Novells

När jag vaknade så låg jag i min mormors säng. Jag måste ha gått in till henne i sömnen. Det brukade jag i alla fall göra när jag var liten och var lite psykiskt ur balans. Men mormor låg inte bredvid mig som hon brukade. Och jag kollade på klockan. 11:48.

”Shit!” utbrast jag och flög upp ur sängen. Jag hoppade snabbt i mina kläder och sprang ner för trappen. Och när jag kom in i köket för att ta en macka skrattade mormor.

”Jag undrade just när du skulle uppenbara dig.” sa hon och log mot mig.

”Varför väckte du mig inte?” frågade jag lite smått irriterande och tog fram smör och bröd.

”Ta det lugnt. Joe ringde i morse och frågade om du ville att Mark skulle hämta dig och jag sa att du inte mådde så bra så hon ringde och sjukanmälde dig.” sa hon och vände sen på våfflan som var på spisen. Jag suckade djupt och sjönk ner på stolen.

”Åh vad bra.”

”Jag antog att du behövde en dag med lite ledigt.” sa hon och sörplade i sig lite kaffe. Jag nickade sömnigt. ”Och dessutom vill jag ju spendera lite tid med min dotterdotter nu när jag har fått henne tillbaka.” Jag log.

”Du har aldrig förlorat mig.” sa jag. Hon log tillbaka.

”Så, vad vill du göra idag?” frågade hon. Och lade upp våfflan på min talrik.

”Faktiskt...” började jag och smetade ut grädde på min våffla. ”Så skulle jag vilja åka till sjukhuset.” sa jag och bet mig i läppen. Jag kanske borde stanna här med mormor... nu när hon hade sjukanmält mig för att umgås.

”Javisst! Du måste ha mycket tankar i huvudet efter vårt samtal igår.” Hon stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se på hennes ansikte om hon verkligen menade det hon sa, eller om hon sa det för att göra mig glad.

”Fast om du vill så kan jag stanna här med dig...” sa jag tveksamt.

”Nej nej! Det behövs inte, gå och kolla till Luke du.” sa hon och vände sig om. Jag granskade henne noggrant innan jag gick fram och gav henne en hård kram.

”Tack.” sa jag och började gå mot hallen. ”Jag kommer förbi sen!” ropade jag över axeln.

Sjukhuset såg på utsidan precis likadant ut. Men inne i Lukes rum var det kaos.

Vilket ledde till att direkt när jag kom in behövde jag gå ut och vänta. Det var ett tiotal läkare där inne och en syster kom ut efter några minuter. Jag tog tag i hennes arm när hon gick förbi.

”Vad är det som har hänt?” frågade jag, och jag misstänkte att jag lät lite smått hysterisk. Systern tvekade lite innan hon svarade.

”Mr. Wingstons hjärta började slå väldigt oregelbundet. Först slog det väldigt fort och nu slår det knappt.” sa hon och bet sig i läppen. Mitt grepp om hennes arm lossnade och min arm föll ner mot mina knän.

Luke höll på att dö.

Jag bara visste det. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag kämpade inte emot dem. Luke skulle dö. Om jag inte gjorde något åt det.

”Miss? Miss mår ni bra?” frågade systern mig. Men det lät som om det var en vägg mellan oss. Som om jag var i min egna lilla vattenbubbla. Men när hon la handen på min axel så sprack bubblan och jag tittade upp på henne.

”Är du okej?” frågade hon och man kunde verkligen se oron i hennes ögon.

”Ja... jag mår fint...” ljög jag med svag röst.

”Du ser inte ut att må så bra...” försökte hon. Jag log halvhjärtat mot henne.

”Jodå. Du kan gå och fortsätta jobba.”

”Okej, men tveka inte att säga till om det är något du behöver.” sa hon och fortsatte ner för korridoren.

Mina händer skakade. Luke skulle dö. Och jag visste inget sätt att förhindra det...

Så allt jag gjorde var att bara sitta där utanför hans rum på golvet. Sjuksköterskan kom tillbaka flera gånger, men fick alltid samma svar. ”Jag är okej.” Och varje gång var det en lögn... Och jag antog att hon förstod det, eftersom hon kom tillbaka flera gånger.

Tillslut så kom det ut en läkare som satte sig bredvid mig.

”Han kommer dö, eller hur?” viskade jag medan mina tårar rann ner för mina kinder. Hon suckade.

”Det ser inte bra ut... Och vi har ännu inte kommit fram till vad som är orsaken. Så visst finns risken. Och den är rätt stor. Men man ska aldrig ge upp hoppet.” sa hon. Jag snörvlade.

”Får jag gå in?” Hon nickade och log. Jag reste mig långsamt upp och tvekade innan jag tryckte ner dörrhandtaget.

Lukes rum såg så annorlunda ut. Och jag hade bara varit där i några timmar. Massor av nya slangar som satt fast i hans kropp. Nya pipande apparater bredvid honom. Precis som första gången som jag kom hit så satte jag mig på knä vid hans säng och tog hans hand och förde den till mina läppar. Mina tårar föll ner på hans hand.

”Snälla lämna mig inte.” viskade jag och kramade hans hand.

Och EKG:n började pipa. Mer och mer. Och jag visste inte varför.

Jag reste mig upp och sprang till dörren.

”Doktor! Doktor! Kom och hjälp!” skrek jag och en doktor längre bort i korridoren sprang mot mig. Följd av flera andra. Jag flyttade mig ur vägen men gick inte ut. Och igen sa till mig heller.

Men jag hade nog önskat att jag gått ut. Att se doktorerna hålla på med Lukes kropp, med massor av verktyg och apparater. Det var hemskt. Men ändå så kunde jag inte förmå mina fötter att röra sig. Tillslut började EKG:n låta. En enda hemsk ton.

Man behövde inte vara en idiot för att förstå vad det betyder. Hans hjärta slutade slå. Och hela världen försvann.

När jag vaknade så låg jag i en säng. Jag kanske hade drömt allt. Att Lukes hjärta slutade slå. Men när jag hörde det pipande ljudet så visste jag att det varit verklighet. Tyvärr. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp.

”Åh så du vaknade.” sa en röst bredvid mig. En sjuksköterska stod bredvid mig och hällde upp lite vatten och gav glaset till mig. ”Här, du är nog törstig.”

”Vad hände?” frågade jag och tog en klunk.

”När Mr. Wingstons hjärta slutade slå så svimmade du, så jag och en läkare bar in dig hit.”

”Är Luke...” började jag men kunde inte förmå mig att fortsätta. Hon var tyst några sekunder innan hon sa:

”Mr Wingston är inte död.” Jag drog efter andan. Han var inte död. Han levde, och var bara några meter ifrån mig! ”Vi kommer till det alldeles snart till det. Men först måste jag be dig att ställa dig upp.” Jag tittade förvånat på henne men gjorde som hon sa. Det snurrade lite i huvudet men det gick över efter någon sekund.

”Mår du illa?” frågade hon. Jag skakade på huvudet.

”Ont i huvudet? Yrsel?”

”Nej jag mår fint.” Den här gången var det inte en lögn. Så många gånger jag sagt det idag

”Lova att du inte underdriver. Det här är viktigt, även om ditt fall inte var så långt. Så kan du ha slagit i huvudet riktigt ordentligt. Tillräckligt för att få en liten hjärnskakning.” Jag suckade.

”Okej, när jag reste mig upp snurrade det i huvudet, men det gick över. Och ja, lite ont i huvudet har jag. Nöjd?” Hon nickade. ”Så, hur är det med Luke? Jag kommer ihåg att EKG:n visade att hans hjärta slutade slå och sen.... då blir det svart. Det nästa jag kommer ihåg är att jag vaknade här.”

”Det måste jag nog be Doktor Jones att förklara. Sätt dig ner så länge så kommer han strax.” Jag suckade, hur skulle jag kunna vänta?!

”Miss Gold?” Doktorn som nu kom in genom dörren var klädd i vanliga doktorskläder och en namnbricka med texten Doktor S. Jones. Jag nickade. Doktor Jones gick fram till mig och satte sig bredvid mig på britsen.

”Är Luke okej?” frågade jag. Doktor Jones harklade sig.

”Mr Wingstons tillstånd har förbättrats extremt den senaste timmen. Men tyvärr vet vi inte om det kommer hålla i sig eller om det kommer gå ner igen så att säga.”

”Men kommer han att bli okej?”

”Det är vid tillfället svårt att fast ställa, så vi får avvakta och ta ett steg i taget.” Han log mot mig.

”Men...” jag tog ett djupt andetag. ”Men vad hände?”

”Jo, när du svimmat så tog Syster Martin och Doktor Parker och bar in dig hit. Syster Martin var hon som ni träffade alldeles nyss, hon satt här med dig. Men när de gjorde det så försökte jag och flera andra läkare få igång Mr Wingstons hjärta. Vilket inte gick så bra till en början, våra defibrillatorer verkade inte få igång hans hjärta, och att göra konstgjord andning fungerade inte heller. Så precis när vi skulle sluta försöka få liv i honom igen, så började EKG:n pipa och berätta för oss att hans hjärta slog mer normalt än det gjort på flera dagar. Vilket var ett mirakel! Att hans skulle överleva. Det hade ingen av oss trott, men han har inte vaknat än. Men jag känner på mig att det lär hända snart.” avslutade han och blinkade med ena ögat mot mig. Jag log och kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men jag stod emot dem.

Jag ville inte gråta framför den här otroligt trevliga läkaren. Hade jag inte haft någon självkontroll så hade jag kramat honom, som ett tack för att han försökt rädda Lukes liv (visserligen är det hans jobb, men ändå!). Men det hade inte varit passande som mormor skulle sagt.

”Tack.” viskade jag.

”Åh det var inget! Jag gör bara mitt jobb.” sa han och man kunde se hur han faktiskt blev generad av det jag sa. ”Så, vill du gå in och titta till din pojkvän?”

”Åh, han är inte min pojkvän direkt...” sa jag och tittade ner i marken.

”Inte?” han höjde på ögonbrynen. Vanligtvis hade jag snäst något i stil med, det har inte du med att göra. Men doktor Jones var så trevlig så jag sa bara;

”Det är komplicerat.” Han nickade. ”Men jag skulle ändå vilja träffa honom. Eller, se kanske...” Det var lite konstigt det där, att man inte visste vad man skulle säga, se eller träffa. Doktor Jones skrattade.

”Okej, kom med mig.” Så reste han sig upp och jag var inte långt efter.

Lukes rum såg precis lika dant ut som förra gången jag var där, alla maskinerna var kvar. Men något hos honom var annorlunda. För första gången på vad som kändes som en evighet så hade han färg på kinderna. Och bara det var som ett mirakel för mig! Och det faktum att han varit död i några minuter och nu levde... det fans inte ord för att beskriva min lycka! Jag gick fram till honom och satte mig bredvid honom på sängen. Hans ansikte liknade en guds, kanske inte för någon annan, men för mig så var han den vackraste på jorden. Jag lutade mig emot honom så jag låg mot hans bröst. Fortfarande med hans hand i min. Och jag vet inte hur länge jag satt så, men något fick mig att vakna till. Ett tryck mot min hand. Den handen som jag höll Lukes i.

Jag satte mig tvärt upp men kunde inte släppa hans hand. Jag visste att han hade kramat den, vem skulle det annars varit? Så det betydde att han höll på att vakna, eller i alla fall höra mig.

”Luke? Luke, om du hör mig. Krama min hand.” Ett till tryck. Jag kände mina tårar komma, men jag var för lycklig för att kunna stoppa dem. ”Åh Luke! Du hör mig! Snälla vakna, jag behöver dig här, behöver dig närvarande. Nära. Snälla kom tillbaka.” Det sista var bara en viskning. Visst borde jag kalla på en läkare men jag ville att det var mig han skulle se när han vaknade. Inte någon främmande läkare. Och så vaknade hon av den sanna kärlekens kyss. Det var klart! Han skulle vakna av sin sanna kärleks kyss, precis som prinsessorna alltid gör i sagorna.

Så jag lutade mig mot honom, långsamt. Och pressade mina läppar ömt mot hans. Men när jag såg på hans ansikte igen så var det precis lika stillsamt som innan, utom lite av mitt läppglans på hans läpp. Men sänkte huvudet, om inte den sanna kärlekens kyss fungerar, vad fungerar då?

Eller så var jag inte den sanna kärleken! Jag kanske hade sårat honom så djupt så att han aldrig skulle förlåta mig! Men så hörde jag hur någon drog efter andan.

Jag tittade upp och såg rakt in i hans klarblå ögon.

He's alive! :O Är nog bara 3-4 kapitel kvar nu... men vi får se hur det slutar :D Har en liiiiten plan... :D

Och får jag mer än 10 kommentarer kommer jag ha en liten tävling nu i veckan! Så kommentera! :D