Novells

”Berätta allt!” sa jag. Hon tittade på mig och höjde på ögonbrynen.

”Om?” frågade hon. Jag suckade.

”Cedric!” Hon fnittrade så där som bara tjejer kan, och rodnade.

”Jag förstår inte vad du menar.” sa hon. Orden sa det att hon inte förstod, men hennes tonfall sa: Ups, hon kom på mig... Jag fnös.

”Laya, jag må va blondin. Men jag är inte blind. Och inte för att min kille pussar mig så betyder det att jag inte ser när din gör det.” sa jag och hon rodnade. ”Och du vet när jag och Trevor hämtade chips. Vi såg då med.” Och hennes ansikte såg ut som en tomat. Jag skattade.

”Told you.” sa jag och la mig ner på kudden.

”Okej okej. Vi är ihop. Typ.” Hon suckade. ”Jag vet inte. Idag var första gången något verkligen hände.” sa hon och såg ut som om hon var inne i djupa tankar.

”Men om något hände så borde det ju betyda att man är ihop. Eller hur?” frågade hon efter en tid av tystnad.

”Ja. Eller så var han full och inte kommer ihåg något av det imorgon.” sa jag och ryckte på axlarna. Och man kunde nästan se hur kugghjulen snurrade bakom den där pannan. Men när hon tagit in det jag sagt satte hon sig rätt upp i sängen och stirrade rakt framför sig med Stora. Jag skattade kort.

”Gud. Kayla jag skoja. Ta det lugnt. Det är klart att det betyder att ni är ihop. Tror jag...” sa jag långsamt. Hon fnös.

”Du, tro gör man i kyrkan.”

”Men nu är det så att vi inte är i kyrkan. Utan i mitt rum. Men man kan visserligen tro att det är en kyrka ibland...” sa jag lite för fort så allt lät som:

”Mennuärdetsåattvinteärikyrkan, utanimittrum, menmankanvisserligentroattdettärenkyrkaibland.” Inte speciellt begripligt. Men Kayla visste hur man skulle tolka mig så hon hörde ändå.

”Va?” sa hon efter några sekunder som hon såg ut som ett tyst frågetecken. Sen blev hon ett pratande frågetecken i typ en halv sekund innan hon blev tyst igen.

”Nä det var inget.” sa jag och gäspade och la ner huvudet på kudden.

”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” sa hon tyst när jag nästan somnat. Jag suckade. Skulle jag berätta? Det första som kom upp i mitt huvud var ett starkt och tydligt nej! Men sen så tänkte jag efter lite. Kayla skulle aldrig överge mig för att jag gillade en nörd som jag trodde. Eller, det var i alla fall vad jag sa till mig själv.

 

Kayla

 

Den frågan hade varit i mitt huvud ända sen jag träffade henne i morse. Först hade jag bara trott att hon var uppskakad efter kidnappningen men sen så såg jag på henne. Det var något mer. Och sen när hon sa att det var något, men att hon behövde klara det själv. Tja, det gjorde ondare än jag trodde. Litade hon inte på mig tillräckligt.

”Men snälla Zell. Berätta vad det är som är fel.” viskade jag när hon varit tyst ett tag. Hon suckade och blev sen tyst igen. Efter cirka en minut vände hon sig om och tittade på mig.

”Litar du inte på mig?” viskade jag. Då började hon gråta. Och inte så lite, det var som om hela Atlanten rann ur hennes ögon. Jag la av ren reflex armarna runt henne och viskade i hennes öra:

”Det är okej. Du behöver inte berätta. Jag är här.” Hon fortsatte att gråta men hon lugnade ner sig. Lite, lite i taget.

 

Zelena

 

Allt bara rann ur mig. Allt som hänt i stugan, samtalet på skolgården, sjukhuset.

Allt. Och hon bara satt och lyssnade, hela tiden. Utan att säga ett pip. Hela tiden grät jag och hon höll i min hand. För att ge mig stöd. När jag var klar så satt jag log hon bara mot mig.

”Vad?” sa jag förtvivlat.

”Jag är bara så glad att du sa allt till mig. Det där kan du omöjligt klara av ensam. Du kan inte rädda världen utan dina vänner Zell.” sa hon och log precis likadant sen. ”Men varför säger du det här nu?”

”Jag vet inte. Jag trodde jag kunde klara av det. Och...”

”Vad?” Tystnad. ”Zelena, vad är det du håller undan från mig?” Jag suckade. Jag kunde inte ljuga för min bästa vän. Men jag skämdes för mycket för att se på henne.

”Jag trodde att ni skulle dumpa mig och lossas som om jag inte fans.” sa jag tyst. Jag kände hennes blick på mig. Efter en halv minut så vågade jag titta på henne. Och salta, tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag började gråta mer. Jag som nästan slutat gråta.

”Förlåt, jag skulle inte ha sagt det där.” viskade jag.

”Nej. Det var bra att du sa det. Men det är lite svårt för mig att ta in det bara. Jag...” sen blev hon tyst. Men innan jag han säga något så fortaste hon.

”Jag trodde du litade på mig mer.” viskade hon. Och det gjorde ont. Men att jag trodde taskiga saker om henne gjorde nog ondare. Så jag var tyst och tittade ner i täcket. Men efter någon minut så tog hon min hand och jag tittade upp på henne.

”Men nu är jag glad att du har berättat så jag kan hjälpa dig.” sa hon och log mot mig. Och jag tog tillbaka.

”Jag älskar dig.” viskade jag och slängde armarna om hennes hals.

”Jag älskar dig också.” viskade hon i mitt öra.

---

Vad tycker ni?
Ledsen att det blev så kort. Ska skriva långt nästa gång :D