Novells

Mitt liv var perfekt. Jag hade vänner, en trogen pojkvän, jag var populärast i hela skolan, jag bodde på den finaste gatan i hela Beverly Hills, mina föräldrar var höga chefer inom musik och film branschen. Jag hade allt som någon skulle önska sig. Jag var bara jag. Zelena Gold.

Jag åt min frukost i lugn och ro. Pappa och mamma hade åkt för en timme sen så det var bara jag och Joe hemma. Joe var min barnflicka. Fast jag var ju inte ett barn länge, men hon hade varit min barnflicka så länge att hon hade blivit som min syster. Just nu stog hon och stekte mer pannkakor till mig.

”Du måste inte steka fler Joe.” sa jag. ”Jag är inte hungrig längre.”

”Men du kanske vill ha när du kommer hem?” flinade hon.

”Ja, jo. Kanske.” skrattade jag.

”Jag ställer dem på översta hyllan i kylen.” sa hon.

”Okej.” sa jag med munnen full av pannkaka med sylt. Joe vände sig om och började skratta. ”Vad?” frågade jag surt när jag tuggat ut och hon fortfarande skrattade.

”Förlåt, men du såg så rolig ut.” skrattade hon. Jag reste mig argt upp och började gå mot trappen som ledde upp till mitt rum - jag hatade när man skrattade åt mig och det visste hon - men hon var snabbt i kap mig.

”Zelena.” sa hon och tvingade mig att se henne i ögonen. ”Förlåt.” sa hon.

”Okej.” sa jag. ”Men hon du inte släpper mig nu så kommer Mark att bli arg.” Mark var min chaufför för er som inte visste det.

”Okej.” sa hon och släppte mig. Jag log och sprang upp till mitt rum. Jag hoppade ur min silkespyjamas och tog på mig en one shoulder tröja och ett par mini mini shorts. Jag gick in i mitt gigantiska badrum och sminkade mig. Jag granskade mig själv i spegeln ett tag. Jag var skit snygg. Vissa (närmare bestämt mamma, pappa och Mark) säger till och med att jag var vacker, det kanske jag var, jag vet inte. Jag tog min väska och gick ner till Joe igen. Hon diskade. Jag smög fram mot henne och kittlade henne när jag kom tillräckligt nära. Hon hoppade till och skrek kort. Hon vände sig om mot mig. Jag började gapskratta. Hon hade fått vatten på sin tröja.

”Du din lilla.” morrade hon lekfullt och började jaga mig med diskborsten. Vi sprang runt i huset som galningar. Jag skulle just springa runt ett hörn när jag sprang rakt in i något stort och hårt.

”Åh, hej Mark.” sa jag andfått.

”Hej på dig med.” sa han och släppte mig. ”Vet du? Du och leoparder har mycket gemensamt. Smidiga, snabba och väldigt, väldigt vackra...” mumlade han och jag rodnade.

”Ska vi gå?” frågade han sen. Jag nickade.

”Vi ses sen Joe!” ropade jag innan jag tog på mig mina skor och gick ut.

När Mark hade lämnat mig efter skolan så gick jag in i köket för att börja med mina läxor, inte ens jag som var sten rik kunde få hoppa över detta helvete. Joe var inte hemma, det var ovanligt. När jag satt där och var mitt uppe i biologin så var det något som lät bakom mig.

”Hallå?” ropade jag och vände mig om. ”Joe? Mark?” ingen svarade. Då hörde jag något igen men från andra sidan av mig. Jag skulle just ställa mig upp när något träffade mitt huvud och allt försvann.

När jag vaknade var jag i ett litet badrum. Jag reste mig upp, hela rummet gungade när jag gjorde det. Efter ett tag så stannade det och jag kunde gå fram till dörren. Jag tvekade men tryckte ändå ner handtaget. Dörren gick upp. Jag gick ut ur rummet. Jag var i ett litet hus. Rummet jag var i nu såg ut som ett vardagsrum, det fanns såna typiska saker för ett vardagsrum. Det fanns en annan dörr i rummet. Jag vågade inte gå dit så jag gick bort till andra delen av rummet. Där fanns en öppning så man kom in i ett kök. Det var ett litet kök, det fick bara plats några bänkar, ett kylskåp och frys i ett och ett litet, litet bord. Jag kollade var som fanns i kylen. Mat. Jag gick ut ur rummet och tillbaka in i det lilla vardagsrummet. Satte mig i soffan och hörde ett stönande ljud från den andra dörren. Jag gick mot dörren och tryckte långsamt ner handtaget. I rummet fanns bara en möbel. En dubbelsäng. På sängen låg det någon som höll rörde lite på sig samtidigt som han stönade. Jag gick långsamt mot sängen. Det var ju en av de där töntarna i skolan. Han jag gick närmare och petade lite på honom. Han snurrade runt och stirrade på mig. Jag ramlade baklänges ner på golvet. Han fortsatte stirra på mig. Tillslut så stod jag inte ut med tystnaden.

”Eh... hej” sa jag. Han tittade på mig ett bra tag innan han sa något.

”Öh... hej.” sa han och satte sig långsamt upp.

”Du heter Lu... någonting va?” sa jag.

”Luke” rättade han fort.

”Åh. Okej. Vet du vart vi är?” frågade jag.

”Nej.” svarade han kort.

”Nähä. Okej så här mycket vet jag. Vi är i ett litet hus utan ytterdörr. Vi har bara 3 rum” jag rynkade på näsan. ”ett kök, ett badrum, ett vardagsrum och det här rummet.”

”Det var 4 rum.” sa han. Jag log och kom på en grej.

”Men! Hur kom du hit?” frågade jag. Han fick en liten rynka mellan ögon en.

”Jag minns inte riktigt. Det jag minns är att jag gick förbi ditt hus på väg till en kompis när två maskerade män kom utsläpandes på dig. Jag sprang fram till en av männen och hoppade på honom. Sen minns jag inte mer.” sa han och suckade. Jag bara satt där och tittade på honom. Till slut så reste han på sig.

”Vart ska du?” frågade jag.

”Hallå? Vart tror du? Jag vill också se huset.” svarade han.

”Åh.” svarade jag och reste mig och följde efter honom ut. Han hade stannat precis utanför dörren. Jag ställde mig bredvid honom. Han gick in mot köket och jag följde efter.

”Vem tror du förde hit oss?” frågade han.

”Jag vet inte.” viskade jag. ”Vad tror du klockan är?” frågade jag sen och gäspade.

”Jag vet inte. Undrar hur länge vi har varit medvetslösa.” mumlade han.

”Vi borde kanske kolla efter fönster. Jag har faktiskt inte sett några...” sa jag och kollade runt i rummet. ”Inga här inne, vi kollar i de andra rummen.” sen gick jag in i vardagsrummet.

”Inte här heller.” sa Luke bakom mig, han började gå mot dörren in till rummet där jag varit fången. Jag skakade på huvudet.

”Inte där inne. Det var där jag låg och 'sov'” sa jag och gjorde citattecken. Han ryckte på axlarna och gick mot rummet där han själv 'sovit'. Där fanns inte heller några fönster. Jag suckade.

”Vi kan kanske kolla på tv:n efter något.” sa han och gick ut i vardagsrummet. Jag följde efter honom. Han kollade på nyheterna. Jag satte mig bredvid honom i soffan och lyssnade på vad nyhetsankaret sa.

”Vid fyra tiden i förr gång så försvann Linda och John Golds dotter Zelena från sitt hem. Polisen undersöker fortfarande huset. Det meddelas också att Zelenas skolkompis Luke Wingston försvann vid samma tid. Inga spår har ännu hittats efter ungdomarna. Nu över till Andrea som rapporterar från Beverly Hills.” Reportern (som tydligen hette Andrea) kom upp på skärmen. Jag kände genast igen omgivningen. Det var min trädgård. Mina ögon fylldes av tårar och de började genast rinna ner för kinderna

”Ja, jag står här i familjen Golds trädgård. Mr. Gold? Kan vi få några detaljer om er dotter?” Pappa och mamma kom fram mot Andrea. Mammas ögon var rödsprängda av gråt.

”Jag kan ge er lite. Jag tror absolut inte att Zelena gjorde det själv. Jag tror att hon har blivit kidnappad.” Pappa tittade rakt in i kameran med tår fyllda ögon. ”Men snälla Zelena om du har rymt, snälla kom hem.” viskade han. Sen vände han och mamma om och gick in i huset. I ena fönstret såg man Joe stå ut och titta. Med tårar strömmades ner för kinderna. Nyheterna slog om till något om presidenten istället och Luke stängde av tv:n. Jag bara satt där som förlamad och grät. Vi satt där i vad jag tyckte var en evighet innan Luke reste sig upp, det väckte mig ur min sorgliga dvala.

”Vart ska du?” viskade jag.

”Vi har varit medvetslösa i nästan ett dygn och jag är hungrig.” sa han och gick ut i köket. Jag reste mig upp och skyndade efter. Han hade tagit fram två ägg och en stekpanna.

”Vill du ha omelett?” frågade han med ryggen mot mig.

”O-okej.” snörvlade jag och satte mig vid bordet. Han stog vid spisen i några minuter innan han tog ner två tallrikar och la upp omeletten på den.

”Tack.” mumlade jag. Jag tog upp gaffeln och tog en tugga.

”Shit Luke! Det här var ju skit gott!!” utbrast jag. Han log.

”Kul att du gillar det. Jag brukar få laga min egen mat hemma. Mina föräldrar är...” Han tystnade och var tyst ett tag. ”Du kommer ändå få veta det någon gång ändå. Mina föräldrar är alkoholister.” Han tittade skamset ner. Jag sa bara ett kort okej. Han reste sig upp, tog sin talrik och diskade den. Jag gjorde samma sak. När jag var klar så hade han gått ut ur köket så jag gick in i vardagsrummet. När jag tittade runt efter Luke såg jag något litet och svart i ena hörnet. Min väska. Jag blev över lycklig. Jag stog emot känslan att hoppa och skrika av lycka. Jag sprang fram till väskan och kramade den. Aldrig hade jag varit så lycklig för att hittat en väska. I den låg mitt smink, två tandborstar och en hårborste. Jag tog med mig väskan in i badrummet och gjorde mig i ordning för att gå och lägga mig. Mitt i tandborstningen så stannade jag upp och bara stirrade. Jag och Luke skulle behöva sova i samma säng!! Åh herre gud. Det skulle bli pinsamt. Jag hade ju ingen pyjamas. Och jag kunde inte sova i de här kläderna. Då skulle jag få sova i samma säng som Luke med bara min jävligt sexiga spets bh och mina spets trosor. Jag rodnade bara av tanken!! Aja. Det var bättre än att sova naken. Jag ryckte på axlarna och borstade klart tänderna, tog av mig kläderna och borstade håret. Sen gick jag ut och in i sovrummet. Luke verkade också ha gjort som jag, struntade i att vi skulle dela säng. Han tyckte nog också att han inte kunde sova i sina vanliga kläder för han låg där utan tröja och utan byxor. Då märkte jag att han var rätt snygg. Han var väldigt muskellös och hade ett imponerande sexpack.

”Vad stirrar du på?” frågade han. Jag tittade upp på honom jag hade visst stirrat på honom. Jag rodnade och gick runt sängen och satte mig på den. Då var det han som stirrade på mig.

”Vad stirrar du på?” frågade jag kaxigt. Han skakade på huvudet och mumlade inget. Sen la jag mig under täcket och blundade. Det var rätt så kalt i rummet men det gjorde ingen skillnad. Jag somnade på två röda sekunder.

Okej vad tycker ni om kapitel 1? Ska skriva lite på BSC nu ;)

Julia: Så spännande! Vill höra mer! :) 

/Erika