Novells

julia om I Hate Myself For Loving You Kapitel 14 del 2:

vill ha mer kärlek!
förövrigt sskitbra!

Svar: Det kommer... ;) Tack!

Jag och mormor pratade i timmar. Och vi skulle pratat ännu längre om inte min mobil ringt och avbrutit mormor mitt i en mening och jag sprang ut i hallen för att svara.

”Hallå?” svarade jag glatt.

”Zelena?!” hördes mammas panikslagna röst.

”Mamma ta det lugnt!” sa jag i ett försök att lugna henne.

”Zelena vart är du?!?!”

”Hos mormor. Allt är okej. Ta det lugnt!” upprepade jag. Och när mamma svarade lät hon aningen lugnare.

”Vad gör du där?” frågade hon förvånat. Jag fnös.

”Bara för att du och mormor hatar varandra behöver väl inte jag också hata min egen mormor?” frågade jag, inte för att jag förväntade mig ett svar. Och det verkade få tyst på henne i några sekunder.

”Kan jag få prata med henne?” Nu var det jag som var förvånad. Mamma hade knappt inte pratat med mormor sen de blev osams, och nu het plötsligt så bad hon om det! Och jag kom på mig själv att stå och gapa i hallen. Men jag gjorde som hon sa och gick in till mormor med telefonen. För mig var det bara roligt om mormor och mamma blev sams igen, eller något i den stilen. Men mamma hade sårat mormor ordentligt. När jag räckte telefonen mot mormor så såg hon frågande mot mig. Men jag ryckte bara på axlarna och mimade ”Ingen aning.”. Hon förstod nog att det var mamma. Men artig som mormor var så harklade hon sig och tog mobilen.

”Hallå?” Jag svalde ljudligt, jag måste erkänna – jag var lite nervös över det här. Antingen slutade det fredligt, eller så började de bråka och skrika (eller, jag visste inte hur det var med mormor, men många av mormor och mammas samtal brukade sluta med att mamma skrek) – vilket var mer troligt. Men för att slippa höra dem bråka så gick jag ut för att se mig om i huset. Än så länge så hade jag sett tre rum, och mormor hade ändå ett rätt så stort hus.

 

På första våningen så fanns det ett kök, vardagsrummet (vilket jag gärna ville undvika), en garderob som satt ihop med hallen och ett litet badrum. När jag gick in i badrummet så var det som om doften jag känt när jag kom in slog emot mig igen. Mormor älskade syrener, så i vilket rum man än kom in i så luktade det syren. Men speciellt i badrummen. Det var alltid doftljus tända i rummet. Ofta fanns det också tända ljus i de andra rummen. Och i trädgården var 80% bara syrener. Men det var ändå något med lukten som kändes väldigt mycket som hemma. Det var som om jag var åtta igen.

 

 

 

”Mormor!” ropade jag och sprang rakt in i min mormors famn.

”Z!” sa hon och kramade mig ordentligt. Vanligtvis så gillade jag inte när någon kallade mig ”Z”, men när mormor sa det så blev det så väldigt... gulligt. Så det var bara mormor som fick kalla mig det.

”Vart är morfar?” frågade jag och tittade bakom hennes rygg. Just den här dagen så hade jag kommit hit ensam. Mormors vita villa låg precis lika långt från min skola som mitt hus. Så jag fick gå till mormor när jag vill efter skolan. Och idag så var inget undantag, Joe hade till och med sagt till mig att åka till mormor, att mamma inte mådde så bra. Och när jag kollade in i min mormors ögon så var de tårfyllda. Något var fel.

 

Det var den dagen mormor berättat att morfar inte skulle komma tillbaka, att han var på en bättre plats. Och en liten tår rann ner för min kind. Min morfar hade varit den där morfadern som alla önskade sig, den som alltid spelade spel med en, gav en godis fast man inte fick för sina föräldrar och blinkade med ögat för att visa att det var hans och min hemliga hemlis, och alltid lekte med en så mycket som kroppen tillät. I nio år så hade jag förträngt alla minnen med morfar, men nu så kom allt tillbaka. Och tårarna rann ner för mina kinder igen. Och det blev inte bättre av att det fanns en bild av morfar och mig på hans axlar som togs när jag var liten. Jag tog bilden i min hand och kramade den.

”Morfar...” viskade jag och snörvlade. Det var som om hela min kropp inte orkade mer, mina ben orkade inte bära mig, min rygg gjorde ont, mina armar kramade hårt mig själv.

Jag satte mig på golvet och grät. Det var som om tiden inte existerade. Men efter något som känts som ett ögonblick knackade det på dörren.

”Z? Är allt okej?” hördes mormors röst genom dörren. Jag snörvlade men svarade inte. Och hon måste ha hört det eftersom hon öppnade dörren och såg ner på mig med oroliga ögon.

”Men kära barn!” viskade hon och satte sig bredvid mig på golvet och höll om mig. Och jag tog tar i hennes tröja och grät mot hennes axel. Och hon satt där med mig och bara höll om mig utan att veta varför jag grät. Hon kände mig så bra så hon visste att när jag ville prata så skulle jag prata. Så för nu, så satt vi bara på golvet och kramade om varandra.

 

När mina tårar slutade att rinna så tittade jag upp min mormors vackra ansikte, det var inte svårt att tänka ut vem mamma hade fått sin skönhet ifrån. Mormor satt där och tittade ner på mig så som hon alltid gjorde när jag var ledsen.

”Känns det bättre?” frågade hon lågt. Jag nickade och kramade henne en gång extra hårt innan jag släppte henne. Bilden jag hade haft i min hand hade jag släppt så den låg nu på golvet, och nu plockade jag upp den igen och höll den mot bröstet med själva bilden utåt så mormor kunde se den.

”Åh baby!” viskade hon och jag tyckte jag skymtade en liten tår i hennes ögonvrå men den var borta på en sekund.

”Jag saknar honom.” viskade jag knappt hörbart och kände att tårarna var på väg tillbaka men stretade emot dem, jag hade redan gråtit så mycket på en kväll. Mormor log sorgset mot mig och öppnade sin famn så jag kunde ge henne en kram. Och jag slog armarna om henne igen och borrade in ansiktet i hennes axel som ett litet barn gör på sin mamma.

”Jag saknar honom också, Z.” Hon gav mig en puss på hjässan och la sen sin kind mot mitt huvud. ”Jag saknar honom verkligen.” Vi satt så i ytligare någon minut innan jag släppte henne och ställde mig upp. Eftersom hon var så gammal så sträckte jag fram en hand åt henne för att hjälpa henne på traven. Men hon såg bara på handen och ställde sig upp helt på egen maskin. Jag skrattade kort åt henne. Min mormor kanske var gammal, men hon var inte begränsad på grund av sin kropp.

”Hjälp är for mesar.” sa hon och gick förbi mig och vickade överdrivet på rumpan. Jag skakade på huvudet år min ungdomliga mormor och gick efter henne.

”Vad sa mamma då?” frågade jag försiktigt när hon satt sig vid köksbordet. Jag förväntade mig att mormor skulle bli ledsen över det mamma sagt, men det såg inte alls ut som om hon var det! Tvärt om, när jag nämnde mamma så log hon brett och såg på mig.

”Hon sa att om du vill kunde du sova här.” Det kom som en överraskning. Jag trodde mamma skulle skälla på mormor för att jag var här – fast det var jag som kom hit – och sen tvinga hem mig och hota med att ringa polisen om jag inte var hemma inom en halvtimme (vilket är precis så långtid det tar om man tar den långa vägen hem till mig, som också är den ända som det finns gatlyktor på). ”Och så sa hon att hon visste att hon hade bettet sig dåligt. Och att hon var ledsen.” Åh herregud. Om det var något som mamma var dålig på var det att erkänna att hon gjorde något fel och säga förlåt. Så att hon faktiskt sa förlåt var ett under! Jag satt säkert och gapade i en hel minut.

”Hon... hon sa vad?” Det var nästan för bra för att vara sant. Mormor nickade.

”Hon sa det till och med flera gånger!” sa hon och skrattade åt sig själv. Hade jag inte varit så chockad hade jag nog skrattat med henne, nu satt jag bara och gapade. Jag måste ha sett helt väck ut, för tillslut sa mormor:

”Z? Z mår du bra?” sa hon och rörde lätt vid min arm.

”Ja, jag är bara... jag kan inte komma ihåg senast jag spenderade tid med både dig och mamma. Som om ni alltid har varit osams. Och jag kommer inte ens ihåg varför ni var arga på varandra!” det kändes lite som om jag snubblade fram på orden, ingenting var sammanhängande och direkt när jag sagt det glömde jag vad jag nyss sagt.

”Inte jag heller, det var något din mamma blev irriterad på och sen så var det som om allt bara flöt med strömmen, det kom bara mer och mer och tillslut var hon så arg på mig så hon frös mig ute från hennes liv – och ditt.” sa hon med ett axel ryck, som om hon inte brydde sig. Fast det visste jag att hon gjorde. Jag stärkte mig över bordet och tog hennes hand. Hon tittade upp på mig och såg mig in i ögonen.

 

 

 

”Jag är här nu och kommer aldrig att försvinna igen.” viskade jag och såg hur tårarna steg i hennes ögon, men de rann aldrig över kanten. De bara var där.

”När din pappa kom och sa att du var försvunnen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Din pappa blev nog seriöst orolig. Jag blev som paralyserad. I flera dagar! Din pappa ringde till och med en sköterska som tog hand om mig. Du vet att din pappa var aldrig arg på mig, han ringde faktiskt någon gång ibland för att se om jag mådde bra och sånt, men när din mamma kom på honom blev samtalen glesare.” Jag log, jag hade faktiskt hört pappa prata med någon som kunde ha varit mormor då. Min farmor och farfar hade dött i en flygkrasch när jag var 7, och då hade pappa och mormor på något sett byggt upp en relation. Pappa sökte tröst hos mormor, självklart hos mig och mamma också. Men det var något som mormor gav pappa något som varken jag eller mamma kunde ge honom.

”Din mamma sa att du kunde få sova här om du ville.” sa mormor och väckte mig ur mina tankar. Det var ännu en överraskning.

”Ja! Gud vad kul.” sa jag och log.

”Men om du ska orka upp till skolan imorgon så måste lilla fröken gå och lägga sig nu.” sa och och kramade min hand. Jag suckade roat.

”Visst.” sa jag och reste mig upp. Tyvärr så hade jag ju inte kommit så långt på min rundvandring så jag misstänkte att övervåningen skulle bli... känslosam.

Mormor reste sig också upp och vi gick tillsammans upp. Allt var precis som jag kom ihåg det. Första rummet i den korta korridoren var min morbror Camerons gamla rum. Det här huset hade funnits i mormors släkt i hundra år, så även min mamma och hennes syskon hade växt upp här. Dörren var öppen in till rummet och allt såg ut som det brukade.

Nästa rum var mormor och morfars, och där var precis allt likadan som innan. Utom en liten detalj, på den sidan av sängen som varit morfars så stod det en bild på honom på nattekbordet. Jag gick in i rummet och tog upp bilden.

”Det där är min favorit bild av honom.” sa hon där hon stod och lutade sig mot väggen på andra sidan rummet. Jag log och ställde ner bilden igen och gick sen ut igen. Nästa rum var min moster Audreys flickrum. Och precis som i Camerons rum så var allt precis som jag mins det.

 

Nästa rum var mitt och mammas rum. Mamma hade haft det när hon var liten men när jag var här så brukade jag sova där. Allt var sig likt. Alla de dockor jag haft när jag var liten, mitt dockskåp, min gunghäst. Jag gick in i rummet och bara såg mig omkring. Det här rummet väckte så mycket minnen. Roliga minnen. Jag hade alltid haft samma lakan och de låg där fortfarande. För vem som helst så skulle man tycka att motivet – en stor, vit enhörning – anses väldigt barnslig för en 17 tjej. Men jag kunde inte vänta på att lägga mig mellan lakanet och täcket och sluta ögonen.

”Här.” sa mormor bakom mig och jag vände mig om. I sina händer så höll hon i ett vitt silkes nattlinne. ”Jag antog att du inte har något att sova i så...” la hon till och jag tog plagget i mina händer, och luktade på det.

”Det var mammas.” viskade jag, min mamma hade alltid samma parfym på sig och hade börjat använda den när hon var i min ålder. Mormor nickade.

”Jag ska låta dig byta om.” sa hon och gick ut. Jag la nattlinnet på sängen och började ta av mig mina kläder. Och när nattlinnet var på så kollade jag mig i spegeln.

Det passade perfekt. Och jag såg ut som min mamma hade gjort när hon var 17. Och det tror jag mormor också tyckte när jag gick ut för att använda badrummet, för jag hörde en flämtning från hennes rum – som låg mittemot badrummet.

 

När jag var klar så hittade jag mormor på min sängkant.

”Jag tänkte bara säga god natt.” sa hon och log mot mig. Jag satte mig i sängen.

”Mormor?” frågade jag och såg ner på mina händer.

”Ja?”

”Är du och mamma fortfarande ovänner?” frågade jag och bet mig i läppen. Det tog en liten stund för henne att svara.

”Jag vet inte, Z. Men jag tror att det här bråket börjar lida mot sitt slut.” sa hon och tog min hand. Jag såg upp mot henne och log.

”Bra.”

”Men nu måste du sova lilla gumman.” sa hon och la täcket över mig och ställde sig upp.

”God natt mormor.” sa jag och log mot henne igen.

”God natt Zelena.” sa hon och kysste min panna och släckte sedan lampan.

 

Någon gång under natten så gick jag omedvetet över till mormors säng.