Novells

Jag vet att vår uppdatering är sämst men jag har fullt upp men jag har iaf skrivit klart ett kapitel av I hate myself for loving you.
Enjoy ^^

---

Mamma och Joe grät oavbrutet. Jag var alldeles för lycklig för att gråta mer. Jag bara stod och kramade min familj flera minuter. När jag tillslut släppte dem så kom jag och tänka på Luke.

”Det är någon här ni måste träffa....” sa jag och vände mig om. Men han var borta. ”Han var ju här nyss...” mumlade jag och vände mig om igen.

”Vem då gumman?” frågade pappa.

”Nä ingen.” sa jag tyst.

”Men nu måste jag fråga, vem gjorde det här mot dig?” frågade pappa. Inte glatt precis.

”Minns du när en tjej som heter Ron försökte ta ett manus av dig förra året?” sa jag. Pappa nickade. ”Hon gjorde det för att du skulle ge ifrån dig ditt jobb till henne.” Pappa blev tomatröd i ansiktet.

”Den lilla...” Sen gick han rakt ut genom dörren och fram till sin bil och körde iväg – minst sagt för fort. Vi andra stod bara och blinkade i flera minuter. Mamma och Joe slutade gråta. Men sen så ryckte jag på axlarna och gick in. Det var som om mamma och Joe varit i trans och sen vaknat upp. De följde efter mig in i huset och upp med mig till mitt rum. Jag behövde ta en dusch och byta kläder. Jag hade haft samma kläder och underkläder i snart två veckor! Utan att bry mig om mamma och Joe så började jag ta av mig mina kläder i mitt rum. Jag hade kvar bandagen som Luke satt på mig. Även om han hade bytt dem en gång. När jag fått av mig ett av bandagen så var mamma och Joe framme vid mig på bara några millisekunder. Mamma hade börjat gråta igen, Joe kunde behärska sig.

”Men lilla gumman vad har hänt?!” utbrast mamma.

”Ron torterade mig.” sa jag helt okänsligt och började ta ev resten av bandagen. Mamma började gråta ännu mer och gick ut ur rummet. Joe stod bara kvar.

”Zelena. Du måste åka till en doktor för att få de där såren omlagda.” sa hon allvarligt. Jag suckade.

”Kanske. Men om inte Luke hade varit med mig hade jag förblött. Så vi borde tacka honom på något sätt.” sa jag och tog på mig min morronrock.

”Det borde vi. Vet du var han bor?” frågade hon och tog upp mina kläder som låg på golvet. Jag skakade på huvudet.

”Okej, men då ska jag lägga de här i tvätten och lämna dig ifred så du kan duscha. Ska jag ringa en doktor som kan komma och de över dina sår?” frågade hon och gick mot dörren.

”Om du måste.” mumlade jag och gick in i mitt badrum. Där satte jag på vattnet i badkaret (Ja, jag hade eget badrum med både badkar och dusch) och medans jag väntade på att det skulle fylla karet så tittade jag mig i spegeln. Som tur var hade jag bara fått ett sår i ansiktet. Rakt över min vänstra kind. Men det var inte så djupt så det skulle läka utan att jag skulle få något ärr. På min kropp där emot skulle jag nog få fem till tio ärr...

För att slippa tänka på det så hällde jag i massor av badsalt och badskum i badkaret och satte mig i det även om det bara var halvfullt. När mina tår nuddade vattenytan så gav jag ifrån mig ett njutande stön. Jag satte mig ner och det sved lite när vattnet och skummet kom in i såren men sen vante sig kroppen och jag bara låg när och njöt. I 4 timmar. Jag bara låg där och bara satt. Sen tog jag en lång, skön dusch.

 

Det hade gått en vecka sen jag och Luke rymt nu. När pappa åkt iväg med bilen så hade han åkt till polisen som var ute och jagade Ron just nu. Hon hade typ gått upp i rök helt och hållet efter vi rymt... Hon hade nog förstått att vi skulle skicka polisen på henne och hon flydde. Men en lite mindre trevlig sak var att jag inte hört ett ord från Luke. Och det hade börjat få mig att fundera. Jag vet inte om jag ville bli ihop med honom... visst jag älskade honom. Men han var inte bra för mig. Om mina föräldrar skulle få reda på allt vi gjort i stugan... ja mamma skulle nog svimma och pappa skulle bara kolla på mig. Med en blick jag aldrig gillat. Så jag skulle förmodligen säga som det var till honom. Vi kunde inte vara tillsammans. Vi spelade inte på samma plan. Det skulle aldrig funka. Men alla problemen fick jag skjuta upp till senare idag, för idag skulle jag tillbaka till skolan. Kalla mig galen, men jag hade saknat skolan. Eller, inte precis arbetet och lärarna. Utan mina kompisar. Och Trevor. Jag hade inte träffat någon förutom doktorer och psykologer den här veckan. Så klockan halv åtta så stod jag utanför mitt hus och väntade på Mark. Så här tidig brukade jag aldrig vara. Jag hade gjort egen frukost till mig, mamma, pappa och Joe. Japp, jag var uppe före allihopa. Och jag hade gjort pannkakor. Inte lika goda som Joes men hyfsat goda. Men nu stod jag i alla fall och väntade på Mark. Och när jag såg limousinen komma så sprang jag ut på gatan och när han klev ut ur bilen så slängde jag mig i hans armar och gav honom en stor kram.

”Hej leoparden.” viskade han i mitt öra.

”Hej Mark.” sa jag och skrattade. Jag hade saknat honom. Till och med hans jobbiga smeknamn. Jag hade inte gillat det förut. Men nu när jag varit utan det i tre veckor så var det det gulligaste smeknamnet jag kunde få. Men för att jag inte skulle komma sent så hoppade jag in i bilen och han körde iväg mig till skolan. När vi kom fram så var det nästan inte någon där. Så jag klev ut ur bilen och gav Mark en snabb kram innan jag gick till en bänk där jag satte mig och läste ur en bok som vi skulle läst klart under tiden jag varit kidnappad. Men jag han inte långt innan jag hörde ett högt skrik. Jag tittade upp och såg min bästa vän komma springandes mot mig. Jag släppte alla mina saker och sprang för att möta henne. Hon skrek och grät som en gris. När vi kom fram till varandra så slängde hon sig i min famn och kramade mig hårt. Jag började också gråta.

”Åh Zelena.” snörvlade hon när hon tillslut släppt mig.

”Jag vet, Kayla. Jag vet.” viskade jag. Efter Kayla så kom mina andra kompisar gående. Jag gick från famn till famn. Först Joline, sen Linn, sen Olivia och sist men inte minst Daniella. Och när jag kramade henne så såg jag en välbekant person. Luke. Han tittade på mig. Men när han såg att jag kollade på honom också så tittade han bort och fortsatte gå. När jag Daniella släppt mig så var det någon som tog tag runt min midja och lyfte upp mig. Av ren reflex så slog jag till personen så han eller hon släppte mig och ramlade ner på marken. Jag vände mig om för att se vem det var jag slagit. Och när jag såg vem det var så satte jag mig ner på huk, i förtvivlan.

”Åh Trevor förlåt! Jag trodde du var en av Rons killar. Åh baby hur gick det?” frågade jag och började gråta. Jag hade slagit ner Trevor!

”Aj, det gick bra. Näsan gör lite ont bara.” sa han. Då tog han bort handen från ansiktet och jag såg hur han såg ut. Då började jag bara gråta mer. Det bokstavligen forsade ut blod från hans näsa.

”Men lilla gumman varför gråter du?” frågade han och satte sig på huk. Jag svarade inte utan grät alltför mycket.

”Jag tror hon gråter för att hon slog ner dig så det rinner massor av blod ut ur din näsa...” sa Kayla fundersamt. Trevor tog upp sin ena hand och rörde vid sin överläpp och kollade sen på sin hand. Den var röd av blod, sen kollade han på mig.

”Det är lugnt, jag går till skolsyster och ber om en bit bomull.” sa han och reste sig. Men innan han hann gå så tog jag tag i hans hand och utan att han tänkt göra det så drog han upp mig.

”Du går inte själv.” snörvlade jag. ”Kan ni säga till Mrs. Frew att vi blir sena?” frågade jag mina kompisar. De nickade och jag log mot dem, tog Trevors hand och började gå mot skolsyster.

”Hur var det?” frågade han efter ett tag utav tystnad.

”Hur var vadå?” frågade jag.

”Att vara kidnappad.” sa han och tittade på mig. Jag dog ett djupandetag. Funderade på hur jag skulle förklara allt. Jag kunde ju inte säga att det var rätt underbart med Luke.

”Det var rätt hemskt. Som du redan vet var jag där med Luke Wingston. Han var väl trevlig antar jag... och han lagade god mat. Och han kunde lägga om mina sår efter jag blivit torterad” började jag. Men Trevor stannade och tog tag i båda mina överarmar så jag stod med huvudet vänt mot honom.

”Vem. Torterade. Dig?” sa han med sammanbitna tänder.

”Pappas gamla avundsjuka jobbarkompis.” sa jag och ryckte på axlarna. Han bara stod och kollade på mig med stora ögon. Jag log snett mot honom.

”Jag ska visa.” sa jag och tog av mig min tjocktröja. Under hade jag bara ett axelbandslöst linne. Han såg sårskorporna – som visserligen nästan bara var rosa små märken eller ärr – och gav ifrån sig ett litet kvävande ljud. Han lyfte ena handen för att röra vid mig men kom aldrig så långt. Han sänkte den innan och började gå igen. Och jag följde efter. I tystnad. När vi kom fram till syster – som var en ung rätt så lång, blond kvinna – så flämtade hon till när hon såg Trevor.

”Åh herre gud. Mr. Heath! Har du varit i slagsmål igen?” frågade hon. Trevor skrattade.

”Det skulle man kunna säga.” sa han och jag rodnade. Syster Lucy som hon hette stampade misstroget med foten.

”Eller, inte precis. Jag blev nedslagen av min flickvän.” sa han och Lucy tittade på mig. Jag ryckte långsamt på axlarna. Och försökte se oskyldig ut. Hon höjde på ögonbrynen och drog med sig Trevor till en brits.

”Får man fråga varför?” frågade hon och tog fram lite bomull.

”Jag trodde att han var en av de som kidnappade mig för några veckor sen. Jag antar att den händelsen har skakat upp mig lite.” sa jag .

”Åh just det. Hur är det med dig?” frågade hon oroligt och började badda Trevor näsa. Jag fnös.

”Efter en vecka med doktorer och psykologer blir man så gott som galen. Men jag antar att jag mår bra. Och just det, jag måste gå till dig en gång om dagen i en vecka för att du ska se till att jag inte får blodförgiftning eller nått.” sa jag. Själv tyckte jag att det bara var löjligt. Luke hade ju skött om mig höet perfekt!

”Okej. Ska vi kolla till dig efter jag har rättat till den här näsan då?” frågade hon. Jag nickade. Hon torkade bort blodet från Trevors ansikte och gav honom sen en liten bomullstuss som han skulle stoppa i näsan för att det skulle sluta blöda.

”Mars iväg på lektion nu Mr Heath.” sa Lucy.

”Men..” började Trevor men jag avbröt honom.

”Jag klarar mig. Jag kommer sen.” sa jag och blinkade med ena ögat.

”Okej.” sa han och gick ut ur dörren. Sen undersökte Lucy mig och konstaterade att det inte var något fel på mig. Jag tackade Lucy för besöket och gick ut och bort till min lektion. Jag hade snart missat halva lektionen! Men jag hann inte fram innan jag gick in i någon. Jag tittade upp och kollade in i ett par ljust blå ögon. Luke.

---

Kommentar tack!