De nya karaktärerna :)
Sarah Bolger som Iris:
Katerina Graham som Jasmin:
Sarah Hyland som Alice:
Och Zach Roerig som Daniel:
Har jag glömt någon?
I hate myself for lovning you... kapitel 12
Haha, nu är jag lycklig! Jag har skrivit klart ett kapitel till er!! Och så kommer det in nya karaktärer också! Ska lägga upp dem sen ;) Men nu ska ni få läsa :)
Dagen efter så var det en fotbollsmatch. Och såklart så skulle vi heja. Det var borta match så efter lunch så hoppade hela fotbollslaget på en av skolans privata bussar och vi cheerleaders på en annan.
”Okej tjejer.” sa coach när bussen börjat åka. ”Det här är en av killarnas viktigaste match för säsongen så det är bäst för er att ni hejar på ordentligt. Lyssna på Zelena och gör precis så som vi övat. Den som klantar sig, ja den blir det inte kul för.” sa hon och fnös innan hon stängde av micken och satte sig ner i sitt säte. Som vanligt så satt jag med mitt lilla gäng, Kayla, Joline, Linn, Daniella, Olivia och Kate.
”Men vad gjorde du och Kayla igår efter träningen då?” sa Linn och tog en liten tugga av sin låga-fetthalter-glass.
”Vi gick hem till mig och så följde Ced och Trev med.” sa jag och gapade för att hon skulle ge mig en tugga.
”Ohlala, något spännande skvaller man kan föra vidare?” frågade Olivia. Olivia var nämligen skolans skvaller drottning. Även vad de där töntarna
”Beverly Hills skolans skvallrare” säger så fick de alltid allt från henne. Eller någon som fått det av henne, eller någon som har fått det av någon annan osv.
”Nja...” sa jag utdraget och tittade på Kayla som skakade på huvudet. ”Jag menar, vi såg på några filmer och sen så gick Trevor och Cedric. Men inte något mer.” Jag ville ju inte säga något om Kayla och Cedric förens hon ville det, och något sa mig att hon ville veta om det verkligen var något. Så för tillfället så teg vi, men jag hade känslan att vi snart skulle ha ett nytt officiellt kärlekspar på BHS. Och att Luke låg på sjukhus ville jag verkligen inte prata om. Men de såg inte igenom den pyttelilla lögnen och började prata om hur de visste att killarna skulle krossa det andra lagen, medans jag satt och tänkte på Luke. Tänk om han inte kommer vakna...
”Han kommer bli okej.” viskade Kayla i mitt öra. Och självklart hade hon sett precis vad jag tänkte.
”Hur vet du det?” viskade jag svagt. Hon log lite svagt mot mig.
”Magkänsla.”
”Ja den är ju verkligen pålitlig.” mumlade jag. Det starkaste minnet från när hennes magkänsla hade haft fel var en gång när vi var nio och jag hade haft en hund som hette Gordon. Jag var alldeles för trött för att gå ut med honom och även om mina föräldrar var stenrika så behöver jag göra sysslor. Men till historien, jag orkade inte gå ut med Gordon och ville bara släppa ut honom i trädgården, men tänkte, han kanske blir överkörd? Men Kayla sa att det skulle gå bra, och det var hennes magkänsla som sa det. Gissa vad som hände?
Jo, Gordon blir påkörd av en bil och blir tvungen att avlivas. Jag var hemma och var ledsen i en vecka för det.
”Du, börja inte prata om Gordon!” sa Kayla snabbt när hon såg att jag skulle påpeka just det som hände med Gordon. ”Jag skojar. Jag vet det för att de är så duktiga på sjukhuset och de vet vad de gör.” sa hon och tog min hand. Och jag kramade den.
”Du har rätt. Nu ska vi inte oroa oss om sånt. Nu ska vi tagga!” sa jag högt. I alla fall sista meningen, jag hoppade upp ur mitt säte och gick fram till föraren där micken fanns.
”Hej tjejer!” sa jag högt! Alla ropade tillbaka och jag höll fram micken som artister gör ibland när publiken ska sjunga.
”Ska vi åka och 'kick some as'?” frågade jag i micken och de skrek tillbaka. Det här var en av traditionerna i vår skola. Att headcheerledern peppade tjejerna när det inte var långt kvar till arenan.
”Braaaa där tjejer! Ni verkar vara på hugget idag ser jag?” sa jag och skrattade. Och de skrattade med mig.
”Okej, så här kommer det gå till idag. När vi kommer fram så lämnar vi bussen när vi blir tillsagda, och vi går som vanligt tillsammans och så kommer vi killarnas omklädningsrum. Och när vi kommer in på arenan så ska vi göra något tillsammans med killarna så vi måste komma på något.” sa jag och kollade på listan jag fått av coach så jag inte glömt något.
”Och varför får vi inte reda på det här innan?” frågade en pipig liten irriterande röst. Gud, jag orkar inte med henne just nu. Gloria. Hon som alltid varit avundsjuk på mig, och alltid velat ha min plats på toppen. Jag tog ett djupt andetag för att inte säga något spydigt till henne.
”För att jag fick reda på det här nu. Jag sa bara det som stod på pappret.” sa jag så snällt jag kunde och la till ett fejkat leende för att vara en bra förebild. För jag visste att de yngre i laget såg upp till mig.
”Men varför sa ni inte det här tidigare nu på bussresan?” sa Glorias nästan ännu mer irriterande kompis Iris. Nästan.
”Jag sa ju det. Jag fick reda på det nu.” sa jag med sammanbitna tänder. När det kom till Gloria och hennes kompisar så var mitt tålamod inte så där jätte bra.
”Men sånt här tar tid. Vi kan inte komma på något bra på bara några minuter.” sa Jasmin, ännu en jobbig kompis till Gloria.
”Men ta och slå ihop era små hjärnor och kom på något då!” sa Olivia så jag slapp ta den fighten.
”Nej det går ju inte. De har ju inga!” sa Daniella och hela mitt lilla gäng längst fram skrattade och gjorde high-five med varandra. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte skratta.
”Men någon som har några idéer?” frågade jag och ignorerade mina vänner. Och en av de nyaste tjejerna räckte blygt upp handen.
”Ja, Alice.” sa jag och kollade på henne.
”Kanske om några står med pom-poms och skakar på dem och så kan typ några andra göra lite tricks genom pom-pomsen och sen så kommer typ du och Trevor och lite andra av oss och spelarna in som par... så att alla spelare får varsin cheerleader...” sa hon försiktigt.
”Jätte bra idé Alice!” sa jag och blinkade med ena ögat till henne vilket fick henne att rodna. ”Någon annan som har en idé?” frågade jag och kollade ut över gruppen. Ingen sa något eller rörde sig alls. ”Ingen?” frågade jag, fortfarande tyst.
”Nähä. Då antar jag att ingen har något emot att vi tar Alice idé?” frågade jag.
”Nej, vi här nere i hörnet tycker det var en super idé. Bra där Alice!” sa Linn och ropade det sista. Och Alice rodnade igen, hon var en av de där som såg upp till mig och mina vänner. Och det skulle inte förvåna mig om hon en dag skulle bli headcheerleader, hon var duktigt på allt som en sådan ska vara.
”Ingen som vill ändra på något? Eller lägga till?” frågade jag igen och ingen sa något. ”Okej, då gör vi så. Vilka ska gå med vem och i vilken ordning?” frågade jag.
”Du ska gå med Trevor. Först. Det är ju ni som representerar BHS mest!” sa Joline bestämt.
”Och sen ska Kayla och Cedric gå, springa... eller vad vi nu ska göra!” sa Olivia.
”Okej, sen då?” sa jag.
”Sen ska jag gå, med Daniel.” sa Gloria, och jag motstod lusten att sucka.
Men så kom tillslut fram till en ordning. Precis lagom tills en från den andra skolan kom för att hämta oss och vi gick mot killarnas omklädningsrum. Där stod alla i laget och väntade. Såklart så ställde jag mig och försökte förklara allt för killarna. Vilket inte gick förens Trevor ställde sig och skrek:
”HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA! ZELENA FÖRSÖKER PRATA!”
Då blev alla tysta och jag kunde prata.
”Tack Trevor. Så här, vi har fått i order från de som anordnar matchen att vi ska göra en egen entré. Så vi tjejer bestämde så här i bussen.” Sen så drog jag planen, ordningen, rubbet för dem och vi ställde oss i ordning. Precis i tid innan någon från personalen från skolan kom för att hämta oss och matchen kunde börja.
Såklart så vann våra killar stort och de andra hade inte en chans. Och till och med jag, tyckte att de andras cheerleaders var lite passiva. Men vi kunde ju snabbt åka hem men innan dess så skulle vi gå på toa så vi slapp göra det på bussen. Visserligen så var toan på bussen i högsta skick men det var ingen som gillade den, så alla gick och lånade toaletten på skolan. Och som den snälla personen jag var så lät jag alla andra gå först.
”Eh, Zelena.” var det en liten blyg röst som sa bakom mig när jag stod och höll upp dörren. Jag vände mig om och såg in i ett par isblå ögon.
”Åh, hej Alice.” sa jag och log mot henne.
”Hej, jag skulle bara fråga, tyckte du verkligen min idé var bra eller tog du bara den för att ingen annan hade en annan idé?” frågade hon försiktigt. Jag skrattade lite kort.
”Jag tyckte verkligen den var jätte bra Alice! Du behöver inte oroa dig. Den var super. Märkte du inte hur publiken blev alldeles till sig när vi kom in?” Hon skakade på huvudet. ”Alla blev ju på super bra humör. Och du vet det där Linn sa.” Hon nickade.
”Hon menade det.” sa Linn som kommit fram bakom Alice. Och stackars lilla flicka, hon hoppade en meter upp i luften och vände sig snabbt om och jag var helt säker på att man kunde höra hennes hjärtslag.
”T-t-tack.” stammade hon. ”Öh... jag måste gå nu.” sa hon sen och gick mot bussen med snabba steg.
”Stackar flicka. Du får inte skrämmas så Linn.” sa jag och slog henne lätt på axeln.
”Jag försökte ju bara vara snäll! Men kommer du? Coach väntar nog inte.” sa hon och blinkade med ena ögat.
”Jag ska bara gå på toa. Se till så de inte åker utan mig bara.” sa jag och gick in på toan.
När jag kom ut så väntade en otroligt otrevlig överraskning.
Såååå vad tror ni överraskningen är?
Nej jag har inte glömmt er!
Jag veet att det har tagit snart tre veckor (!!!!!!!!!) med I hate myself for loving you nu, men jag vet liksom inte hur jag ska fortsätta... men håller på just nu och förhoppningsvis så kommer det ikväll :)
Har tänkt på en liten tävling också... men det får vi se om det blir något av! :)
Peace out!
Vi har kvar Elsas design!
Ang. röstningen om design!
Rösta nu!
Nu är det så att innan underbara Elsa gjode vår fina design så bad jag Julia som har gjort den förra designen på Cullens och frågade om hon ville göra en till oss här på Novellls. Men hon hade mycket att göra men skulle göra den när hon hade tid. Men nu har hon gjort den. Men varken jag eller Julia kan bestämma vilken vi vill ha!!! Så jag kom på att ni, läsarna, ska få rösta om saken! Så här kommer alternativen:
Nr 1 (Den vi har nu):
Nr 2:
SE DEN I ACTION HÄR: WWW.NOVELLLSDESIGN.BLOGG.SE
I hate myself for lovning you... kapitel 11
”Berätta allt!” sa jag. Hon tittade på mig och höjde på ögonbrynen.
”Om?” frågade hon. Jag suckade.
”Cedric!” Hon fnittrade så där som bara tjejer kan, och rodnade.
”Jag förstår inte vad du menar.” sa hon. Orden sa det att hon inte förstod, men hennes tonfall sa: Ups, hon kom på mig... Jag fnös.
”Laya, jag må va blondin. Men jag är inte blind. Och inte för att min kille pussar mig så betyder det att jag inte ser när din gör det.” sa jag och hon rodnade. ”Och du vet när jag och Trevor hämtade chips. Vi såg då med.” Och hennes ansikte såg ut som en tomat. Jag skattade.
”Told you.” sa jag och la mig ner på kudden.
”Okej okej. Vi är ihop. Typ.” Hon suckade. ”Jag vet inte. Idag var första gången något verkligen hände.” sa hon och såg ut som om hon var inne i djupa tankar.
”Men om något hände så borde det ju betyda att man är ihop. Eller hur?” frågade hon efter en tid av tystnad.
”Ja. Eller så var han full och inte kommer ihåg något av det imorgon.” sa jag och ryckte på axlarna. Och man kunde nästan se hur kugghjulen snurrade bakom den där pannan. Men när hon tagit in det jag sagt satte hon sig rätt upp i sängen och stirrade rakt framför sig med Stora. Jag skattade kort.
”Gud. Kayla jag skoja. Ta det lugnt. Det är klart att det betyder att ni är ihop. Tror jag...” sa jag långsamt. Hon fnös.
”Du, tro gör man i kyrkan.”
”Men nu är det så att vi inte är i kyrkan. Utan i mitt rum. Men man kan visserligen tro att det är en kyrka ibland...” sa jag lite för fort så allt lät som:
”Mennuärdetsåattvinteärikyrkan, utanimittrum, menmankanvisserligentroattdettärenkyrkaibland.” Inte speciellt begripligt. Men Kayla visste hur man skulle tolka mig så hon hörde ändå.
”Va?” sa hon efter några sekunder som hon såg ut som ett tyst frågetecken. Sen blev hon ett pratande frågetecken i typ en halv sekund innan hon blev tyst igen.
”Nä det var inget.” sa jag och gäspade och la ner huvudet på kudden.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” sa hon tyst när jag nästan somnat. Jag suckade. Skulle jag berätta? Det första som kom upp i mitt huvud var ett starkt och tydligt nej! Men sen så tänkte jag efter lite. Kayla skulle aldrig överge mig för att jag gillade en nörd som jag trodde. Eller, det var i alla fall vad jag sa till mig själv.
Kayla
Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv. Tja, det gjorde ondare än jag trodde. Litade hon inte på mig tillräckligt.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.
”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:
”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.
Zelena
Allt bara rann ur mig. Allt som hänt i stugan, samtalet på skolgården, sjukhuset.
Allt. Och hon bara satt och lyssnade, hela tiden. Utan att säga ett pip. Hela tiden grät jag och hon höll i min hand. För att ge mig stöd. När jag var klar så satt jag log hon bara mot mig.
”Vad?” sa jag förtvivlat.
”Jag är bara så glad att du sa allt till mig. Det där kan du omöjligt klara av ensam. Du kan inte rädda världen utan dina vänner Zell.” sa hon och log precis likadant sen. ”Men varför säger du det här nu?”
”Jag vet inte. Jag trodde jag kunde klara av det. Och...”
”Vad?” Tystnad. ”Zelena, vad är det du håller undan från mig?” Jag suckade. Jag kunde inte ljuga för min bästa vän. Men jag skämdes för mycket för att se på henne.
”Jag trodde att ni skulle dumpa mig och lossas som om jag inte fans.” sa jag tyst. Jag kände hennes blick på mig. Efter en halv minut så vågade jag titta på henne. Och salta, tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag började gråta mer. Jag som nästan slutat gråta.
”Förlåt, jag skulle inte ha sagt det där.” viskade jag.
”Nej. Det var bra att du sa det. Men det är lite svårt för mig att ta in det bara. Jag...” sen blev hon tyst. Men innan jag han säga något så fortaste hon.
”Jag trodde du litade på mig mer.” viskade hon. Och det gjorde ont. Men att jag trodde taskiga saker om henne gjorde nog ondare. Så jag var tyst och tittade ner i täcket. Men efter någon minut så tog hon min hand och jag tittade upp på henne.
”Men nu är jag glad att du har berättat så jag kan hjälpa dig.” sa hon och log mot mig. Och jag tog tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade jag och slängde armarna om hennes hals.
”Jag älskar dig också.” viskade hon i mitt öra.
Vad tycker ni?
Ledsen att det blev så kort. Ska skriva långt nästa gång :D
Kramp... :(
Jag är så, så, så så, så, så, så, så, så, så, så, så SÅ ledsen för att det har tagit sån tid med nästa kapitel av I hate myself for loving you!!! Men jag jobbar på och så länge kan ni få ett litet smakprov:
Kayla
Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv.... Tja, det gjorde ondare än jag trodde det skulle. Litade hon inte på mig tillräckligt.
”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.
”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:
”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.
Har snart skrivit klart hela och då kommer det upp här med stormsteg!!!
