick ut.

När Mark hade lämnat mig efter skolan så gick jag in i köket för att börja med mina läxor, inte ens jag som var sten rik kunde få hoppa över detta helvete. Joe var inte hemma, det var ovanligt. När jag satt där och var mitt uppe i biologin så var det något som lät bakom mig.

”Hallå?” ropade jag och vände mig om. ”Joe? Mark?” ingen svarade. Då hörde jag något igen men från andra sidan av mig. Jag skulle just ställa mig upp när något träffade mitt huvud och allt försvann.

När jag vaknade var jag i ett litet badrum. Jag reste mig upp, hela rummet gungade när jag gjorde det. Efter ett tag så stannade det och jag kunde gå fram till dörren. Jag tvekade men tryckte ändå ner handtaget. Dörren gick upp. Jag gick ut ur rummet. Jag var i ett litet hus. Rummet jag var i nu såg ut som ett vardagsrum, det fanns såna typiska saker för ett vardagsrum. Det fanns en annan dörr i rummet. Jag vågade inte gå dit så jag gick bort till andra delen av rummet. Där fanns en öppning så man kom in i ett kök. Det var ett litet kök, det fick bara plats några bänkar, ett kylskåp och frys i ett och ett litet, litet bord. Jag kollade var som fanns i kylen. Mat. Jag gick ut ur rummet och tillbaka in i det lilla vardagsrummet. Satte mig i soffan och hörde ett stönande ljud från den andra dörren. Jag gick mot dörren och tryckte långsamt ner handtaget. I rummet fanns bara en möbel. En dubbelsäng. På sängen låg det någon som höll rörde lite på sig samtidigt som han stönade. Jag gick långsamt mot sängen. Det var ju en av de där töntarna i skolan. Han jag gick närmare och petade lite på honom. Han snurrade runt och stirrade på mig. Jag ramlade baklänges ner på golvet. Han fortsatte stirra på mig. Tillslut så stod jag inte ut med tystnaden.

”Eh... hej” sa jag. Han tittade på mig ett bra tag innan han sa något.

”Öh... hej.” sa han och satte sig långsamt upp.

”Du heter Lu... någonting va?” sa jag.

”Luke” rättade han fort.

”Åh. Okej. Vet du vart vi är?” frågade jag.

”Nej.” svarade han kort.

”Nähä. Okej så här mycket vet jag. Vi är i ett litet hus utan ytterdörr. Vi har bara 3 rum” jag rynkade på näsan. ”ett kök, ett badrum, ett vardagsrum och det här rummet.”

”Det var 4 rum.” sa han. Jag log och kom på en grej.

”Men! Hur kom du hit?” frågade jag. Han fick en liten rynka mellan ögon en.

”Jag minns inte riktigt. Det jag minns är att jag gick förbi ditt hus på väg till en kompis när två maskerade män kom utsläpandes på dig. Jag sprang fram till en av männen och hoppade på honom. Sen minns jag inte mer.” sa han och suckade. Jag bara satt där och tittade på honom. Till slut så reste han på sig.

”Vart ska du?” frågade jag.

”Hallå? Vart tror du? Jag vill också se huset.” svarade han.

”Åh.” svarade jag och reste mig och följde efter honom ut. Han hade stannat precis utanför dörren. Jag ställde mig bredvid honom. Han gick in mot köket och jag följde efter.

”Vem tror du förde hit oss?” frågade han.

”Jag vet inte.” viskade jag. ”Vad tror du klockan är?” frågade jag sen och gäspade.

”Jag vet inte. Undrar hur länge vi har varit medvetslösa.” mumlade han.

”Vi borde kanske kolla efter fönster. Jag har faktiskt inte sett några...” sa jag och kollade runt i rummet. ”Inga här inne, vi kollar i de andra rummen.” sen gick jag in i vardagsrummet.

”Inte här heller.” sa Luke bakom mig, han började gå mot dörren in till rummet där jag varit fången. Jag skakade på huvudet.

”Inte där inne. Det var där jag låg och 'sov'” sa jag och gjorde citattecken. Han ryckte på axlarna och gick mot rummet där han själv 'sovit'. Där fanns inte heller några fönster. Jag suckade.

”Vi kan kanske kolla på tv:n efter något.” sa han och gick ut i vardagsrummet. Jag följde efter honom. Han kollade på nyheterna. Jag satte mig bredvid honom i soffan och lyssnade på vad nyhetsankaret sa.

”Vid fyra tiden i förr gång så försvann Linda och John Golds dotter Zelena från sitt hem. Polisen undersöker fortfarande huset. Det meddelas också att Zelenas skolkompis Luke Wingston försvann vid samma tid. Inga spår har ännu hittats efter ungdomarna. Nu över till Andrea som rapporterar från Beverly Hills.” Reportern (som tydligen hette Andrea) kom upp på skärmen. Jag kände genast igen omgivningen. Det var min trädgård. Mina ögon fylldes av tårar och de började genast rinna ner för kinderna

”Ja, jag står här i familjen Golds trädgård. Mr. Gold? Kan vi få några detaljer om er dotter?” Pappa och mamma kom fram mot Andrea. Mammas ögon var rödsprängda av gråt.

”Jag kan ge er lite. Jag tror absolut inte att Zelena gjorde det själv. Jag tror att hon har blivit kidnappad.” Pappa tittade rakt in i kameran med tår fyllda ögon. ”Men snälla Zelena om du har rymt, snälla kom hem.” viskade han. Sen vände han och mamma om och gick in i huset. I ena fönstret såg man Joe stå ut och titta. Med tårar strömmades ner för kinderna. Nyheterna slog om till något om presidenten istället och Luke stängde av tv:n. Jag bara satt där som förlamad och grät. Vi satt där i vad jag tyckte var en evighet innan Luke reste sig upp, det väckte mig ur min sorgliga dvala.

”Vart ska du?” viskade jag.

”Vi har varit medvetslösa i nästan ett dygn och jag är hungrig.” sa han och gick ut i köket. Jag reste mig upp och skyndade efter. Han hade tagit fram två ägg och en stekpanna.

”Vill du ha omelett?” frågade han med ryggen mot mig.

”O-okej.” snörvlade jag och satte mig vid bordet. Han stog vid spisen i några minuter innan han tog ner två tallrikar och la upp omeletten på den.

”Tack.” mumlade jag. Jag tog upp gaffeln och tog en tugga.

”Shit Luke! Det här var ju skit gott!!” utbrast jag. Han log.

”Kul att du gillar det. Jag brukar få laga min egen mat hemma. Mina föräldrar är...” Han tystnade och var tyst ett tag. ”Du kommer ändå få veta det någon gång ändå. Mina föräldrar är alkoholister.” Han tittade skamset ner. Jag sa bara ett kort okej. Han reste sig upp, tog sin talrik och diskade den. Jag gjorde samma sak. När jag var klar så hade han gått ut ur köket så jag gick in i vardagsrummet. När jag tittade runt efter Luke såg jag något litet och svart i ena hörnet. Min väska. Jag blev över lycklig. Jag stog emot känslan att hoppa och skrika av lycka. Jag sprang fram till väskan och kramade den. Aldrig hade jag varit så lycklig för att hittat en väska. I den låg mitt smink, två tandborstar och en hårborste. Jag tog med mig väskan in i badrummet och gjorde mig i ordning för att gå och lägga mig. Mitt i tandborstningen så stannade jag upp och bara stirrade. Jag och Luke skulle behöva sova i samma säng!! Åh herre gud. Det skulle bli pinsamt. Jag hade ju ingen pyjamas. Och jag kunde inte sova i de här kläderna. Då skulle jag få sova i samma säng som Luke med bara min jävligt sexiga spets bh och mina spets trosor. Jag rodnade bara av tanken!! Aja. Det var bättre än att sova naken. Jag ryckte på axlarna och borstade klart tänderna, tog av mig kläderna och borstade håret. Sen gick jag ut och in i sovrummet. Luke verkade också ha gjort som jag, struntade i att vi skulle dela säng. Han tyckte nog också att han inte kunde sova i sina vanliga kläder för han låg där utan tröja och utan byxor. Då märkte jag att han var rätt snygg. Han var väldigt muskellös och hade ett imponerande sexpack.

”Vad stirrar du på?” frågade han. Jag tittade upp på honom jag hade visst stirrat på honom. Jag rodnade och gick runt sängen och satte mig på den. Då var det han som stirrade på mig.

”Vad stirrar du på?” frågade jag kaxigt. Han skakade på huvudet och mumlade inget. Sen la jag mig under täcket och blundade. Det var rätt så kalt i rummet men det gjorde ingen skillnad. Jag somnade på två röda sekunder.

Okej vad tycker ni om kapitel 1? Ska skriva lite på BSC nu ;)

Julia: Så spännande! Vill höra mer! :) 

/Erika

KAPITEL 3
Jag pillade i Bellas hår och tittade på henne. Hon tittade på mig också. Vi satt så i en kvart innan de kom ner igen.
"Alice du har blockerat dina tankar nästan hela tiden. Sluta!"
"Nee, det är bara bra för dig" Sa hon och räckte ut tungan.
"Så"
"Så vad?" sa Jasper.
"Så vad ska vi göra?"
"Varje par ska göra ett ROLLSPEL! Kul va?"
"Jätte" Sa Emmet och himmlade med ögonen. Jag tog med Bella till mitt rum.
"Så vad ska det handla om?" frågade jag Bella.
"Kärlek" sa hon. Hon var bara för söt.
"Okej"

Vi gick ner för trappan och Bella log mot mig. När vi kom ner så stod alla i en cirkel förutom Alice och Jasper som stod framför alla. Redo att börja.
"Vi börjar!" sa Alice. Hon harklade sig och satte sen igång.
"Hej, kan du visa mig vägen" frågade hon Jasper.
"Visst damen, men bara om du ger mig en kram" sa Jasper. Hon kramade honom OCH gav han en puss.
"SLUT" sa båda. Nu Edward och Bella.Vi framförde våran som handlade om kärlek och i slutet gav jag henne en puss på kinden.
"Nu, EMMET OCH ROSALIE!" skrek Alice och Rosalie suckade.
"Hej, Emmet" Sa rosalie helt utan känsla.
"Så DÄR pratar man inte med mig!" sa, nej SKREK han. Bella började skrattade.
"HUR pratar man med dig då?!"
" Man kan lyssna på mig istället för att prata!" sa han och snörpte på munnen. Esme himlade med ögonen.
"Dra åt helvete!" skrek Rose.
"Detsamma" skrek Emmet tillbax.
"Slut" sa båda i kör. Sen kysste de varannan så passionen rykte. Alla tappade hakan efetrsom de trodde att de bråkat på "riktigt".
"ööhm..bra" sa Carlisle och tittade på Esme.                                                          
De som åker ut är: ALICE OCH JASPER! sa Carlisle.
"Tyvär" sa Esme.
"Edward och Bella får ju bestämma sista utmaningen.
"Kom så går vi till mitt rum" Sa jag till Bella. Hon log mot mig och sen gick vi.

"Vad ska vi ta?" frågade jag Bella.
"Hm, jag vet inte" Jag började leka med hennes hår.
"Jag vet nåt som Emmet och Rose inte kan göra" sa hon och log hemlighetsfullt.

"ÄNTLIGEN är ni tillbax" sa Rose.
"Så, vad har ni för utmaning?
"Ni ska dansa pole dancing!"
"Hahaha vem ska dansa på vem?" frågade Emmet.
"Öö..hm varje par får välja" Jag svalde, jag hade inte tänkt på det. Skulle JAG dansa på bella eller HON PÅ MIG?
"Bella,-
"NEJ, jag tänker INTE dansa!" Emmet och Jasper skrattade och sen viskade Emmet nåt till Jasper. NEJ! Plötsligt kände jag lusten att dansa.
"Jasper!" Skrek jag och han skrattade. Rosalie skrattde också.

Nu stod alla "stångar" på en sida och dansarna på den andra. Stångarna var: Bella, Jasper och ROSALIE. Emmet gjode detta frivilligt.
"På 3 så börjar ni dansa okej?" Sa Esme. Alla nickade
"1,2,3!"
Emmet rusade fram tillsammans med alice och jag gick efter. Jag gick fram till Bella och såg att hon rodnade. Jag tog tag i hennes axel och satte min rygg mot hennes kropp och böjde på knäna. I ögon vrån såg jag att Emmet hade tatt av tröjan, och himlade med ögonen.
Jag snurrade ett varv runt Bella och gled ner. Carlisle och Esme gick runt och dömde.
" Vi har en vinnare" Esme och jag pustade lättat ut.
"Det är...ALICE OCH JASPER!" Jag tittade på Jasper och plokerade snabbt han och Alices tankar. Jag ville inte veta.
"Ingen har åkt ut" Sa Esme och log.Vi fick varsinn nyckel och sen försvann Jasper och Alice in på sina rum.

KAPITEL 3
Jag pillade i Bellas hår och tittade på henne. Hon tittade på mig också. Vi satt så i en kvart innan de kom ner igen.
"Alice du har blockerat dina tankar nästan hela tiden. Sluta!"
"Nee, det är bara bra för dig" Sa hon och räckte ut tungan.
"Så"
"Så vad?" sa Jasper.
"Så vad ska vi göra?"
"Varje par ska göra ett ROLLSPEL! Kul va?"
"Jätte" Sa Emmet och himmlade med ögonen. Jag tog med Bella till mitt rum.
"Så vad ska det handla om?" frågade jag Bella.
"Kärlek" sa hon. Hon var bara för söt.
"Okej"
Vi gick ner för trappan och Bella log mot mig. När vi kom ner så stod alla i en cirkel förutom Alice och Jasper som stod framför alla. Redo att börja.
"Vi börjar!" sa Alice. Hon harklade sig och satte sen igång.
"Hej, kan du visa mig vägen" frågade hon Jasper.
"Visst damen, men bara om du ger mig en kram" sa Jasper. Hon kramade honom OCH gav han en puss.
"SLUT" sa båda. Nu Edward och Bella.Vi framförde våran som handlade om kärlek och i slutet gav jag henne en puss på kinden.
"Nu, EMMET OCH ROSALIE!" skrek Alice och Rosalie suckade.
"Hej, Emmet" Sa rosalie helt utan känsla.
"Så DÄR pratar man inte med mig!" sa, nej SKREK han. Bella började skrattade.
"HUR pratar man med dig då?!"
"SÅHÄR: Men hej Emmet vad fin du var idag, SÅ pratar man med mig!" sa han och snörpte på munnen. Esme himlade med ögonen.
"Dra åt helvete!" skrek Rose.
"Detsamma" skrek Emmet tillbax.
"Slut" sa båda i kör. Sen kysste de varannan så passionen rykte. Alla tappade hakan efetrsom de trodde att de bråkat på "riktigt".
"ööhm..bra" sa Carlisle och tittade på Esme.

De som åker ut är: ALICE OCH JASPER! sa Carlisle.
"Tyvär" sa Esme.
"Edward och Bella får ju bestämma sista utmaningen."
"Kom så går vi till mitt rum" Sa jag till Bella. Hon log mot mig och sen gick vi.
"Vad ska vi ta?" frågade jag Bella.
"Hm, jag vet inte" Jag började leka med hennes hår.
"Jag vet nåt som Emmet och Rose inte kan göra" sa hon och log hemlighetsfullt.
"ÄNTLIGEN är ni tillbax" sa Rose.
"Så, vad har ni för utmaning?
"Ni ska gråta!"
"Mmm...men VI KAN INTE!!
"Då får en av er springa naken runt huset."
"Emmet"
"*suck* jaja"
Emmet gick in i badrummet och kom in med en handduk knyten om midjan. Vi gick alla ut Alice hade en kamra i jackan, dumma framtidsyner. Han släppte handduken och började springa OCH RAMLA!
"VAD GÖR DU?!" frågade Esme medan Alice tog kort.
"Gissa vad som kommer hamna i årboken" viskade hon till Be
lla och båda skrattade. Jag log. Sen morrade jag när jag hörde Emmets tankar.
Hahaha jag springer ju som EN människa som BELLA hahah. Sen såg han min blick och sprang normalt igen. Eller normalt för Emmet.

När han sprungit 2 och ett halvt varv susade han in och klädde på sig. Vi andra gick in i mänsklig fart.När Emmet kom tillbax höll han en kista och några nycklar i handen. Jag och Bella började
öppna den och i var ett papper. Bella tog upp det och läste.
"REGLER?!" alla skrattade.

Vi var framme hos Bella, jag kysste henne och åkte hem. Jag, Alice och Jasper skulle jaga inatt.

Erikas kommentar: Haha! Var det regler som var i kistan ;)

Kommentera snälla och skriv vad ni tyckte då blir jag glad! :D Kopiera inte!

//Julia

KAP 2
"Åh jag vill!" skrek Emmet och hoppade upp och ner som en femåring. Jag tittade på Bella, och hon skakade på huvudet.
"Det verkar som Em och Rose får bestämma första utmaningen." sa Jasper.
Det gick ut ur rummet. Jag började leka med Bellas hår och hon log mot mig. Hennes varma ögon glödde mot mig. Jag blev helt varm i kroppen.
"Du älskar henne verkligen" tänkte Jasper och log mot mig. Jag log tillbaka.

10 min senare kom Emmet och Rose ner igen. Jag märkte att han åter blockerade sina tankar. Jag lyssnade på Rose tankar:
Hm, undrar om jag kommer bli lerig idag? fast man vill ju inte backa ur, nåja det får bli ett låååångt bad ikväll.
"Utmaning ett är att...ena partnern står på händerna med fötterna upp och andra partnerna ska stå pa partner 1:s fötter och nudda tacket."
"Va?" ekade alla.
"Ja..." sa Emmet.
"Ingen fara teddybjörnen" sa Rose.
"Okej, klara, färdiga, GÅ!
Jag ställde mig på huvudet och sa "Bella, hoppa på"
Jag såg att all killar ställde sig på händerna, och Esme tänkte:Hoppas att de inte förstör något, NEEEEEEJJ EMMET
"EMMET" skrek Esme. Han hade pajat hennes nya vas.
"Ta det lugnt, jag fixar en ny" Esme suckade lättat. Nu stod Bella på mig och jag pressade mina armar så hon nuddade tacket.
"EMMET! Jag når taket NU!" Jag log. Efter oss kom Em och Rose sen Alice och Jazz och sist Carlisle occh Esme.

Nu satt vi åter i en ring, fast runt köksbordet denna gången.
"Eddie och Bella vann som sagt utmaningen 1. Och tyvär Carlisle och Esme ni är ute.
"KALLA INTE MIG EDDIE!!!"
"Visst Eddie" svarade han lugnt. Jag morrade och Bella tittade på mig.
"Ta det lungt bro" sa Emmet.
" Dåså här har ni varsin nyckel. Nu får du och Bella bestämma utmaning 2.
"Jag drog med mig Bella uppför trappan och in i mitt rum. Vi satte oss på skinsoffan.
"Vad ska vi ta?" fråga min ängel. Hm? Vad SKULLE vi ta. Jag hade faktisk INTE tänkt på det.
"Jag vet inte, kanske...kanske-"
"Säg det bara Edward." avbröt hon mig. Men jag kunde inte säga det, det var för pinsamt. För det jag ville var att ena partnern skulle dansa pole dancing på den andra.
"Jo det jag vill är att..."
"EDWARD ANTONHY MASEN CULLEN SÄG DET NU ANNARS FRÅGAR JAG ALICE!"
"Det jag vill är att ena partnern ska dansa pole dancing på den andra" sa jag utan att tänka efter. Och för en gångs skull var Bella mållös. Hon stirrade på mig.
"Vad" frågade jag skenerat.
"Jag kan bara inte förstå att du sa det" Om jag kunde ha rodnat skulle jag varit som en tomat nu.
"Men vi kör väll på det då...fast DU får säga det" VA?! skulle vi VERKLIGEN göra det. Jar på g kunde bara tänka mig vad Emmet skulle säga.
"O-okej"

Vi gick ner för trappan hand i hand. Jag kollade på Bella och såg att hon kollade ner. Hon hade en lätt rodnade på kinderna, och när hon såg att jag kollade på henne rodnade hon mer.
Om jag hade varit männsika hade mitt hjärta pumpat snabbt och jag rodnat. Jag grep hårdare om hennes hand.

"Äntligen" sa Emmet
"Nå?" sa alice och log.
"Vi har -
"DU har bestämt" sa bella och log.
"JAG har bestämt pole..pole..POLEDANCING"
Allas hakor åkte ner. Sen började Emmet skratta.
"Vem ska dansa på vem?"
Jasper blängde på han, och Alice och Rose kollade på varann.
"Öö..hm varje par får välja" Jag svalde, jag hade inte tänkt på det. Skulle JAG dansa på bella eller HON PÅ MIG?
"Bella,-
"NEJ, jag tänker INTE dansa!" Emmet och Jasper skrattade och sen viskade Emmet nåt till Jasper. NEJ! Plötsligt kände jag lusten att dansa.
"Jasper!" Skrek jag och han skrattade. Rosalie skrattde också.

Nu stod alla "stångar" på en  sida och dansarna på den andra. Stångarna var: Bella, Jasper och ROSALIE. Emmet gjode detta frivilligt.
"På 3 så börjar ni dansa okej?" Sa Esme. Alla nickade
"1,2,3!"
Emmet rusade fram tillsammans med alice och jag gick efter. Jag gick fram till Bella och såg att hon rodnade. Jag tog tag i hennes axel och satte min rygg mot hennes kropp och böjde på knäna. I ögon vrån såg jag att Emmet hade tatt av tröjan, och himlade med ögonen.
Jag snurrade ett varv runt Bella och gled ner. Carlisle och Esme gick runt och dömde.
" Vi har en vinnare" Esme och jag pustade lättat ut.
"Det är...ALICE OCH JASPER!" Jag tittade på Jasper och plokerade snabbt han och Alices tankar. Jag ville inte veta.
"Ingen har åkt ut" Sa Esme och log.Vi fick varsinn nyckel och sen försvann Jasper och Alice in på sina rum.

Kommentera snälla så jag får veta vad ni tycker :P
Ps. Kollade statistiken kul att så många vart inne på bloggen!

Erikas kommentar: As bra!! Det där med poledancing var verkligen as kul!!

//Julia

Mitt liv var perfekt. Jag hade vänner, en trogen pojkvän, jag var populärast i hela skolan, bra betyg, jag bodde på den finaste gatan i hela Beverly Hills, mina föräldrar var högsta chefer inom musik och film branschen. Jag hade allt som någon skulle önska sig. Jag var bara jag. Zelena Gold. Det var jag.

OBS! detta är Edwards pov

Jag öppnade ögonen,jag var i mitt rum. Jag vände mig om och såg mina välbekanta gardiner. Jag reste mig upp och gick ner till köket, Carlisle och Esme satt där och pratade.

"Åh hej Edward" sa de i kör.
"Hej sa jag och log" jag ville till bella,jag ville höra henne, se henne, se hennes bruna ögon och se henne le.
"Jo om det går bra så åker jag till -
"Vänta Edward, jag och Esme undrar om Bella vill sova över här?" Hm. Det var ett frästande förslag. Jag skulle älska det, all tid med Bella älskade jag men att inte behöva oroa sig för någonting skulle jag defenitivt älska.
"Visst jag ska fråga henne"
"Åh Edward...Det är liksom redan bestämt.Alice du vet. sa Esme

Några minuter senare satt jag i bilen på väg till Bella. Varje minut utan henne var svår. Det var som att jag hade allt hos henne och inget hos mig. För vad kunde hålla henne kvar? Jag ville läsa hennes tankar och veta. Hur kunde hon falla för mig, någon som dödat människor?

Jag gick ur bilen och knackade på Bellas dörr. Dörren öppnades och plötsligt stod min ängel där, som om hon kommit från himlen. Hon log stort och jag tittade in i hennes bruna vackra ögon och såg allt. Himlen, min framtid, mitt liv, Bella och till sist mig själv.

Jag gick in och såg Charlie, han gav mig en blick som sa att jag inte var välkommen. Sedan hörde jag hans tankar:
Vad gör HAN här igen? Hm om jag bara kunde få bort han från Bella.
Jag blockerade snappt hans tankar. Jag ville aldrig tänka på någon separation mellan oss igen.
"Vilken tid åker vi till dig?" frågade hon plötsligt.
"Åh, när du vill sa jag besvärat. Jag visste att Charlie ville prata med mig om att Bella skulle sova över.
"Öh...Edward" sa Charlie
"Skulle jag kunna få prata med dig?" frågade han. Bella suckade bara.
"Visst" sa jag, jag visste redan vad han ville säga. Jag följde efter honom in till köket och han drog ut en stol till mig.
"Så" han harklade sig och tänkte: hoppas hon sover med alice. Undrar vad de ska göra?
"Vad ska ni göra ikväll då?" frågade han
"Vi ska spela familjespel, och Esme ville att Bella skulle va med." Sa jag lungt. Jag  visste att jag behövde ha tålamod med Charlie.

Bella och jag var på väg hem till mig, hon hade på sig  jeans och en hoodie. Hon var väldigt söt i det, en en gång funderade jag på hur jag kunde få sån lycka. Jag svängde in på infarten   och stannade. Emmet sprang ut genom dörren och kramade om Bella. Alice kom springande mot oss.
"Hej Bella!" ropade både alicce och Emmet.
"Hej" sa Bella.
"Jag är så glad att du kom ingen här vill göra nåt. De är helt enkelt tråkmånsar." sa han. Jag rynkade pannan och alice harklade sig.
"Förutom alice då, men jag vill vara mer än 2"
"Vad ska vi spela då?"
"Hm, vad sägs om partnerlekar?" frågade han.
"PARTNERLEKAR" ekade jag och Bella samtidigt.
"Ja" om Emmet kunde rodna skulle han varit klarröd nu
"Alltså båda måste klara vissa saker , sen för vraje sak de klarar får de en nyckel, det behövs fem nycklar till kistan - 
"KISTAN?! skrek Bella
"Lung" sa jag, och för en gångs skull lyssnade hon på mig.
"Jo om jag får prata färdigt så ligger det ett pris i kistan. Vill ni va med?"
Jag var på väg att säga nej men så sa Bella "Ja" och sen hörde jag Emmets tankar:
Snälla! Det blir inte farligt, jag lovar!!! Han tog fram sina hundögon och jag skrattade och nickade.

Några minuter senare satt alla i min familj och Bella i en ring.
"Okej vi måste ha regler" sa Esme, jag höll med jag ville inte att Bella skulle hamna i mitten i något bråk.
"Jag håller med"
"OK. Tur för er att det redan finns regler" sa Emmet och flinade stort.

REGLER
"1" började Emmet. Jag nickade uppmuntrande mot honom och han fortsatte.
"Bella måste kunna göra sakerna" Emmet suckade och jag morrade, sen tittade jag på Bella och såg att hon rådnade. Jag log mot henne.
"2, det får ta max 30 min att göra. Och sist 3" sa han och flinade stort. Jag kom på att han blockerade sina tankar för mig, och rynkade pannan.
"Om man hoppar får man springa ett varv runt huset naken...I mänsklig fart. Alla tappade hakan.
Så nu stod alla här.
"Dåså" sa Emmet.
"Varje par bestämmer en utmaning var, de fyra första som klarar det går vidare till nästa utmaning och får en nyckel."
"Åh...Just det. Paret som vinner första utmaningen får också bestämma sista" Jag kände att Bella frös till is bredvid mig, så jag kramade henne lugnande.
"Dåså, vilka vill bestämma utmaning 1?" frågade Carlisle.

Erikas kommentar: Awesome!!

//Julia

Hej!

Här kommer vi lägga upp olika noveller/fanfics. Vi som lägger upp heter Julia och Erika. Erika har också en annan blogg om Twilight, cullens.webblogg.se. Julias fanfic heter Heartless love och handlar om Twilight. Hon kommer nog att lägga upp ett litet info-inlägg om hennes egna fanfic. Erikas heter I hate myself for loving you och hon kommer nog också lägga upp ett info-inläagg. Det kanske kommer komma upp en till fanfic om Twilight som Erika skriver, den heter Brees Second Chanse men just nu så kommer den upp på Cullens :) Undrar ni något så kan ni alltid maila vår mail. [email protected] ;)

Take care

Julia och Erika!