Novells

Okej nu kommer ursäkterna. Som ni vet så gick min dator sönder och så för typ 3 månader sen och ja, jag kunde ha lagat den men det blev aldrig tillfälle för det och sånt. Visserligen så kunde jag skrivit kapitelet på någon annan dator men det gjorde jag inte förens för typ 3 veckor sen. Men, jag blev aldrig nöjd så jag skrev om MASSOR av gånger. Så när min nya dator kom igår så började jag skriva och nyss blev klar. Och snart ska också nästa IDS kapitel påbörjas :)

---

Jag kunde inte åka hem. Det var något med vårt hus som jag inte gillade, kanske var det att just i det huset så hade jag blivit kidnappad? Men vad det än var så ville jag inte dit. Och till sjukhuset kunde jag ju inte åka, inte bara eftersom de inte hade öppettider på fredagar, utan också för att jag hade spenderat så mycket tid där så att det började kännas deprimerande att sitta där och bara titta på Luke när han låg där medvetslös...

Så utan ett mål så körde jag runt i Beverly Hills. Men tillslut så stannade jag, utanför ett hus med många minnen.

Mormor Quinns villa.

 

 

Jag satt kvar i bilen säkert en halvtimme bara för att jag skulle överväga att gå in. Jag hade inte varit där på snart 4 år. Även om det bara låg ett stenkast från mitt eget kvarter. Men när jag var tolv så blev min mamma och mormor osams om något och min mamma förbjöd mig att åka till min egen mormor. Och jag lydde henne. Men nu var jag väl ändå gammal nog att bestämma själv om jag ville åka till min mormor eller inte.

Men när jag tyckte att jag inte kunde sitta kvar i bilen längre så gick jag ur bilen och tittade på huset. Precis som jag minns det. Jag låste dörren och gick med långsamma steg upp mot dörren. När jag väl kom upp på altanen så tvekade jag innan jag knackade. Men jag gjorde det.

Knack knack

”Kom in! Det är öppet!” hördes någon ropa från huset.

Jag kände på handtaget och hon hade rätt, det var öppet. Jag gick in i huset och slogs emot av den välbekanta doften av mormor och blommor. Min mormor älskade blommor och när jag var liten så lekte jag alltid med henne bland alla blommor. Jag stod bara och kollade på allt i hallen så jag märkte inte när någon kom in från köket.

”Zelena?” sa mormor förvånat. Jag vaknade ur mina tankar och tittade på henne. Jag log mot henne.

”Hej mormor...” sa jag och tittade blygt på henne. Hon skulle säkert vara besviken på mig att jag inte hälsat på henne tidigare.

”Va-vad gör du här kära barn?” sa hon och tog ett litet steg mot mig. Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut. Vad skulle jag säga? Att jag bara yrade runt i staden för att jag inte ville åka hem och inte till sjukhuset och hamnade här? Nej.

”Jag...” började jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag vet inte riktigt...” sa jag och kände hur tårarna började brännas i mina ögon. Mormor Quinn såg det och gick fram och kramade mig.

”Åh lilla gumman. Kom så sätter vi oss så får du berätta för mormor vad som hänt.” sa hon. Hon tog min hand och drog med mig till vardagsrummet. Där satte vi oss i soffan och jag berättade med tårar rinnande ner för mina kinder. Och mormor satt där och lyssnade, och nickade. Men hon var helt tyst. Sa inte ett ord.

 

”Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag göra slut med Trevor och bli tillsammans med Luke eller ska jag fortsätta vara med Trevor?” sa jag. Jag som trodde att man inte kunde gråta mer än vad jag gjort men nu kom det en till våg av tårar. Mormor tog min hand.

”Vet du vad jag tror?” frågade hon och såg ner på våra händer. ”Jag tror att du måste känna efter själv. Ingen kan ta det där beslutet åt dig.”

”Men hur ska jag veta?”

”Du måste känna efter. Här.” sa hon och la min och hennes egen hand över mitt hjärta. Jag nickade och såg på henne genom tårarna.

”Jag har saknat dig.” viskade jag så lågt så jag tvivlade på att hon hörde. Men hennes ögon tårades också så jag antar att hon hörde. Jag såg hur hon kämpade emot dem men några slank genom och då kunde man inte stoppa resten från att komma.

Så här satt jag med min mormor jag inte träffat på år och grät. Över två saker.

Att jag inte visste vad jag skulle göra med mina två killar. Och att jag saknat min mormor så mycket.

 

 

När jag och mormor slutat gråta så snörvlade hon och sa.

”Är du hungrig?” Jag nickade. ”Då ska jag ta och laga lite mat åt oss.” hon klappade på mitt ben och gick bort mot huset. Jag torkade tårarna och gick ut i hallen där jag visste att det hängde en spegel.

Urs jag såg hemsk ut. Jag stack in mitt huvud i köket.

”Jag går bara ut och hämtar en sak i min bil.” sa jag.

”Okej, om du vill kan du ställa bilen på parkeringsplatsen, där finns platsen där din morfar brukade ställa sin bil.”

”Okej.” sa jag och gick bort till dörren, hoppade in i bilen och körde in den på parkeringen. Som vanligt hade jag mitt nödkit i handfacket och tog med det in.

Väl inne i hallen så fixade jag mitt ansikte och gick in till mormor. Jag gick fram till spisen och kollade vad hon gjorde.

”Det blir väl inte-” började jag och log brett när jag såg vad det var. ”dina våfflor med hemgjord smultron marmelad!” Den maträtten väckte många av mina minnen till liv Hon skrattade.

”Du kommer ihåg.”

”Hur skulle jag kunna glömma?” Hon log. Jag plockade fram tallrikar, glas och bestick och ställde på bordet medan hon stekte. Allt var på samma plats som när jag senast varit där.

”Har du någon jordgubbssaft?” frågade jag och öppnade kylskåpet. Mormor Quinns saft var nästan lika bra som hennes smultronmarmelad. Nästan.

”Översta hyllan” sa hon och la upp våfflorna på ett fat. Jag tog flaskan och ställde den på diskbänken.

Jag och mormor satt i timmar och pratade om allt som hänt under åren, vilket var mycket!

---

Hoppas ni gillade det :D