Första December
Känner bara att jag måste skriva att imon e det första December!
Då får man äntligen öppna första luckan i julkalendern =)
Ska ni göra nåt speciellt imon då?
Själv har jag bara orkester =)
//Julia
| TML-Code |
| Ρ |
Heartless Love kapitel 9
Kapitel 9
Va?! Min m..mamma. Jag hade försökt att inte tänka på henne de senaste åren eftersom saknad var så stor.
Jag drog ut en stol åt Bella och satte mig bredvid, mamma satte sig mitt emot. Hon hade inte förändrats mycket, lite rundare former och gyllen ögon. Gyllene? Detta kunde inte stämma.
Hon såg att vi granskade henne och sa:
"Jag kan väl börja berätta hur detta gick till" Det lät nästan som en fråga, så alla nickade.
Men hur visste hon? Var vi bodde att jag läste tankar, jag kramade Bellas hand hårt, som hon gjorde på mig när hon var nervös."Jag tror vi ska sätta oss i köket" sa Carlisle och jag, Bella, Esme och mamma följde med.
"När du tog Edward till bårhuset var jag inte död, jag hade nästan slutat andas för jag var orlig för han..men du var inte den enda vampyren på sjukhuset"
Carlisle spärrade chokat upp ögonen.
"Han heter..Elazar och är med i Denali klanen" Carlisles ögonbryn åkte frågande ihop.
"Han bytte skift med dig och när jag sa att du förvandlat min son, förvandlade han mig..Jag bodde hos han och hans "familj" tills för några dagar sen. Jag hörde hur Tanya nämde någon Edward och bestämde mig för att fråga. Jag hade tur" Hon log mot mig.
"Så..vem är det här?" frågade hon och pekade på Bella. Hur skulle jag börja? Mitt liv/kärlek/flickvän?
"Detta är Bella, Isabella rättare sagt. Hon är min flickvän och själsfrände. Jag älskar henne" Bella rodnade och tittade ner.
Det verkade som mammas stoltade leende snart skulle spricka. Plötsligt rusade hennes tankar.
Åh! Så söt hon är! Kul att min pojke har hittat en flicka! Han ville ju aldrig va med nån när han var människa..han skulle ju bli militär.
Så, undrar vad vi skulle göra nu. Jag slutade trycka hårt på Bellas hand och massaerad hennes hand istället.
"Så,Bella kan du berätta lite om dig själv. Dina föräldrar, bor de här?"
Bella tittade lite ledset ner och mamma såg sorgset på henne.
"Min pappa bor här, min mamma bor i phoenix med sin nya make"
"Stackars flicka" hörde jag mamma viska så lågt att Bella inte hörde. Jag höll med, det var synd att Bellas föräldrar var skilda. Jag smekte hennes rygg lungnande.
"Jag kan berätta lite om mig" erbjöd mamma sig. Bella log lite och tittade sen intresserat på mamma.
"Jag föddes 1872 i London. Jag är alltså 38" sa hon och log. Jag log lite skinerat, jag var inte van vid det här "mamma pratet" som alla ungar hade fått utstå när de var små.
"Jag bodde i London och när jag var 20 träffade jag min man.." mamma tittade sorgset ner men fortsatte igen:
"Ett år senare hände ett mirakel, jag fick Edward" hon log stolt - precis som Carlisle och Esme - och tittade sen på mig.
"Jag tycker vi ska visa ditt rum" Hon kan väl få det Jane hade? tänkte han. Jag nickade.
Mamma och Carlisle gick först med mig och Bella efter. Han visade rummet och sen gick vi alla ner till vardagsrummet igen.
Kvällen fortsatte lungt och alla pratade med varandra. Jag märkte något märkligt, Carlisle och Esme satt på var sin sida i rummet och båda försökte få mammas uppmärksamhet. När deras blickar mötte varann tittade båda ner som om de rodnade. Va? De märkte att jag iaktog de och blockerade sina tankar.
"Haha, hur var Edward som liten då?" Rosalies ögon glödde av uppmärksamhet.
"Haha roligast var när han var bebis och lekte soldat" Bella skrattade och jag tittade skenerat ner.
"Synd att det inte fanns kameror på den tiden" skrattade Rosalie. Hon vände sig mot Emmett och kysste han passionerat. Bella verkade bli trött men kämpade mot ögonlocken. Plötsligt gick hon. Jag tittade förvånat på Alice.
Hon ska på toa Edward. Du är så trögtänkt ibland.
Mamma tog tillfället och satte sig jämte mig. Hon kramade om mig, och plötsligt var rummet tomt.
Mamma tittade förvånat runt i rummet.
"De ville nog ge oss tid för oss själva" sa jag och skrattade. Hon skrattade.
"Så..Bella.." jag suckade.
"Bara säg det, jag kan ju ändå läsa din tankar" sa jag med ett flin. Hon skrattade.
" Hon verkar vara en fin tjej..och jag undrar om..du vet...."
"Vad hon tycker om mig" avslutade jag hennes mening.
"Jag kan väl få prata med henne?" Jag andades lättat ut, det var en lätt önskning att upfylla.
"Såklart"
"Var är Bella?" frågade jag när alla kommit tillbaka.
"Hon sover" skrattade Emmett.
Haha.
(Nästa morgon)
Elisabeths Pov
Edward var och jagade, så detta var den perfekta chansen att prata med Bella. (en liten stund senare) Bella kom nerför trappan. Hon gick med Alice till köket, själv var jag i vardagsrummet. Jag reste mig och gick till köket. Alice förstod vad jag ville och susade ut så jag kunde vara ifred med Bella.
"Hej" sa jag lungt till henne.
"Hej" svarade hon lika lugnt.
J*vla blogg.se!
Erikas kommentar: Tja... vad ska man säga? FÖRUTOM ATT DET VAR AS BRA!!! Ofc :P
Ett litet info inlägg om Luke och Zelena ;)
Vad heter karaktären? Zelena Gold.
Hur gammal är karaktären? 17 år.
Hur ser karaktären ut? (Kroppsform? Ögonfärg? Hårfärg?) 173 cm, lång, smal, grå/blå ögon, blond.
Hurdana kläder brukar karaktären ha? Riktigt trendiga.
Vad heter platsen där karaktären bor? Beverly Hills, Kalifornien, USA.
Hur bor karaktären? (Lägenhet? Tält? Villa? I en grotta? Under en bro? Skogen? I ett slott?) I en gigantisk villa.
Vem är hennes/hans närmaste person? (Föräldrar? Syskon? Kusiner? Mormor? Husdjur?) Hennes barnflicka, Joe.
Vad gör karaktären på dagarna? (Jobbar? Går i skolan?) Går i skolan.
Vad tycker karaktären om att göra? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Gräva? Åka inlines? Berätta roliga historier? Vandra i fjällen? Cykla?) Shoppa och vara med kompisar.
Vad är karaktären allra bäst på? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Berätta roliga historier? Dansa?) Hitta de snyggaste i kläderna i en klädbutik.
Hurdan är karaktären? (Sprallig? Lugn? Vänlig? Hjälpsam? Generös? Modig? Påhittig? Lätt att få nya kompisar? Tjurig? Retlig? Oschyst? Snål? Kaxig? Sur? Otålig?) Bortskämd, sprallig, smart, kaxig och populär.
Hur ser karaktären på sig själv? (Stark? Snäll? Omtyckt? Påhittig? Pratsam? Utanför?) Snygg, cool, snäll och smart.
Vad är karaktären rädd för? (Ormar? Spindlar? Åska? Mörker? Hissar? Trånga källargångar? Ensamhet? Höga ljud?) Ensamhet.
Vilken är karaktärens hemlighet? Det får ni se ;)
Vad heter karaktären? Luke Wingston.
Hur gammal är karaktären? 17 år.
Hur ser karaktären ut? (Kroppsform? Ögonfärg? Hårfärg?) 182 cm lång, blå ögon, muskulös, brunhårig.
Hurdana kläder brukar karaktären ha? Ganska trista och lite nördiga.
Vad heter platsen där karaktären bor? Beverly Hills, Kalifornien, USA.
Hur bor karaktären? (Lägenhet? Tält? Villa? I en grotta? Under en bro? Skogen? I ett slott?) I en liten lägenhet.
Vem är hennes/hans närmaste person? (Föräldrar? Syskon? Kusiner? Mormor? Husdjur?) Hans hund, Joy
Vad gör karaktären på dagarna? (Jobbar? Går i skolan?) Går i skolan.
Vad tycker karaktären om att göra? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Gräva? Åka inlines? Berätta roliga historier? Vandra i fjällen? Cykla?) Teckna och laga mat.
Vad är karaktären allra bäst på? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Berätta roliga historier? Dansa?) Teckna och laga mat.
Hurdan är karaktären? (Sprallig? Lugn? Vänlig? Hjälpsam? Generös? Modig? Påhittig? Lätt att få nya kompisar? Tjurig? Retlig? Oschyst? Snål? Kaxig? Sur? Otålig?) Generös, modig och vänlig.
Hur ser karaktären på sig själv? (Stark? Snäll? Omtyckt? Påhittig? Pratsam? Utanför?) Utan för med ett liv som suger.
Vad är karaktären rädd för? (Ormar? Spindlar? Åska? Mörker? Hissar? Trånga källargångar? Ensamhet? Höga ljud?) Sina föräldrar.
Vilken är karaktärens hemlighet? Att hans föräldrar dricker.
I hate myself for lovning you... kapitel 4
Jag är ledsen att det tagit så lång tid. Har haft fullt upp, prov, läxor, kompisar, galapermiärer... Jag ni fattar. Och sen så här det varit svårt att komma på något att skriva om. Men nu kommer iaf kapitlet :D
Jag var i mitt rum. Milla låg och spann vid mina fötter. Joe stökade nere i köket och mamma pratade i telefon. Jag sträckte på mig och sen så ställde jag mig upp. Milla mjauade missnöjt men hoppade ner från sängen. Jag tog på mig min morgonrock och gick ner.
”God morgon mamma! God morgon Joe!” ropade jag innan jag gick in till teven. Ingen av dem svarade.
”Mamma? Joe?” sa jag högt. Jag hörde fortfarande hur någon pratade och någon skramlade med kastruller. Båda var i köket så jag gick in dit. De stog med ryggen mot mig.
”Hallå?” sa jag och gick fram till dem. Jag tog tag i dem i varsin hand och vände på dem. Jag skrek. Det var inte mamma, eller Joe. Eller jo det var det men de hade stora sår i ansiktet och på hela kroppen. Jag släppte dem och sprang ut ur rummet. Jag hörde hur någon mjauade och vände mig om för att plocka upp Milla. Men hejdade mig snabbt. Hon var helt uppskuren, blod strömmande från såren. Jag skrek mer. Men inte bara av den äckliga synen. Utan av smärta också. Det var som om någon skar mig med en kniv som var doppad i salt och syra. Jag kände hur någon skar mig igen, i benet. Jag skrek och skrek i vad som kändes som en evighet. Jag såg hur mamma och Joe kom ut ur köket som två zombies. Hade jag kunnat röra på mig så hade jag sprungit därifrån. Men nu gjorde det så ont så jag kunde inte det. Mamma stannade en liten bit ifrån mig men Joe kom fram och tog tag om min hals – som om hon skulle strypa mig – och ruskade.
”Zelena! Zelena! Zelena vakna!!” hördes en röst långt bort ifrån. Det lät som Lukes röst men jag var inte säker.
”Zelena!” Jo, det var definitivt Luke. Och han lät närmare. Jag öppnade ögonen och såg in i Lukes blåa. Han ruskade i mig för att jag skulle vakna och när han märkte att jag hade gjort det så slutade han. Jag kollade mig omkring. Vi var i sovrummet i den lilla stugan. Jag hade bara drömt. Minnena från igår började titt som tätt komma ikapp mig. Ron, pappa, filmen, kniven. Jag tittade på Luke som satt där och kollade på mig. Jag kände gråten komma och slängde armarna om hans hals.
”Åh Luke.” viskade jag samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder.
”Schhhhh... det är bra. De gick för flera timmar sen.” viskade han i mitt öra. Vi satt och kramades i säkert en halv timme, hela tiden mumlade han snälla saker och försökte trösta mig. Min gråt blev bara värre och värre. Tillslut var Lukes axel dyngsur. Jag släppte honom innan jag förvandlade honom till en flod. Han tittade på mig med en orolig blick.
”Vad?” snörvlade jag.
”Jag är bara orolig för dina sår...” sa han. Dem hade jag helt glömt bort. Jag tittade på ner på mig själv. Jag hade ungefär 25 sår som fanns över hela kroppen, vissa blödde fortfarande lite medans andra hade det bildats en liten sårskorpa på. Jag kände hur jag var på väg att börja gråta igen men jag höll igen tårarna och tog ett djupt andetag istället.
”Det är inte så farligt. Jag menar det gör inte ont i alla fall.” sa jag och log mot honom. Det var en lögn. Det gjorde jätte ont! Men det kunde jag inte säga till honom. Han skulle dö av oro för mig. Men han verkade inte tro på det jag sa för han sträckte sig över mig och tog fram en liten låda med ett rött kors på. En förbandslåda. Han öppnade den och tog fram lite bandage, plåster och en sax. I lådan fanns lite annat också, en burk med piller, en febertermometer, en pincett och en gasbinda. Jag hade fortfarande bara min bh och mina trosor på mig så det var lätt för honom att linda bandaget runt min mage där jag hade flest sår.
”Var har du lärt dig det här?” frågade jag när han gjorde allt så proffsigt. Han skrattade.
”Skolan. Lyssnar du aldrig på vad läraren säger?” Jag skrattade lite med det gjorde ont så jag grymtade till och slutade.
”Jo ibland. Typ 20 % av lektionerna.” Han skrockade. Jag tog tag i hans haka och lyfte på hans huvud så hans ansikte var i höjd med mitt och kysste ömt hans läppar.
”Tack.” viskade jag. Våra pannor rörde fortfarande vid varandra så jag kände hans andedräkt mot min mun när han sa:
”För vadå?”
”Allt. Att du finns, att du hoppade på Rons män när de kidnappade mig så jag slapp vara ensam, för att du är så underbar, för att du inte behandlar mig som den bortskämda bitchen jag är,” Han skakade på huvudet, och jag tystnade.
”Vänta. Du är inte bitchig, du är visserligen bortskämd men inte bitchig.” Jag log.
”Ska jag ta det som en komplimang?” Han nickade. Jag log och innan jag han tacka så sa han:
”Men nu måste jag få dina sår omlagda.” Och så var han igång med att plåstra om mig igen.
”Vart har du fått förbandslådan ifrån?” undrade jag när han bara hade ungefär 5 sår kvar.
”Den stog på bordet när jag vaknade. Jag tror att Ron & company lämnade kvar den till dig.” mumlade han. Fullt koncentrerad på att sköta om mig.
”Det var ju snällt.” muttrade jag.
”Fast jag tycker de var allt annat än snälla. De torterade dig. De skar dig med en kniv. De slog dig. Det var inte snällt.” sa han argt.
”Glöm inte att de slog dig medvetslös typ tre gånger.” inflikade jag. Han nickade.
”Men det är var inte något i jämförelse med vad de gjorde mot dig. En katt unge mot ett lejon. Och jag kunde inte göra någonting. Att vara helt hjälplös, att se dig bli skuren... det var värre än att se mina föräldrar dricka...” sa han surt. Jag tog tag i hans händer.
”Säg inte så. Det de gjorde mot dig var hemskt. Våga inte tro något annat.” avbröt jag och satte mig upp. Han såg inte ut som om han gjorde som jag sa åt honom men sa ändå:
”Okej. Är du hungrig?” Min mage kurrade innan jag han säga något, han skrattade och ställde sig upp. Jag suckade och gick efter. Vi hade aldrig grälat och nu när vi hade gjort det så gillade jag verkligen inte känslan... Jag ville inte att vi skulle ha det dåliga stämningen. När jag kom in i köket så hade han just tagit ut massor av ingredienser, till vad? Who know? Jag gick fram och kramade honom.
”Förlåt.” viskade jag mot hans bröst. Något rörde min hjässa. Jag tror det var hans läppar. Jag vände mitt huvud uppåt och bekräftade min tanke. Det var hans läppar.
”Nej förlåt mig. Det var inte speciellt snällt att slå mig medvetslös heller. Du har rätt.” Jag log mot honom.
”Förlåt oss båda två.” Han böjde ner sitt huvud och kysste mina läppar ömt. Sen släppte han mig och fortsatte att laga frukost.
”Kan jag göra något?” Det var ju lite orättvist att han alltid skulle laga all mat. Fast om man tänker efter så är det nog tur... hade jag gjort maten skulle det nog inte bli så där gott som han gjorde det. Inte gott överhuvudtaget...
”Ja det är det faktiskt. Sitt ner och ta det lugnt.” Jag suckade men gjorde som han sa och satte mig vid bordet. Han blandade ihop någon sorts smet och tog fram en stekpanna och ett påse bröd. Vilken maträtt var det man hade bröd och smet i? Tänk, tänk, tänk, nu Zelena! När han doppade brödet i smeten så ringde det ännu en klocka men jag kom ändå inte på det. Sen la han brödet i stekpannan. Och någon minus senare var det två fattiga riddare på bordet. Eller det var två fattiga riddare på en talrik på bordet.
”Mabuting gana.” sa han och bugade för mig. Jag höjde på ena ögonbrynet. Jag log det där sexiga sneda leendet igen.
”Det är filippinska och betyder Smaklig måltid.”
”Åh. Selalu.” Jag log tillbaka mot honom lite mystiskt.
”Och vad betyder det?” undrade han med mat i munnen.
”Det är malaysiska och betyder Alltid. Och är det en överraskning om jag säger att det här var gudomligt gott?” Han skrockade.
”Det är alltid trevlig att höra att du tycker om det jag har gjort.” Jag log och tog ännu en tugga av den goda frukosten. Han tog ett djupt andetag. Jag såg på frågande på honom.
”Lyssna här Zelena. Jag hörde Ron prata i telefon igår innan hon gick. Vet du vad hon sa?” Jag skakade på huvudet. Och jag kände inte igen det allvarliga tonen Luke använde, jag hade aldrig hört den förut.”Att om inte din pappa har gjort som de säger med hans jobb och det inom en vecka. Kommer de komma tillbaka och tortera dig igen. Smärtsammare.” Jag svalde ljudligt och han hörde det och nickade. ”Vi måste vara ute här ifrån innan dess. Okej?” Jag nickade. Förstummad över det jag nyss hört. Vi måste komma på en flyktplan och sätta den i verket på en vecka. Hur ska vi klara det?
Julias kommentar: OMG! Jättebra Erika =)
Så vad tycker ni då?
/Erika
Kommentarer
Inte äns hälften av de som e inne på bloggen kommenterar, vet inte om jag ska fortsätta. Har skola, aktiveter mm.
Så inte så kul att skriva om inte många vill läsa.
Ni som kommenterar, era kommentarer är jättesöta och jag blir jätteglad när jag läser de. =)
//Julia
Heartless Love kapitel 8
Hej hoppas ni haft ett bra höstlov!
Här har ni kapitel 8:
Kapitel 8
"Alec..varför är du här?" frågade Carlisle förrvirrat. Han svarade inte, så jag bestämde mig för att svara.
"Aro vill ha Jane tillbaka" Svarade Alec.
Jane kom susande ner för trappan och kramade om Alec.
Tack för att jag fick va här. Även om jag va lite spydig haha..
Jag log och stängde dörren.
"Lustigt" mumlade Bella.
"Vad?" hon rodnade, hon trodde väl att vi inte skulle höra henne. Jag log. Esme tog med mig och Bella till vardagsrummet. Bella och jag log mot varann och Carlisle kom in.
"Jag ska åka till sjukhuset..något barn hade tydligen ramlat ner för en trappa och behövdes sys." han log ursäktande och försvann. Plötsligt kom Emmett, Rosalie, Alice och Jasper in.
"Kan vi inte..-" började Emmett.
"Nej!" skrek Alice direkt.
Eftermiddagen fortsatte lungt och alla pratade och skrattade med varann. Till och med Rosalie verkade ha mjuknat lite. Klockan var snart 6 och Bella verkade hungrig så Esme satte igång med maten. När maten var klar drog Bella med mig till köket. Hon började äta och jag tittade fasinerat på, jag kunde inte föreställa mig att jag en gång ätit sånt. Tillochmed gillat sånt. Emmett sprang plötsligt in i köket virvlade runt och ramlade, med sig i fallet tog han Bellas talrik.
"Emmett?!" röt jag, på hans tankar hörde jag att han gjort det med mening. Jag fyllde en ny tallrik med mat till Bella. En mindre portion denna gången.
"Vad brosan?" han verkade inte ens bry sig. Jag suckade.
"Gå"han verkade chokad.
"Du äger inte stället! Men visst du är ju Edward störst, bäst.."
Han fortsatte mumla hela vägen till sitt rum.
När Bella ätit klart kom Esme och Alice in.
"När kommer Carlisle, Alice?"
"Han borde snart va här..om jag har rätt" sa hon och flinade mot Bella.
Bella log tillbaka. Vi gick och satte oss i soffan i vardagsrummet. Jag kysste henne lätt på hennes läppar.
Plötsligt hördes en nyckel i låset, dörren slog upp och dör kom Carlisle. Han log mot mig och Bella. Esme kom in och kysste han passionerat.
"Hur var det på jobbet, älskling?" Han kramade henne lätt och hängde sen upp jackan.
"Det var bra, det var mest barn idag" Esme såg sorgset ner, både jag och Bella visste att hon inte gillade när folk-speciellt barn- blev skadade.Stackars barn! Men tur att Carlisle hjälper de iallafall.
Det hade blivit kväll och Bella gick upp på mitt rum för att byta om. En stund senarre kom hon nerför trappan med nattlinne och bomulls-sockar.
Hon gick och satte sig jämte mig. Carlisle och jag diskuterade sjukdomar och Bella verkade förrvirrad. Hon hade fått den där lilla söta rynkan i pannan.
Plötsligt sniffade Carlisle i luften och tänkte:Det kan inte vara möjligt!
Jag och Bella förstod lika mycket, det vill säga ingenting.
Carlisle rusade mot dörren och slog upp den. I dörröppningen stod Elisabeth Masen i egen hög person.
"Hej Edward"
Tänkte hon och log.
Erikas kommentar: OMG!! Måste bara ha mer! Ge mig more <3 <3
/Julia
Tävlings vinnaren
Grattis Salmah till vinsten! Din bild kommer att vara i början av alla Rosalie's Secret kapitel från och med nästa kapitel! Grattis än en gång!!
Och ni vet väl at ni kan maila in era bilder till oss på [email protected] även om vi inte har en tävling ;)
/Erika och Julia
Ang. tävlingen
/Erika
20.00/21.00
/Erika
Update: Bidragen läggs upp halv nio. Ni har fortfarande en chans att skicka in!
/Julia
Japp. Klockan 20.00 så kommer vinnarna upp i vär bild-tävling. Så gör era bilder och skicka in dem till oss ;)
/Erika och Julia
UPDATE: TÄVLINGEN SLUTAR IMON! ursäkta vårat fel =)
/Erika och Julia
Kom ihåg.
/Erika
I hate myself for lovning you... kapitel 3
När jag vaknade låg han där och tittade på mig. Hans underbara blåa ögon tittade ner på mig med bara en sak i blicken. Kärlek.
”Hej.” kraxade jag.
”Hej.” mumlade han. Jag hade armarna runt hans mage och kramade. Han kramade tillbaka och sen snurrade han runt mig så jag låg på honom. Jag skrattade lite men sen kollade jag in i hans ögon och slutade skratta och slappnade av. Jag böjde ner huvudet och kysste hans läppar. De smakade ljuvligt. Han la armarna om min midja och tryckte mig emot sig. Jag log i tankarna och tryckte mig ännu mer emot honom. Jag flyttade läpparna ner tills hans hals och sen ner till hans bröst. Han stönade av njutning och jag log och tog samma väg tillbaka till hans läppar. Han kysste mig ljuvligt men sen drog han sig ifrån mig men ända var han väldigt nära.
”Så ja lilla ficka, nu ska vi inte förhasta oss igen.” skrattade han.
”Du verkade inte ha något emot det igår.” mumlade jag mot hans hals. Han skrattade igen och jag hoppade upp och ner på hans bröst där jag fortfarande låg.
”Det har jag inte. Men jag vill inte att du ska göra något du får ångra.” Jag slutade kyssa honom och lyfte på huvudet för att kolla på honom.
”Jag vill ha dig. För alltid. Jag kommer inte att ångra mig. Aldrig.”
”Men Trevor då?” sa han. Just det. Trevor. Just nu letade han säkert ihjäl sig efter mig medans jag gör vad? Jag ligger och hånglar men en kille jag har känt i typ 2 dygn och efter ett av de där två dygnen hade jag sex med honom. Vilken flickvän jag är. Men jag rår inte för vad mitt hjärta känner. Jag älskar Luke och det kan jag inte ändra på. När vi kommer ut här ifrån ska jag göra slut med Trevor. Det var ärligt talat länge sen som jag slutade känna något för honom. Men igen har någonsin fått mig att känna så som Luke har. Inte en levande själ. Inte en död för den delen heller. Jag hade inte något att säga så istället kysste jag hans läppar igen.
”Det verkar som om du inte vill ha mig.” sa jag till honom när jag slutade kyssa honom för ett ögonblick.
”Tro mig. Jag vill ha dig så mycket så det gör ont.” mumlade han och kysste mig igen. Vi kysstes och kysstes och kysstes som säkert var flera timmar men det kändes som bara några minuter när min mage kurrade väldigt, väldigt högt.
”Frukost?” frågade han. Jag nickade. Jag satte mig upp och tog på mig min tröja och mina trosor som låg på golvet bredvid sängen. Luke hade redan kommit ut till köket och höll på med frukost. Istället för att sätta sig på stolen vid bordet så gick jag fram till honom och kramade om honom bakifrån. Han släppte stekspaden som han rörde om med och vände sig mot mig och la armarna runt mig och kysste mig.
”Ni verkar då ha blivit goda vänner.” sa en röst bakom oss. Vi vände genast huvudet mot rösten som tillhörde en kvinna i typ 35 års åldern.
”Vem är du?” frågade Luke.
”Åh så oförskämt av mig. Jag heter Ron. Ron Pernoff. Efternamnet är ursprungligen från Ryssland om ni undrar.” log hon ett hemskt fult leende.
”Hur kom du in här? Det finns vaken fönster eller dörrar som leder ut.” sa jag.
”Sant. Men det betyder inte att man inte kan komma in eller ut.” Hon gick fram till bordet och satte sig på stolen som var närmast dörren och längst ifrån oss.
”För all del, sätt er. Du har väl inte några problem med att hon sitter i ditt knä pojk. Ni verkar ju komma så bra överens.” Luke bara ignorerade kommentaren och drog med sig mig och satte sig på stolen med mig i knät. Han tog min hand och kramade den, jag kramade tillbaka. Jag kollade på kvinnan som hade presenterat sig som Ron.
”Var det du som förde hit oss?” frågade Luke. Ron verkade tänka på vad hon skulle svara.
”Inte jag personligen men mina män.” sa hon efter ett tag.
”Varför då? Vi har väl aldrig gjort dig något?” frågade jag upprört.
”Nej. Inte ni. Inte du överhuvud taget pojk, inte du heller Zelena inte just du. Känner du verkligen inte igen mig?” frågar hon och slår ut med armarna. Jag söker i mitt minne efter något som har med henne och göra. Jag hittar rätt minne.
”Du! Jag kommer ihåg dig!! Det var du som förrådde min pappa och gav manuset till en av hans filmer till konkurrenterna!” utbrast jag. Hon nickade.
”Ungefär så. Men sen så sparkade han mig.”
”Ditt svin. Och vad har min pappa med att du har kidnappat oss att göra?!” Jag var jätte arg. Jag hade ställt mig upp och om jag inte höll i Lukes hand skulle jag gå och ge henne en stor fet smocka!
”Jo det är den intressanta biten. Eftersom du är 'pappas lilla älsklings flicka' så har jag kommit på en plan för att få hans jobb.” sa hon och log sitt hemska leende. Jag bara skrattade.
”Och hur skulle det gå till?” frågade jag.
”Det lilla gumman ska jag berätta för dig.” sa hon och plockade upp en kamera ur sin väska. ”När man har jobbat 25 år med film så har man lärt sig knepen. Följ med mig ut.” sa hon och gick ut i vardagsrummet. Jag drog med mig Luke och gick ut efter Ron. Rummet hade förvandlats från ett vardagsrum till en filminspelnings-plats på bara några minuter.
”Vad har ni gjort?” frågade jag och Luke på samma gång.
”Vi har förvandlat det här rummet till en inspelnings plats som ska få mig till toppen.” sa Ron och strålade av hämnd.
”Och vad har vi med den här saken att göra?” frågade Luke. Ron tittade på honom som om hon inte hade sett att han stog där, även fast han också frågat vad de gjort med rummet.
”Du pojk, har inte något med det här att göra. Men Zelena” hon vände sig mot mig. ”du ska spela huvudrollen i min nya film. Gå in där och vänta på Frank och gör som han säger.” Jag nickade och gick mot dörren. ”Pojken stannar här.” sa Ron när jag drog med mig Luke.
”I helvete heller.” sa jag och drog med Luke in i sovrummet fort så att ingen han stoppa oss.
”Vad tror du de tänker göra med dig?” frågade Luke och kramade mig. Jag suckade.
”Jag vet inte. Men jag tror inte jag kommer gilla det.” sa jag. Just då kom Frank in. Han plockade upp min behå från golvet och slängde den till mig.
”Ta på dig den. Och ta av tröjan.” sa han.
”Nej.” sa jag.
”Va?” Som om han inte hade hört. Men om han nu ville leka så kan jag ju säga det igen.
”Nej. Jag tar inte och springer runt i bara behå och trosor som en liten strippa.” sa jag. Frank tog ett steg mot mig och höjde handen som om han skulle slå mig. Det var precis vad han gjorde. Han gav mig en örfil som kändes som... ja det finns inte ord som kan beskriva smärtan. Jag ramlade ner på golvet i en hög och jag hörde hur Luke tacklade in Frank i väggen. Luke kom och satte sig bredvid mig.
”Zelena! Zelena! Zelena lever du? Zelena hör du mig?” frågade han panikslaget. Jag var inte van att bil slagen och för de som hade fått ett antal örfilar hade det här nog inte gjort lika ont som det gjorde för mig.
”Jag är okej.” mumlade jag och jag hörde hur han stönade till av lättnad. ”Men det gör jävligt ont.” sa jag, fortfarande utan att titta på honom. Han tog tag i min haka och vände mitt huvud mot honom så han kunde se hur farligt det var.
”Det är inte så farligt men det ser väldigt otäckt ut.” sa han. ”Men dina läppar är lika vackra som alltid.” sen kysste han mig lätt på munnen. Jag ville inte sluta men Frank kom fram och drog Luke ifrån mig så han svingades in i väggen och slogs medvetslös. Jag skrek till och försökte komma fram till honom men Frank var snabbare än jag. Han tog tag i mina händer och drog upp mig på fötter.
”Nu tar du av dig tröjan och på med behån. Annars kommer det bli mer smärtsamt för dig än det redan kommer bli. Och för honom.” sa han och nickade mot Luke. Jag kunde låta dem skada mig, men jag kunde inte låta dem skada Luke så jag nickade och han släppte mig. Jag tog på mig behån och drog av tröjan. Två killar kom in och försökte få Luke att vakna. De lyckades och jag han få se honom titta mot mig en sekund innan Frank förde ut mig i vardagsrummet. Där stog Ron och flinade.
”Zelena. Kom med mig här så ska jag vissa dig var du ska vara.” sa hon och förde mig till en stol. Jag gjorde som hon sa och satte mig på stolen.
”Det blir bäst för dig om du tar på dig de här.” sa hon och någon satte på mig en ögonbindel och en munkavel.
”Har jag någon val?” tänkte jag. Jag kände hur någon band fast mig i stolen så jag varken kunde röra mig eller stolen. Jag hörde någon ropa börja. Och jag hörde en röst som sa:
”John Gold. Vill du ha tillbaka din dotter? Visst kan du få det. Men det kommer att kosta ett högt pris. Men om du inte vill betala det så kommer hemska och smärtsamma saker hända din dotter. Vi ska visa lite av det som kommer hända men mycket, mycket smärtsamt. Och kom ihåg. Allt detta hände i verkligheten.” någon kom och tog av mig ögonbindeln och munkaveln. Så fort som munkaveln var av så började jag skrika.
”Pappa! Gör inte som de säger! Jag och Luke kommer ut här ifrån! Det är Ro” Längre hann jag inte komma innan en förblindande smärta skar sig i mitt ben. Jag tystnade och kollade ner på benet där smärtan kom ifrån. Mannen som hade pratat hade skurit ett långt blödande sår på mitt smalben. Jag tittade upp på mannen för att se vem det var, självklart kunde jag inte se hans ansikte för han hade en rånarluva på huvudet. Men jag såg hur han flinade och han höjde handen för att skära mig igen. Jag kunde inte flytta på mig så jag hade inte något annat val än att möta kniven. Mannen gjorde ett skickligt snitt i min överarm och jag skrek. Mannen slog till mig i ansiktet så jag började blöda näsblod. Han skar igen, den här gången i min mage. Jag skrek och ruskade på stolen men någon hade cementerar fast den i det flyttbara plattformen stolen stog på. Luke skrek också, men han skrek mitt namn och försökte utan framgång komma fram till mig. En av männen som stog bakom kameran slog Luke i huvudet så han ramlade ihop medvetslös igen. Mannen med kniven fortsatte att skära mig på varenda kroppsdel. Efter cirka 20 snitt så tappade jag medvetandet av smärtan och blodförlusten. Allt blev svart.
Så? Vad tykcer ni? Spännande? Tråkigt? Låt mig veta.
/Erika
Vilken av dem?
/Erika
