Novells

Har skrivit sen klockan 5. Enjoy :)

---

´

Jag och Trevor sa att vi väntade i någon minut så de fick vara ensamma en liten stund. Och jag började babbla lågt om hur vår första dubbeldejt skulle gå till. Trevor bara tittade trött på mig och mumlade passande svar lite då och då. Men jag hann inte så långt innan telefonen ringde. Och Joe hade gått hem till sig i det lilla gäst huset på gården så jag fick springa och svara.

”Familjen Gold.” svarade jag av ren vana.

”Ja hejsan jag ringer från Beverly Hills sjukhus. Är det Zelena jag pratar med?” frågade en mjuk kvinnlig röst. Men varför skulle sjukhuset vilja mig något? De hade ju sagt att de inte skulle ringa igen om det inte var något väldigt, väldigt viktigt, som att jag fått fel medicin eller något.

”Ja. Vad gäller det?” frågade jag långsamt.

”Jo det är så att vi har fått in en pojke vid namn Luke Wingston, han ligger i någon sorts koma och mumlar...” resten hörde jag inte... Jag hade tappat telefonen.

”Hallå? Hallå? Miss Gold?” frågade kvinnan. Jag tog snabbt upp telefonen.

”Vad har hänt med honom?!” nästan skrek jag. Jag hörde hur några kom gående från både vardagsrummet och köket.

”Han var med i en bilolycka, och fick väldigt allvarliga skador. Och han mumlar ditt namn hela tiden, i koman. Jag förstår om du är orolig för din pojkvän men du kan komma och hälsa på honom nu på en gång om du vill.” sa kvinnan snällt.

”Han är inte min pojkvän. Men jag kommer på en gång.” sa jag, och jag visste att Trevor hörde. Jag väntade inte på att kvinnan skulle säga hej då eller sa det inte själv heller utan la bara på. När jag vände mig om så stod Trevor, Kayla och Cedric där.

”Vem var det?” frågade Trevor lite surt, han var arg för att någon trott att någon annan var min pojkvän.

”Det var sjukhuset. Luke har blivit påkört av en bil och ligger i koma.” sa jag så lugnt jag kunde, vilket inte var så lugnt just nu. Deras ansikten gjorde precis samma oförstående min.

”Luke. Han som jag blev kidnappad med.” sa jag, man tycker ju att ens bästa vän skulle komma ihåg namnet på killen som jag blivit kidnappad med.

”Är han okej?” frågade Kayla. Trevor rörde inte en min, han blev ännu argare nu när han visste vem någon annan var.

”Nej. Som jag sa så ligger han i koma och jag ska dit och hälsa på honom på en gång.” sa jag utan att så mycket kika på Trevor. Kayla nickade långsamt. Som om hon visste allt. Vilket jag verkligen hoppades att hon inte gjorde.

”Så jag antar att våra planer gick åt skogen Laya.” sa jag och gjorde en ledsen min mot henne.

”Det är lugnt.” sa hon men något sa mig att det inte var lugnt.

”Men ni kan ju kolla klart på filmen och så tills jag kommer hem. Och så kan vi sova ihop då?” sa jag med förväntan i rösten, även om allt jag kände var allt jag ville var att åka till sjukhuset.

”Ja!” utbrast Laya.

”Men jag måste verkligen åka nu. Men vi ses sen okej? Jag ska försöka skynda mig.” lovade jag. Laya nickade och Cedric tog hennes hand och gick in till soffan. Jag ignorerade Trevor stod kvar och kollade på mig helt tyst tills de var utom hörhåll.

”Varför är han så viktigt för dig?” frågade han sen, när jag börjat ta på mig skorna.

”Vi var kidnappade ihop, kommer du ihåg? Och det var han som fick ut oss.” mumlade jag med ryggen mot honom.

”Men varför blev du så... ja jag vet inte vad när de ringde?” frågade han, jag suckade. Jag kunde ju inte berätta sanningen.

”Han räddade mitt liv. Och nu när hans är i fara så måste jag vara där och se till så han klarar sig, okej? Det är jag skyldig honom.” sa jag, försökte att se till att inte ljuga. Bara utelämna vissa saker.

”Men varför kan du inte åka dit imorgon?” frågade han argt.

”Därför att jag inte kan imorgon! Det är ju match och vi ska heja.” sa jag ansträngt lugn röst. Och han hörde definitivt att jag var påväg att bli arg. De få bråk vi haft så var det inte ofta jag blivit arg men de otroligt få gånger så hade han lagt sig på en gång. Och med tiden så hade han lärt sig hur det lät när jag var på väg att bli arg.

”Okej, okej. Men ring när du åker där ifrån okej?” sa han och gick fram till mig.

”Visst. Och kan du säga till Joe vad som hänt och be henne vara i huset?” frågade jag precis innan jag skulle gå ut.

”Ja då. Åk nu.” sa han och gav mig en kort puss. Jag log mot honom innan jag sprang ut till mig bil.

 

När jag svängde in på sjukhusets parkering så var det knappt att jag kunde sitta stilla lagom mycket så jag kunde koncentrera mig på körningen. Men jag hittade en plats vid ingången och sprang in till receptionen.

”Vart ligger Luke Wingston?” frågade jag kvinnan bakom disken. Utan hej eller någonting.

”Åh välkommen. Du måste vara Miss Gold.” sa samma kvinnoröst som jag pratat med i telefon bredvid mig. Jag vände mig om mot henne och hon sträckte fram sin hand och jag tog den långsamt.

”Jag är Mrs West och är Mr Wingstons sköterska.” log hon mot mig.

”Var är han?” frågade jag, och ignorerade hennes vänliga hälsning.

”På tredje våningen. Kom så ska jag visa dig.” sa hon och började gå mot hissarna och jag gick snabbt efter. Vi gick tysta in i hissen och det var knäpptyst hela vägen upp.

”Har hans föräldrar varit här?” frågade jag på väg till hans rum för att bryta tystnaden.

”Nej. Du är den ända som vet om att han är här. Men vi ska ringa dem senare.” sa Mrs West. Jag nickade långsamt.

”Okej. Men han kommer klara sig va?” frågade jag med en klump i halsen, den frågan hade plågat mig sen de ringde.

”Oja! Han hade inte några som helst livshotande skador men det var ändå rätt allvarligt. Men han är nog ute om en vecka eller så.” sa Mrs West. Jag rös bara av tanken. En vecka?

”Här är det. Jag ska lämna er ensamma.” sa Mrs West och gick in i dörren bredvid den jag nu stod vid. Ensam. Jag tog ett djupt andetag. Fruktande det jag nu skulle bli tvingad att se, men jag tog klivet in i hans rum och såg honom ligga där. Helt orörlig och knappt andades. Det var hemskt.

 

Jag tog ett steg i taget. Precis som mina tårar gjorde. En efter en föll de ner från min kind och ner på marken. Jag gick fram till sängen han låg på och satte mig på knä vid honom och tog hans hand. Och började gråta häftigare – och det blev inte bättre av att han mumlade mitt namn nästan ohörbart en gång i minuten. Mer och mer grät jag, tills jag inte kunde mer för att jag hickade så mycket. Jag la mitt huvud mot hans hand och kramade. Han såg ut som en enda röra. Med bandage runt huvudet och plåster över hela ansiktet. Mer såg man inte eftersom han hade ett tunt täcke över sig. Och säkert en sjukhus-klädsel under. När jag tystnat var det ända man hörde stegen och rösterna utanför och pipande från maskinen som höll koll på hans hjärtslag, som jag inte har en aning om vad den heter. Tillslut så vart den också tyst...

---

Vad tror ni kommer hända? Och vad gillade ni kapitlet?