Novells

Här kommer kapitel 2 :D Enjoy <3

---

När jag vaknade så hade jag armarna om något varmt och mjukt. Jag öppnade ögonen och såg att det var Luke som tittade ner och log på mig. Jag släppte honom fort och rodnade.

”Nej, det var mysigt. Kom tillbaka.” skrattade han. ”Du har legat så där hela natten.” Jag rodnade ännu mer och reste mig upp och gick ut i vardagsrummet. Där låg min väska med min tröja, jag tog på mig den och gick in i köket. Jag tog ett glas vatten och satte mig framför teven. De pratade fortfarande om mig och Luke och jag hade lust att ställa mig upp och skrika. Vi är i ett hus någonstans – i skogen förmodligen – och vi har blivit kidnappade!!! Hur svårt får det vara?!?! Men dem skulle inte få reda på det nu. Jag kunde inte skicka något meddelande till dem heller...

”Vill du ha frukost?” ropade Luke från köket. Jag hade inte märkt att han gått förbi mig och in i köket.

”Eh.. visst!” ropade jag tillbaka och gick in till honom. ”Vad blir det?”

”Ägg och bacon.” mumlade han från spisen.

”Okej. Gott.” sa jag. Han ställde ner en talrik framför mig och jag började äta.

”Okej. Ditt liv, hur är det?” frågade han. När jag inte svarade på frågan så sa han:

”Men kom igen! Snälla. Jag berättade ju igår.” han såg på mig med en blick som man bara kunde smälta för. Jag fattar inte att jag har märkt det förut.

”Okej då. Men det är inte så mycket att berätta. Men det är helt underbart! Jag har min barnflicka – Joe - som alltid är hemma för mina föräldrar jobbar typ hela tiden. Och så har jag Mark, som är min chaufför. Han är jätte snäll, typ som min bror medans Joe är min syster, inte biologiskt men ändå. Sen är det inte så mycket mer. The end eller vad du nu vill kalla det.” Han sa inte något på en lång stund. Själv hade jag inte något att säga.

”Såg du något på tv som gjorde dig arg?” Frågade han sen med ett leende. Jag tittade oförstående på honom. ”Du såg ut som om du höll på att spricka av ilska.” Jag rodnade och tittade ner i mina ägg. ”Ja, jag blev arg. Det är så logiskt att dem pratar om oss och letar utan att vi kan göra något för att hjälpa till. Det är jobbigt.” Han nickade som om han förstod.

”Jag vet hur det känns. Som med mina föräldrar, jag vill hjälpa dem att sluta men jag vet inte hur. Jag testade att hälla ut all sprit hemma men då blev dem bara arga och slog mig. Då tog jag med mig Joy – som är min hund – och gick ut” Hans liv verkade vara så… jobbigt. Så annorlunda från mitt. Han hade det svårt, och när han pratade om det såg han så plågad ut. Jag tyckte synd om honom. Jag reste mig upp och gick runt bordet och gav honom en kram. Jag kände hur min axel blev blöt av hans tårar.

”Det är okej. Det kommer bli bra. Och om dem inte blir bättre så kommer du få flytta hemifrån snart och då kommer du få slippa dem.” mumlade jag i hans öra.

”Tack.” snörvlade han. ”Du är rätt snäll under det snobbiga, bortskämda skalet.” sa han och log mot mig. Eller, det var inte precis ett leende, det såg mer ut som en grimas. Jag log.

”Kanske det. Men jag kan vara den där snobbig, bortskämd och bitchig mot dem jag inte gillar också.” sa jag och gav honom en blick som sa. Mucka inte mot mig, jag kan få dig att hugga av dig din hand för mig. I alla fall var det vad jag ville att den skulle säga. Han såg rädd ut ett litet tag men sen så kunde jag inte hålla masken. Han såg för rolig ut. Jag började as grava och tillslut kunde jag inte stå upp för att jag skrattade så mycket. Han såg på mig utan att fatta någonting.

”Vad är det som är så kul?” frågade han.

”Du såg så rolig ut.” försökte jag säga mellan skrattatckerna. ”Jag skojade ju bara!” Han såg inte precis glad ut, han såg riktigt arg ut. Han ställde dig upp med sån fart så att stolen välte. Jag slutade med ens att skratta och såg på honom.

”Förlåt jag menade inte att göra dig arg.” Då började han också skratta och jag förstod att han hade gjort samma sak som jag gjort. Han tog ett steg mot mig för att hjälpa mig upp men snubblade istället över ett bordsben och ramlade på mig. Han slutade skratta och såg mig djup in i ögonen. Guuud vad snygg han var. Mycket snyggare än Trevor (som är min pojkvän). Jag måste stå emot att kyssa de där rosen röda, mjuka, fylliga läpparna. Stå emot, stå emot, stå emot! Tillslut gick det inte. Jag höjde huvudet och mina läppar nuddade hans.

De var så mjuka och varma. Och hans läppar trycktes mot mina. I början var kyssen öm och försiktig men långt bak var det något annat som fanns. Hunger och besatthet. Jag hade bara känt honom sen igår men jag älskade honom. Gud vad jag älskade honom. Jag kände hur hans ena hand långsamt började röra sig ut med min rygg ner mot min rumpa och höft. När han kom ner till kanten på mina byxor så hejdade han sig lite, han ville få mig en chans att protestera. Icke sa nicke att jag protesterade. När han märkte det så fortsatte han. Hans hand stannade till lite vid min rumpa men fortsatte sen ner till min höft, han lyfte upp mitt ben så mina ben var lindade runt hans midja. Han slutade kyssa mig för någon sekund så vi kunde hämta andan. Båda två andades väldigt tungt.

”Jag tror jag älskar dig.” viskade jag mellan andetagen.

”Det borde du inte. Inte jag heller, men jag rår inte för det.” viskade han tillbaka. Sen var hans läppar mot mina igen och det där hungriga och besatta som jag känt förut var tillbaka. Mycket, mycket starkare. Jag hade fortfarande benen om honom och mina armar runt hans hals. Han måste ha trott att golvet började bli obekvämt när jag började rör lite på mig - det var det inte men han var så tung – för han började ställa sig upp med mig i famnen. Jag protesterade inte utan lät honom bära mig till... ja, vad var det han skulle bära mig till? Jag tror inte han visste riktigt heller för jag kände hur han funderade över om han skulle lägga mig på soffan eller i sängen. Jag kände också när han valde. Han började gå mot sovrummet.

Han kom in och gick baklänges till sängen, han hade nog tänkt på det där med vikten. Jag märkte att han hade bäddat sängen. Det skulle han nog behöva göra igen för så mycket som vi rullade runt så skulle sängkläderna nog bli riktigt skrynkliga. Jag förstod att det inte fanns någon gräns för hur långt vi skulle kunna gå. Hans läppar flyttade sig från min mun ner för min käke och sen ner till min hals. Jag hade nu cirka 5 sekunder till att bestämma om jag verkligen ville det här. Efter cirka 1.74 sekunders tänkande hade jag ett svar. Ja! Jag ville ha honom.

Och jag ville ha honom nu! Hans läppar hade kommit tillbaka till mina igen och han rös till av den hungern som mina läppar kysste honom med. Efter som han bara hade ett par byxor på sig så de skulle bli lätta att få av mina händer åkte utmed hans bröst ner till hans byxor. Han fattade vinken fort. Jag väntade lite vid kanten på hans byxor men han protesterade inte heller så jag fortsatte ner till gylfen och drog ner den. Sen efter lite möda så fick jag av honom byxorna. Jag kände ur det mer och mer var vår djuriska sida som dominerade. Hans händer vad nere vid kanten på min tröja och han samlade ihop tyget och drog av mig tröjan. Sen så hamnade resten av våra kläder (dvs. min bh, mina trosor och hans kalsonger) på golvet och allt var helt underbart. För en stund så glömde jag att vi var i ett litet hus någonstans i ödemarken, vi var kidnappade och typ hela LA letade efter oss. Det enda som fanns var jag och Luke. Inget mer. Tanken att vi bara känt varandra i typ ett dygn korsade inte min hjärna en ändå gång. Eller den kanske gjorde just det. Korsade men stannade aldrig så länge så att jag la märke till det.   Som sagt så existerade inte något annat än jag och Luke. Den Luke jag känt i lite mer än ett dygn. Den Luke som var en av skolans värsta töntar (Det kunde jag verkligen inte förstå!!). Den Luke som mina föräldrar aldrig skulle acceptera som en ”passande” pojkvän för mig (Det smärtade att bara tänka tanken!!). Och den Luke som jag älskade mer än allt annat.

---

So? What do you think? Let me know :)

 

/Erika

---