Ett litet info inlägg om Luke och Zelena ;)
Vad heter karaktären? Zelena Gold.
Hur gammal är karaktären? 17 år.
Hur ser karaktären ut? (Kroppsform? Ögonfärg? Hårfärg?) 173 cm, lång, smal, grå/blå ögon, blond.
Hurdana kläder brukar karaktären ha? Riktigt trendiga.
Vad heter platsen där karaktären bor? Beverly Hills, Kalifornien, USA.
Hur bor karaktären? (Lägenhet? Tält? Villa? I en grotta? Under en bro? Skogen? I ett slott?) I en gigantisk villa.
Vem är hennes/hans närmaste person? (Föräldrar? Syskon? Kusiner? Mormor? Husdjur?) Hennes barnflicka, Joe.
Vad gör karaktären på dagarna? (Jobbar? Går i skolan?) Går i skolan.
Vad tycker karaktären om att göra? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Gräva? Åka inlines? Berätta roliga historier? Vandra i fjällen? Cykla?) Shoppa och vara med kompisar.
Vad är karaktären allra bäst på? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Berätta roliga historier? Dansa?) Hitta de snyggaste i kläderna i en klädbutik.
Hurdan är karaktären? (Sprallig? Lugn? Vänlig? Hjälpsam? Generös? Modig? Påhittig? Lätt att få nya kompisar? Tjurig? Retlig? Oschyst? Snål? Kaxig? Sur? Otålig?) Bortskämd, sprallig, smart, kaxig och populär.
Hur ser karaktären på sig själv? (Stark? Snäll? Omtyckt? Påhittig? Pratsam? Utanför?) Snygg, cool, snäll och smart.
Vad är karaktären rädd för? (Ormar? Spindlar? Åska? Mörker? Hissar? Trånga källargångar? Ensamhet? Höga ljud?) Ensamhet.
Vilken är karaktärens hemlighet? Det får ni se ;)
Vad heter karaktären? Luke Wingston.
Hur gammal är karaktären? 17 år.
Hur ser karaktären ut? (Kroppsform? Ögonfärg? Hårfärg?) 182 cm lång, blå ögon, muskulös, brunhårig.
Hurdana kläder brukar karaktären ha? Ganska trista och lite nördiga.
Vad heter platsen där karaktären bor? Beverly Hills, Kalifornien, USA.
Hur bor karaktären? (Lägenhet? Tält? Villa? I en grotta? Under en bro? Skogen? I ett slott?) I en liten lägenhet.
Vem är hennes/hans närmaste person? (Föräldrar? Syskon? Kusiner? Mormor? Husdjur?) Hans hund, Joy
Vad gör karaktären på dagarna? (Jobbar? Går i skolan?) Går i skolan.
Vad tycker karaktären om att göra? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Gräva? Åka inlines? Berätta roliga historier? Vandra i fjällen? Cykla?) Teckna och laga mat.
Vad är karaktären allra bäst på? (Teckna? Simma? Sjunga? Klättra? Baka? Berätta roliga historier? Dansa?) Teckna och laga mat.
Hurdan är karaktären? (Sprallig? Lugn? Vänlig? Hjälpsam? Generös? Modig? Påhittig? Lätt att få nya kompisar? Tjurig? Retlig? Oschyst? Snål? Kaxig? Sur? Otålig?) Generös, modig och vänlig.
Hur ser karaktären på sig själv? (Stark? Snäll? Omtyckt? Påhittig? Pratsam? Utanför?) Utan för med ett liv som suger.
Vad är karaktären rädd för? (Ormar? Spindlar? Åska? Mörker? Hissar? Trånga källargångar? Ensamhet? Höga ljud?) Sina föräldrar.
Vilken är karaktärens hemlighet? Att hans föräldrar dricker.
I hate myself for lovning you... kapitel 4
Jag är ledsen att det tagit så lång tid. Har haft fullt upp, prov, läxor, kompisar, galapermiärer... Jag ni fattar. Och sen så här det varit svårt att komma på något att skriva om. Men nu kommer iaf kapitlet :D
Jag var i mitt rum. Milla låg och spann vid mina fötter. Joe stökade nere i köket och mamma pratade i telefon. Jag sträckte på mig och sen så ställde jag mig upp. Milla mjauade missnöjt men hoppade ner från sängen. Jag tog på mig min morgonrock och gick ner.
”God morgon mamma! God morgon Joe!” ropade jag innan jag gick in till teven. Ingen av dem svarade.
”Mamma? Joe?” sa jag högt. Jag hörde fortfarande hur någon pratade och någon skramlade med kastruller. Båda var i köket så jag gick in dit. De stog med ryggen mot mig.
”Hallå?” sa jag och gick fram till dem. Jag tog tag i dem i varsin hand och vände på dem. Jag skrek. Det var inte mamma, eller Joe. Eller jo det var det men de hade stora sår i ansiktet och på hela kroppen. Jag släppte dem och sprang ut ur rummet. Jag hörde hur någon mjauade och vände mig om för att plocka upp Milla. Men hejdade mig snabbt. Hon var helt uppskuren, blod strömmande från såren. Jag skrek mer. Men inte bara av den äckliga synen. Utan av smärta också. Det var som om någon skar mig med en kniv som var doppad i salt och syra. Jag kände hur någon skar mig igen, i benet. Jag skrek och skrek i vad som kändes som en evighet. Jag såg hur mamma och Joe kom ut ur köket som två zombies. Hade jag kunnat röra på mig så hade jag sprungit därifrån. Men nu gjorde det så ont så jag kunde inte det. Mamma stannade en liten bit ifrån mig men Joe kom fram och tog tag om min hals – som om hon skulle strypa mig – och ruskade.
”Zelena! Zelena! Zelena vakna!!” hördes en röst långt bort ifrån. Det lät som Lukes röst men jag var inte säker.
”Zelena!” Jo, det var definitivt Luke. Och han lät närmare. Jag öppnade ögonen och såg in i Lukes blåa. Han ruskade i mig för att jag skulle vakna och när han märkte att jag hade gjort det så slutade han. Jag kollade mig omkring. Vi var i sovrummet i den lilla stugan. Jag hade bara drömt. Minnena från igår började titt som tätt komma ikapp mig. Ron, pappa, filmen, kniven. Jag tittade på Luke som satt där och kollade på mig. Jag kände gråten komma och slängde armarna om hans hals.
”Åh Luke.” viskade jag samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder.
”Schhhhh... det är bra. De gick för flera timmar sen.” viskade han i mitt öra. Vi satt och kramades i säkert en halv timme, hela tiden mumlade han snälla saker och försökte trösta mig. Min gråt blev bara värre och värre. Tillslut var Lukes axel dyngsur. Jag släppte honom innan jag förvandlade honom till en flod. Han tittade på mig med en orolig blick.
”Vad?” snörvlade jag.
”Jag är bara orolig för dina sår...” sa han. Dem hade jag helt glömt bort. Jag tittade på ner på mig själv. Jag hade ungefär 25 sår som fanns över hela kroppen, vissa blödde fortfarande lite medans andra hade det bildats en liten sårskorpa på. Jag kände hur jag var på väg att börja gråta igen men jag höll igen tårarna och tog ett djupt andetag istället.
”Det är inte så farligt. Jag menar det gör inte ont i alla fall.” sa jag och log mot honom. Det var en lögn. Det gjorde jätte ont! Men det kunde jag inte säga till honom. Han skulle dö av oro för mig. Men han verkade inte tro på det jag sa för han sträckte sig över mig och tog fram en liten låda med ett rött kors på. En förbandslåda. Han öppnade den och tog fram lite bandage, plåster och en sax. I lådan fanns lite annat också, en burk med piller, en febertermometer, en pincett och en gasbinda. Jag hade fortfarande bara min bh och mina trosor på mig så det var lätt för honom att linda bandaget runt min mage där jag hade flest sår.
”Var har du lärt dig det här?” frågade jag när han gjorde allt så proffsigt. Han skrattade.
”Skolan. Lyssnar du aldrig på vad läraren säger?” Jag skrattade lite med det gjorde ont så jag grymtade till och slutade.
”Jo ibland. Typ 20 % av lektionerna.” Han skrockade. Jag tog tag i hans haka och lyfte på hans huvud så hans ansikte var i höjd med mitt och kysste ömt hans läppar.
”Tack.” viskade jag. Våra pannor rörde fortfarande vid varandra så jag kände hans andedräkt mot min mun när han sa:
”För vadå?”
”Allt. Att du finns, att du hoppade på Rons män när de kidnappade mig så jag slapp vara ensam, för att du är så underbar, för att du inte behandlar mig som den bortskämda bitchen jag är,” Han skakade på huvudet, och jag tystnade.
”Vänta. Du är inte bitchig, du är visserligen bortskämd men inte bitchig.” Jag log.
”Ska jag ta det som en komplimang?” Han nickade. Jag log och innan jag han tacka så sa han:
”Men nu måste jag få dina sår omlagda.” Och så var han igång med att plåstra om mig igen.
”Vart har du fått förbandslådan ifrån?” undrade jag när han bara hade ungefär 5 sår kvar.
”Den stog på bordet när jag vaknade. Jag tror att Ron & company lämnade kvar den till dig.” mumlade han. Fullt koncentrerad på att sköta om mig.
”Det var ju snällt.” muttrade jag.
”Fast jag tycker de var allt annat än snälla. De torterade dig. De skar dig med en kniv. De slog dig. Det var inte snällt.” sa han argt.
”Glöm inte att de slog dig medvetslös typ tre gånger.” inflikade jag. Han nickade.
”Men det är var inte något i jämförelse med vad de gjorde mot dig. En katt unge mot ett lejon. Och jag kunde inte göra någonting. Att vara helt hjälplös, att se dig bli skuren... det var värre än att se mina föräldrar dricka...” sa han surt. Jag tog tag i hans händer.
”Säg inte så. Det de gjorde mot dig var hemskt. Våga inte tro något annat.” avbröt jag och satte mig upp. Han såg inte ut som om han gjorde som jag sa åt honom men sa ändå:
”Okej. Är du hungrig?” Min mage kurrade innan jag han säga något, han skrattade och ställde sig upp. Jag suckade och gick efter. Vi hade aldrig grälat och nu när vi hade gjort det så gillade jag verkligen inte känslan... Jag ville inte att vi skulle ha det dåliga stämningen. När jag kom in i köket så hade han just tagit ut massor av ingredienser, till vad? Who know? Jag gick fram och kramade honom.
”Förlåt.” viskade jag mot hans bröst. Något rörde min hjässa. Jag tror det var hans läppar. Jag vände mitt huvud uppåt och bekräftade min tanke. Det var hans läppar.
”Nej förlåt mig. Det var inte speciellt snällt att slå mig medvetslös heller. Du har rätt.” Jag log mot honom.
”Förlåt oss båda två.” Han böjde ner sitt huvud och kysste mina läppar ömt. Sen släppte han mig och fortsatte att laga frukost.
”Kan jag göra något?” Det var ju lite orättvist att han alltid skulle laga all mat. Fast om man tänker efter så är det nog tur... hade jag gjort maten skulle det nog inte bli så där gott som han gjorde det. Inte gott överhuvudtaget...
”Ja det är det faktiskt. Sitt ner och ta det lugnt.” Jag suckade men gjorde som han sa och satte mig vid bordet. Han blandade ihop någon sorts smet och tog fram en stekpanna och ett påse bröd. Vilken maträtt var det man hade bröd och smet i? Tänk, tänk, tänk, nu Zelena! När han doppade brödet i smeten så ringde det ännu en klocka men jag kom ändå inte på det. Sen la han brödet i stekpannan. Och någon minus senare var det två fattiga riddare på bordet. Eller det var två fattiga riddare på en talrik på bordet.
”Mabuting gana.” sa han och bugade för mig. Jag höjde på ena ögonbrynet. Jag log det där sexiga sneda leendet igen.
”Det är filippinska och betyder Smaklig måltid.”
”Åh. Selalu.” Jag log tillbaka mot honom lite mystiskt.
”Och vad betyder det?” undrade han med mat i munnen.
”Det är malaysiska och betyder Alltid. Och är det en överraskning om jag säger att det här var gudomligt gott?” Han skrockade.
”Det är alltid trevlig att höra att du tycker om det jag har gjort.” Jag log och tog ännu en tugga av den goda frukosten. Han tog ett djupt andetag. Jag såg på frågande på honom.
”Lyssna här Zelena. Jag hörde Ron prata i telefon igår innan hon gick. Vet du vad hon sa?” Jag skakade på huvudet. Och jag kände inte igen det allvarliga tonen Luke använde, jag hade aldrig hört den förut.”Att om inte din pappa har gjort som de säger med hans jobb och det inom en vecka. Kommer de komma tillbaka och tortera dig igen. Smärtsammare.” Jag svalde ljudligt och han hörde det och nickade. ”Vi måste vara ute här ifrån innan dess. Okej?” Jag nickade. Förstummad över det jag nyss hört. Vi måste komma på en flyktplan och sätta den i verket på en vecka. Hur ska vi klara det?
Julias kommentar: OMG! Jättebra Erika =)
Så vad tycker ni då?
/Erika
I hate myself for lovning you... kapitel 3
När jag vaknade låg han där och tittade på mig. Hans underbara blåa ögon tittade ner på mig med bara en sak i blicken. Kärlek.
”Hej.” kraxade jag.
”Hej.” mumlade han. Jag hade armarna runt hans mage och kramade. Han kramade tillbaka och sen snurrade han runt mig så jag låg på honom. Jag skrattade lite men sen kollade jag in i hans ögon och slutade skratta och slappnade av. Jag böjde ner huvudet och kysste hans läppar. De smakade ljuvligt. Han la armarna om min midja och tryckte mig emot sig. Jag log i tankarna och tryckte mig ännu mer emot honom. Jag flyttade läpparna ner tills hans hals och sen ner till hans bröst. Han stönade av njutning och jag log och tog samma väg tillbaka till hans läppar. Han kysste mig ljuvligt men sen drog han sig ifrån mig men ända var han väldigt nära.
”Så ja lilla ficka, nu ska vi inte förhasta oss igen.” skrattade han.
”Du verkade inte ha något emot det igår.” mumlade jag mot hans hals. Han skrattade igen och jag hoppade upp och ner på hans bröst där jag fortfarande låg.
”Det har jag inte. Men jag vill inte att du ska göra något du får ångra.” Jag slutade kyssa honom och lyfte på huvudet för att kolla på honom.
”Jag vill ha dig. För alltid. Jag kommer inte att ångra mig. Aldrig.”
”Men Trevor då?” sa han. Just det. Trevor. Just nu letade han säkert ihjäl sig efter mig medans jag gör vad? Jag ligger och hånglar men en kille jag har känt i typ 2 dygn och efter ett av de där två dygnen hade jag sex med honom. Vilken flickvän jag är. Men jag rår inte för vad mitt hjärta känner. Jag älskar Luke och det kan jag inte ändra på. När vi kommer ut här ifrån ska jag göra slut med Trevor. Det var ärligt talat länge sen som jag slutade känna något för honom. Men igen har någonsin fått mig att känna så som Luke har. Inte en levande själ. Inte en död för den delen heller. Jag hade inte något att säga så istället kysste jag hans läppar igen.
”Det verkar som om du inte vill ha mig.” sa jag till honom när jag slutade kyssa honom för ett ögonblick.
”Tro mig. Jag vill ha dig så mycket så det gör ont.” mumlade han och kysste mig igen. Vi kysstes och kysstes och kysstes som säkert var flera timmar men det kändes som bara några minuter när min mage kurrade väldigt, väldigt högt.
”Frukost?” frågade han. Jag nickade. Jag satte mig upp och tog på mig min tröja och mina trosor som låg på golvet bredvid sängen. Luke hade redan kommit ut till köket och höll på med frukost. Istället för att sätta sig på stolen vid bordet så gick jag fram till honom och kramade om honom bakifrån. Han släppte stekspaden som han rörde om med och vände sig mot mig och la armarna runt mig och kysste mig.
”Ni verkar då ha blivit goda vänner.” sa en röst bakom oss. Vi vände genast huvudet mot rösten som tillhörde en kvinna i typ 35 års åldern.
”Vem är du?” frågade Luke.
”Åh så oförskämt av mig. Jag heter Ron. Ron Pernoff. Efternamnet är ursprungligen från Ryssland om ni undrar.” log hon ett hemskt fult leende.
”Hur kom du in här? Det finns vaken fönster eller dörrar som leder ut.” sa jag.
”Sant. Men det betyder inte att man inte kan komma in eller ut.” Hon gick fram till bordet och satte sig på stolen som var närmast dörren och längst ifrån oss.
”För all del, sätt er. Du har väl inte några problem med att hon sitter i ditt knä pojk. Ni verkar ju komma så bra överens.” Luke bara ignorerade kommentaren och drog med sig mig och satte sig på stolen med mig i knät. Han tog min hand och kramade den, jag kramade tillbaka. Jag kollade på kvinnan som hade presenterat sig som Ron.
”Var det du som förde hit oss?” frågade Luke. Ron verkade tänka på vad hon skulle svara.
”Inte jag personligen men mina män.” sa hon efter ett tag.
”Varför då? Vi har väl aldrig gjort dig något?” frågade jag upprört.
”Nej. Inte ni. Inte du överhuvud taget pojk, inte du heller Zelena inte just du. Känner du verkligen inte igen mig?” frågar hon och slår ut med armarna. Jag söker i mitt minne efter något som har med henne och göra. Jag hittar rätt minne.
”Du! Jag kommer ihåg dig!! Det var du som förrådde min pappa och gav manuset till en av hans filmer till konkurrenterna!” utbrast jag. Hon nickade.
”Ungefär så. Men sen så sparkade han mig.”
”Ditt svin. Och vad har min pappa med att du har kidnappat oss att göra?!” Jag var jätte arg. Jag hade ställt mig upp och om jag inte höll i Lukes hand skulle jag gå och ge henne en stor fet smocka!
”Jo det är den intressanta biten. Eftersom du är 'pappas lilla älsklings flicka' så har jag kommit på en plan för att få hans jobb.” sa hon och log sitt hemska leende. Jag bara skrattade.
”Och hur skulle det gå till?” frågade jag.
”Det lilla gumman ska jag berätta för dig.” sa hon och plockade upp en kamera ur sin väska. ”När man har jobbat 25 år med film så har man lärt sig knepen. Följ med mig ut.” sa hon och gick ut i vardagsrummet. Jag drog med mig Luke och gick ut efter Ron. Rummet hade förvandlats från ett vardagsrum till en filminspelnings-plats på bara några minuter.
”Vad har ni gjort?” frågade jag och Luke på samma gång.
”Vi har förvandlat det här rummet till en inspelnings plats som ska få mig till toppen.” sa Ron och strålade av hämnd.
”Och vad har vi med den här saken att göra?” frågade Luke. Ron tittade på honom som om hon inte hade sett att han stog där, även fast han också frågat vad de gjort med rummet.
”Du pojk, har inte något med det här att göra. Men Zelena” hon vände sig mot mig. ”du ska spela huvudrollen i min nya film. Gå in där och vänta på Frank och gör som han säger.” Jag nickade och gick mot dörren. ”Pojken stannar här.” sa Ron när jag drog med mig Luke.
”I helvete heller.” sa jag och drog med Luke in i sovrummet fort så att ingen han stoppa oss.
”Vad tror du de tänker göra med dig?” frågade Luke och kramade mig. Jag suckade.
”Jag vet inte. Men jag tror inte jag kommer gilla det.” sa jag. Just då kom Frank in. Han plockade upp min behå från golvet och slängde den till mig.
”Ta på dig den. Och ta av tröjan.” sa han.
”Nej.” sa jag.
”Va?” Som om han inte hade hört. Men om han nu ville leka så kan jag ju säga det igen.
”Nej. Jag tar inte och springer runt i bara behå och trosor som en liten strippa.” sa jag. Frank tog ett steg mot mig och höjde handen som om han skulle slå mig. Det var precis vad han gjorde. Han gav mig en örfil som kändes som... ja det finns inte ord som kan beskriva smärtan. Jag ramlade ner på golvet i en hög och jag hörde hur Luke tacklade in Frank i väggen. Luke kom och satte sig bredvid mig.
”Zelena! Zelena! Zelena lever du? Zelena hör du mig?” frågade han panikslaget. Jag var inte van att bil slagen och för de som hade fått ett antal örfilar hade det här nog inte gjort lika ont som det gjorde för mig.
”Jag är okej.” mumlade jag och jag hörde hur han stönade till av lättnad. ”Men det gör jävligt ont.” sa jag, fortfarande utan att titta på honom. Han tog tag i min haka och vände mitt huvud mot honom så han kunde se hur farligt det var.
”Det är inte så farligt men det ser väldigt otäckt ut.” sa han. ”Men dina läppar är lika vackra som alltid.” sen kysste han mig lätt på munnen. Jag ville inte sluta men Frank kom fram och drog Luke ifrån mig så han svingades in i väggen och slogs medvetslös. Jag skrek till och försökte komma fram till honom men Frank var snabbare än jag. Han tog tag i mina händer och drog upp mig på fötter.
”Nu tar du av dig tröjan och på med behån. Annars kommer det bli mer smärtsamt för dig än det redan kommer bli. Och för honom.” sa han och nickade mot Luke. Jag kunde låta dem skada mig, men jag kunde inte låta dem skada Luke så jag nickade och han släppte mig. Jag tog på mig behån och drog av tröjan. Två killar kom in och försökte få Luke att vakna. De lyckades och jag han få se honom titta mot mig en sekund innan Frank förde ut mig i vardagsrummet. Där stog Ron och flinade.
”Zelena. Kom med mig här så ska jag vissa dig var du ska vara.” sa hon och förde mig till en stol. Jag gjorde som hon sa och satte mig på stolen.
”Det blir bäst för dig om du tar på dig de här.” sa hon och någon satte på mig en ögonbindel och en munkavel.
”Har jag någon val?” tänkte jag. Jag kände hur någon band fast mig i stolen så jag varken kunde röra mig eller stolen. Jag hörde någon ropa börja. Och jag hörde en röst som sa:
”John Gold. Vill du ha tillbaka din dotter? Visst kan du få det. Men det kommer att kosta ett högt pris. Men om du inte vill betala det så kommer hemska och smärtsamma saker hända din dotter. Vi ska visa lite av det som kommer hända men mycket, mycket smärtsamt. Och kom ihåg. Allt detta hände i verkligheten.” någon kom och tog av mig ögonbindeln och munkaveln. Så fort som munkaveln var av så började jag skrika.
”Pappa! Gör inte som de säger! Jag och Luke kommer ut här ifrån! Det är Ro” Längre hann jag inte komma innan en förblindande smärta skar sig i mitt ben. Jag tystnade och kollade ner på benet där smärtan kom ifrån. Mannen som hade pratat hade skurit ett långt blödande sår på mitt smalben. Jag tittade upp på mannen för att se vem det var, självklart kunde jag inte se hans ansikte för han hade en rånarluva på huvudet. Men jag såg hur han flinade och han höjde handen för att skära mig igen. Jag kunde inte flytta på mig så jag hade inte något annat val än att möta kniven. Mannen gjorde ett skickligt snitt i min överarm och jag skrek. Mannen slog till mig i ansiktet så jag började blöda näsblod. Han skar igen, den här gången i min mage. Jag skrek och ruskade på stolen men någon hade cementerar fast den i det flyttbara plattformen stolen stog på. Luke skrek också, men han skrek mitt namn och försökte utan framgång komma fram till mig. En av männen som stog bakom kameran slog Luke i huvudet så han ramlade ihop medvetslös igen. Mannen med kniven fortsatte att skära mig på varenda kroppsdel. Efter cirka 20 snitt så tappade jag medvetandet av smärtan och blodförlusten. Allt blev svart.
Så? Vad tykcer ni? Spännande? Tråkigt? Låt mig veta.
/Erika
I hate myself for lovning you... kapitel 2
När jag vaknade så hade jag armarna om något varmt och mjukt. Jag öppnade ögonen och såg att det var Luke som tittade ner och log på mig. Jag släppte honom fort och rodnade.
”Nej, det var mysigt. Kom tillbaka.” skrattade han. ”Du har legat så där hela natten.” Jag rodnade ännu mer och reste mig upp och gick ut i vardagsrummet. Där låg min väska med min tröja, jag tog på mig den och gick in i köket. Jag tog ett glas vatten och satte mig framför teven. De pratade fortfarande om mig och Luke och jag hade lust att ställa mig upp och skrika. Vi är i ett hus någonstans – i skogen förmodligen – och vi har blivit kidnappade!!! Hur svårt får det vara?!?! Men dem skulle inte få reda på det nu. Jag kunde inte skicka något meddelande till dem heller...
”Vill du ha frukost?” ropade Luke från köket. Jag hade inte märkt att han gått förbi mig och in i köket.
”Eh.. visst!” ropade jag tillbaka och gick in till honom. ”Vad blir det?”
”Ägg och bacon.” mumlade han från spisen.
”Okej. Gott.” sa jag. Han ställde ner en talrik framför mig och jag började äta.
”Okej. Ditt liv, hur är det?” frågade han. När jag inte svarade på frågan så sa han:
”Men kom igen! Snälla. Jag berättade ju igår.” han såg på mig med en blick som man bara kunde smälta för. Jag fattar inte att jag har märkt det förut.
”Okej då. Men det är inte så mycket att berätta. Men det är helt underbart! Jag har min barnflicka – Joe - som alltid är hemma för mina föräldrar jobbar typ hela tiden. Och så har jag Mark, som är min chaufför. Han är jätte snäll, typ som min bror medans Joe är min syster, inte biologiskt men ändå. Sen är det inte så mycket mer. The end eller vad du nu vill kalla det.” Han sa inte något på en lång stund. Själv hade jag inte något att säga.
”Såg du något på tv som gjorde dig arg?” Frågade han sen med ett leende. Jag tittade oförstående på honom. ”Du såg ut som om du höll på att spricka av ilska.” Jag rodnade och tittade ner i mina ägg. ”Ja, jag blev arg. Det är så logiskt att dem pratar om oss och letar utan att vi kan göra något för att hjälpa till. Det är jobbigt.” Han nickade som om han förstod.
”Jag vet hur det känns. Som med mina föräldrar, jag vill hjälpa dem att sluta men jag vet inte hur. Jag testade att hälla ut all sprit hemma men då blev dem bara arga och slog mig. Då tog jag med mig Joy – som är min hund – och gick ut” Hans liv verkade vara så… jobbigt. Så annorlunda från mitt. Han hade det svårt, och när han pratade om det såg han så plågad ut. Jag tyckte synd om honom. Jag reste mig upp och gick runt bordet och gav honom en kram. Jag kände hur min axel blev blöt av hans tårar.
”Det är okej. Det kommer bli bra. Och om dem inte blir bättre så kommer du få flytta hemifrån snart och då kommer du få slippa dem.” mumlade jag i hans öra.
”Tack.” snörvlade han. ”Du är rätt snäll under det snobbiga, bortskämda skalet.” sa han och log mot mig. Eller, det var inte precis ett leende, det såg mer ut som en grimas. Jag log.
”Kanske det. Men jag kan vara den där snobbig, bortskämd och bitchig mot dem jag inte gillar också.” sa jag och gav honom en blick som sa. Mucka inte mot mig, jag kan få dig att hugga av dig din hand för mig. I alla fall var det vad jag ville att den skulle säga. Han såg rädd ut ett litet tag men sen så kunde jag inte hålla masken. Han såg för rolig ut. Jag började as grava och tillslut kunde jag inte stå upp för att jag skrattade så mycket. Han såg på mig utan att fatta någonting.
”Vad är det som är så kul?” frågade han.
”Du såg så rolig ut.” försökte jag säga mellan skrattatckerna. ”Jag skojade ju bara!” Han såg inte precis glad ut, han såg riktigt arg ut. Han ställde dig upp med sån fart så att stolen välte. Jag slutade med ens att skratta och såg på honom.
”Förlåt jag menade inte att göra dig arg.” Då började han också skratta och jag förstod att han hade gjort samma sak som jag gjort. Han tog ett steg mot mig för att hjälpa mig upp men snubblade istället över ett bordsben och ramlade på mig. Han slutade skratta och såg mig djup in i ögonen. Guuud vad snygg han var. Mycket snyggare än Trevor (som är min pojkvän). Jag måste stå emot att kyssa de där rosen röda, mjuka, fylliga läpparna. Stå emot, stå emot, stå emot! Tillslut gick det inte. Jag höjde huvudet och mina läppar nuddade hans.
De var så mjuka och varma. Och hans läppar trycktes mot mina. I början var kyssen öm och försiktig men långt bak var det något annat som fanns. Hunger och besatthet. Jag hade bara känt honom sen igår men jag älskade honom. Gud vad jag älskade honom. Jag kände hur hans ena hand långsamt började röra sig ut med min rygg ner mot min rumpa och höft. När han kom ner till kanten på mina byxor så hejdade han sig lite, han ville få mig en chans att protestera. Icke sa nicke att jag protesterade. När han märkte det så fortsatte han. Hans hand stannade till lite vid min rumpa men fortsatte sen ner till min höft, han lyfte upp mitt ben så mina ben var lindade runt hans midja. Han slutade kyssa mig för någon sekund så vi kunde hämta andan. Båda två andades väldigt tungt.
”Jag tror jag älskar dig.” viskade jag mellan andetagen.
”Det borde du inte. Inte jag heller, men jag rår inte för det.” viskade han tillbaka. Sen var hans läppar mot mina igen och det där hungriga och besatta som jag känt förut var tillbaka. Mycket, mycket starkare. Jag hade fortfarande benen om honom och mina armar runt hans hals. Han måste ha trott att golvet började bli obekvämt när jag började rör lite på mig - det var det inte men han var så tung – för han började ställa sig upp med mig i famnen. Jag protesterade inte utan lät honom bära mig till... ja, vad var det han skulle bära mig till? Jag tror inte han visste riktigt heller för jag kände hur han funderade över om han skulle lägga mig på soffan eller i sängen. Jag kände också när han valde. Han började gå mot sovrummet.
Han kom in och gick baklänges till sängen, han hade nog tänkt på det där med vikten. Jag märkte att han hade bäddat sängen. Det skulle han nog behöva göra igen för så mycket som vi rullade runt så skulle sängkläderna nog bli riktigt skrynkliga. Jag förstod att det inte fanns någon gräns för hur långt vi skulle kunna gå. Hans läppar flyttade sig från min mun ner för min käke och sen ner till min hals. Jag hade nu cirka 5 sekunder till att bestämma om jag verkligen ville det här. Efter cirka 1.74 sekunders tänkande hade jag ett svar. Ja! Jag ville ha honom.
Och jag ville ha honom nu! Hans läppar hade kommit tillbaka till mina igen och han rös till av den hungern som mina läppar kysste honom med. Efter som han bara hade ett par byxor på sig så de skulle bli lätta att få av mina händer åkte utmed hans bröst ner till hans byxor. Han fattade vinken fort. Jag väntade lite vid kanten på hans byxor men han protesterade inte heller så jag fortsatte ner till gylfen och drog ner den. Sen efter lite möda så fick jag av honom byxorna. Jag kände ur det mer och mer var vår djuriska sida som dominerade. Hans händer vad nere vid kanten på min tröja och han samlade ihop tyget och drog av mig tröjan. Sen så hamnade resten av våra kläder (dvs. min bh, mina trosor och hans kalsonger) på golvet och allt var helt underbart. För en stund så glömde jag att vi var i ett litet hus någonstans i ödemarken, vi var kidnappade och typ hela LA letade efter oss. Det enda som fanns var jag och Luke. Inget mer. Tanken att vi bara känt varandra i typ ett dygn korsade inte min hjärna en ändå gång. Eller den kanske gjorde just det. Korsade men stannade aldrig så länge så att jag la märke till det. Som sagt så existerade inte något annat än jag och Luke. Den Luke jag känt i lite mer än ett dygn. Den Luke som var en av skolans värsta töntar (Det kunde jag verkligen inte förstå!!). Den Luke som mina föräldrar aldrig skulle acceptera som en ”passande” pojkvän för mig (Det smärtade att bara tänka tanken!!). Och den Luke som jag älskade mer än allt annat.
So? What do you think? Let me know :)
/Erika
Ang. I hate myself...
Som ni alla nog märkt så har inte I hate myself kommit upp på typ 2 veckor. Jag har inte rikigt hunnit skriva så mkt på det. Har precis fårr klart BSC och det tog ett tag! Men nu är jag nästan klar så den kanske kommer upp i kväll eller imorgon! Men här får ni i alla fall ett liiiitet smakprov:
”Jag vet hur det känns. Som med mina föräldrar, jag vill hjälpa dem att sluta men jag vet inte hur. Jag testade att hälla ut all sprit hemma men då blev dem bara arga och slog mig. Då tog jag med mig Joy – som är min hund – och gick ut” Hans liv verkade vara så… jobbigt. Så annorlunda från mitt. Han hade det svårt, och när han pratade om det såg han så plågad ut. Jag tyckte synd om honom. Jag reste mig upp och gick runt bordet och gav honom en kram. Jag kände hur min axel blev blöt av hans tårar.
”Det är okej. Det kommer bli bra. Och om dem inte blir bättre så kommer du få flytta hemifrån snart och då kommer du få slippa dem.” mumlade jag i hans öra.
Så? Vad tycks? Tror ni att kapitel 2 kmr bli bra?
/Erika
Zelenas outfit kapitel 1
/Erika
I hate myself for lovning you... kapitel 1
Mitt liv var perfekt. Jag hade vänner, en trogen pojkvän, jag var populärast i hela skolan, jag bodde på den finaste gatan i hela Beverly Hills, mina föräldrar var höga chefer inom musik och film branschen. Jag hade allt som någon skulle önska sig. Jag var bara jag. Zelena Gold.
Jag åt min frukost i lugn och ro. Pappa och mamma hade åkt för en timme sen så det var bara jag och Joe hemma. Joe var min barnflicka. Fast jag var ju inte ett barn länge, men hon hade varit min barnflicka så länge att hon hade blivit som min syster. Just nu stog hon och stekte mer pannkakor till mig.
”Du måste inte steka fler Joe.” sa jag. ”Jag är inte hungrig längre.”
”Men du kanske vill ha när du kommer hem?” flinade hon.
”Ja, jo. Kanske.” skrattade jag.
”Jag ställer dem på översta hyllan i kylen.” sa hon.
”Okej.” sa jag med munnen full av pannkaka med sylt. Joe vände sig om och började skratta. ”Vad?” frågade jag surt när jag tuggat ut och hon fortfarande skrattade.
”Förlåt, men du såg så rolig ut.” skrattade hon. Jag reste mig argt upp och började gå mot trappen som ledde upp till mitt rum - jag hatade när man skrattade åt mig och det visste hon - men hon var snabbt i kap mig.
”Zelena.” sa hon och tvingade mig att se henne i ögonen. ”Förlåt.” sa hon.
”Okej.” sa jag. ”Men hon du inte släpper mig nu så kommer Mark att bli arg.” Mark var min chaufför för er som inte visste det.
”Okej.” sa hon och släppte mig. Jag log och sprang upp till mitt rum. Jag hoppade ur min silkespyjamas och tog på mig en one shoulder tröja och ett par mini mini shorts. Jag gick in i mitt gigantiska badrum och sminkade mig. Jag granskade mig själv i spegeln ett tag. Jag var skit snygg. Vissa (närmare bestämt mamma, pappa och Mark) säger till och med att jag var vacker, det kanske jag var, jag vet inte. Jag tog min väska och gick ner till Joe igen. Hon diskade. Jag smög fram mot henne och kittlade henne när jag kom tillräckligt nära. Hon hoppade till och skrek kort. Hon vände sig om mot mig. Jag började gapskratta. Hon hade fått vatten på sin tröja.
”Du din lilla.” morrade hon lekfullt och började jaga mig med diskborsten. Vi sprang runt i huset som galningar. Jag skulle just springa runt ett hörn när jag sprang rakt in i något stort och hårt.
”Åh, hej Mark.” sa jag andfått.
”Hej på dig med.” sa han och släppte mig. ”Vet du? Du och leoparder har mycket gemensamt. Smidiga, snabba och väldigt, väldigt vackra...” mumlade han och jag rodnade.
”Ska vi gå?” frågade han sen. Jag nickade.
”Vi ses sen Joe!” ropade jag innan jag tog på mig mina skor och gick ut.
När Mark hade lämnat mig efter skolan så gick jag in i köket för att börja med mina läxor, inte ens jag som var sten rik kunde få hoppa över detta helvete. Joe var inte hemma, det var ovanligt. När jag satt där och var mitt uppe i biologin så var det något som lät bakom mig.
”Hallå?” ropade jag och vände mig om. ”Joe? Mark?” ingen svarade. Då hörde jag något igen men från andra sidan av mig. Jag skulle just ställa mig upp när något träffade mitt huvud och allt försvann.
När jag vaknade var jag i ett litet badrum. Jag reste mig upp, hela rummet gungade när jag gjorde det. Efter ett tag så stannade det och jag kunde gå fram till dörren. Jag tvekade men tryckte ändå ner handtaget. Dörren gick upp. Jag gick ut ur rummet. Jag var i ett litet hus. Rummet jag var i nu såg ut som ett vardagsrum, det fanns såna typiska saker för ett vardagsrum. Det fanns en annan dörr i rummet. Jag vågade inte gå dit så jag gick bort till andra delen av rummet. Där fanns en öppning så man kom in i ett kök. Det var ett litet kök, det fick bara plats några bänkar, ett kylskåp och frys i ett och ett litet, litet bord. Jag kollade var som fanns i kylen. Mat. Jag gick ut ur rummet och tillbaka in i det lilla vardagsrummet. Satte mig i soffan och hörde ett stönande ljud från den andra dörren. Jag gick mot dörren och tryckte långsamt ner handtaget. I rummet fanns bara en möbel. En dubbelsäng. På sängen låg det någon som höll rörde lite på sig samtidigt som han stönade. Jag gick långsamt mot sängen. Det var ju en av de där töntarna i skolan. Han jag gick närmare och petade lite på honom. Han snurrade runt och stirrade på mig. Jag ramlade baklänges ner på golvet. Han fortsatte stirra på mig. Tillslut så stod jag inte ut med tystnaden.
”Eh... hej” sa jag. Han tittade på mig ett bra tag innan han sa något.
”Öh... hej.” sa han och satte sig långsamt upp.
”Du heter Lu... någonting va?” sa jag.
”Luke” rättade han fort.
”Åh. Okej. Vet du vart vi är?” frågade jag.
”Nej.” svarade han kort.
”Nähä. Okej så här mycket vet jag. Vi är i ett litet hus utan ytterdörr. Vi har bara 3 rum” jag rynkade på näsan. ”ett kök, ett badrum, ett vardagsrum och det här rummet.”
”Det var 4 rum.” sa han. Jag log och kom på en grej.
”Men! Hur kom du hit?” frågade jag. Han fick en liten rynka mellan ögon en.
”Jag minns inte riktigt. Det jag minns är att jag gick förbi ditt hus på väg till en kompis när två maskerade män kom utsläpandes på dig. Jag sprang fram till en av männen och hoppade på honom. Sen minns jag inte mer.” sa han och suckade. Jag bara satt där och tittade på honom. Till slut så reste han på sig.
”Vart ska du?” frågade jag.
”Hallå? Vart tror du? Jag vill också se huset.” svarade han.
”Åh.” svarade jag och reste mig och följde efter honom ut. Han hade stannat precis utanför dörren. Jag ställde mig bredvid honom. Han gick in mot köket och jag följde efter.
”Vem tror du förde hit oss?” frågade han.
”Jag vet inte.” viskade jag. ”Vad tror du klockan är?” frågade jag sen och gäspade.
”Jag vet inte. Undrar hur länge vi har varit medvetslösa.” mumlade han.
”Vi borde kanske kolla efter fönster. Jag har faktiskt inte sett några...” sa jag och kollade runt i rummet. ”Inga här inne, vi kollar i de andra rummen.” sen gick jag in i vardagsrummet.
”Inte här heller.” sa Luke bakom mig, han började gå mot dörren in till rummet där jag varit fången. Jag skakade på huvudet.
”Inte där inne. Det var där jag låg och 'sov'” sa jag och gjorde citattecken. Han ryckte på axlarna och gick mot rummet där han själv 'sovit'. Där fanns inte heller några fönster. Jag suckade.
”Vi kan kanske kolla på tv:n efter något.” sa han och gick ut i vardagsrummet. Jag följde efter honom. Han kollade på nyheterna. Jag satte mig bredvid honom i soffan och lyssnade på vad nyhetsankaret sa.
”Vid fyra tiden i förr gång så försvann Linda och John Golds dotter Zelena från sitt hem. Polisen undersöker fortfarande huset. Det meddelas också att Zelenas skolkompis Luke Wingston försvann vid samma tid. Inga spår har ännu hittats efter ungdomarna. Nu över till Andrea som rapporterar från Beverly Hills.” Reportern (som tydligen hette Andrea) kom upp på skärmen. Jag kände genast igen omgivningen. Det var min trädgård. Mina ögon fylldes av tårar och de började genast rinna ner för kinderna
”Ja, jag står här i familjen Golds trädgård. Mr. Gold? Kan vi få några detaljer om er dotter?” Pappa och mamma kom fram mot Andrea. Mammas ögon var rödsprängda av gråt.
”Jag kan ge er lite. Jag tror absolut inte att Zelena gjorde det själv. Jag tror att hon har blivit kidnappad.” Pappa tittade rakt in i kameran med tår fyllda ögon. ”Men snälla Zelena om du har rymt, snälla kom hem.” viskade han. Sen vände han och mamma om och gick in i huset. I ena fönstret såg man Joe stå ut och titta. Med tårar strömmades ner för kinderna. Nyheterna slog om till något om presidenten istället och Luke stängde av tv:n. Jag bara satt där som förlamad och grät. Vi satt där i vad jag tyckte var en evighet innan Luke reste sig upp, det väckte mig ur min sorgliga dvala.
”Vart ska du?” viskade jag.
”Vi har varit medvetslösa i nästan ett dygn och jag är hungrig.” sa han och gick ut i köket. Jag reste mig upp och skyndade efter. Han hade tagit fram två ägg och en stekpanna.
”Vill du ha omelett?” frågade han med ryggen mot mig.
”O-okej.” snörvlade jag och satte mig vid bordet. Han stog vid spisen i några minuter innan han tog ner två tallrikar och la upp omeletten på den.
”Tack.” mumlade jag. Jag tog upp gaffeln och tog en tugga.
”Shit Luke! Det här var ju skit gott!!” utbrast jag. Han log.
”Kul att du gillar det. Jag brukar få laga min egen mat hemma. Mina föräldrar är...” Han tystnade och var tyst ett tag. ”Du kommer ändå få veta det någon gång ändå. Mina föräldrar är alkoholister.” Han tittade skamset ner. Jag sa bara ett kort okej. Han reste sig upp, tog sin talrik och diskade den. Jag gjorde samma sak. När jag var klar så hade han gått ut ur köket så jag gick in i vardagsrummet. När jag tittade runt efter Luke såg jag något litet och svart i ena hörnet. Min väska. Jag blev över lycklig. Jag stog emot känslan att hoppa och skrika av lycka. Jag sprang fram till väskan och kramade den. Aldrig hade jag varit så lycklig för att hittat en väska. I den låg mitt smink, två tandborstar och en hårborste. Jag tog med mig väskan in i badrummet och gjorde mig i ordning för att gå och lägga mig. Mitt i tandborstningen så stannade jag upp och bara stirrade. Jag och Luke skulle behöva sova i samma säng!! Åh herre gud. Det skulle bli pinsamt. Jag hade ju ingen pyjamas. Och jag kunde inte sova i de här kläderna. Då skulle jag få sova i samma säng som Luke med bara min jävligt sexiga spets bh och mina spets trosor. Jag rodnade bara av tanken!! Aja. Det var bättre än att sova naken. Jag ryckte på axlarna och borstade klart tänderna, tog av mig kläderna och borstade håret. Sen gick jag ut och in i sovrummet. Luke verkade också ha gjort som jag, struntade i att vi skulle dela säng. Han tyckte nog också att han inte kunde sova i sina vanliga kläder för han låg där utan tröja och utan byxor. Då märkte jag att han var rätt snygg. Han var väldigt muskellös och hade ett imponerande sexpack.
”Vad stirrar du på?” frågade han. Jag tittade upp på honom jag hade visst stirrat på honom. Jag rodnade och gick runt sängen och satte mig på den. Då var det han som stirrade på mig.
”Vad stirrar du på?” frågade jag kaxigt. Han skakade på huvudet och mumlade inget. Sen la jag mig under täcket och blundade. Det var rätt så kalt i rummet men det gjorde ingen skillnad. Jag somnade på två röda sekunder.
Okej vad tycker ni om kapitel 1? Ska skriva lite på BSC nu ;)
Julia: Så spännande! Vill höra mer! :)
/Erika
Lite info om I hate myself for lovning you...
Mitt liv var perfekt. Jag hade vänner, en trogen pojkvän, jag var populärast i hela skolan, bra betyg, jag bodde på den finaste gatan i hela Beverly Hills, mina föräldrar var högsta chefer inom musik och film branschen. Jag hade allt som någon skulle önska sig. Jag var bara jag. Zelena Gold. Det var jag.
/Erika
