Novells

Jag är ledsen att det tagit så lång tid. Har haft fullt upp, prov, läxor, kompisar, galapermiärer... Jag ni fattar. Och sen så här det varit svårt att komma på något att skriva om. Men nu kommer iaf kapitlet :D

Jag var i mitt rum. Milla låg och spann vid mina fötter. Joe stökade nere i köket och mamma pratade i telefon. Jag sträckte på mig och sen så ställde jag mig upp. Milla mjauade missnöjt men hoppade ner från sängen. Jag tog på mig min morgonrock och gick ner.

”God morgon mamma! God morgon Joe!” ropade jag innan jag gick in till teven. Ingen av dem svarade.

”Mamma? Joe?” sa jag högt. Jag hörde fortfarande hur någon pratade och någon skramlade med kastruller. Båda var i köket så jag gick in dit. De stog med ryggen mot mig.

”Hallå?” sa jag och gick fram till dem. Jag tog tag i dem i varsin hand och vände på dem. Jag skrek. Det var inte mamma, eller Joe. Eller jo det var det men de hade stora sår i ansiktet och på hela kroppen. Jag släppte dem och sprang ut ur rummet. Jag hörde hur någon mjauade och vände mig om för att plocka upp Milla. Men hejdade mig snabbt. Hon var helt uppskuren, blod strömmande från såren. Jag skrek mer. Men inte bara av den äckliga synen. Utan av smärta också. Det var som om någon skar mig med en kniv som var doppad i salt och syra. Jag kände hur någon skar mig igen, i benet. Jag skrek och skrek i vad som kändes som en evighet. Jag såg hur mamma och Joe kom ut ur köket som två zombies. Hade jag kunnat röra på mig så hade jag sprungit därifrån. Men nu gjorde det så ont så jag kunde inte det. Mamma stannade en liten bit ifrån mig men Joe kom fram och tog tag om min hals – som om hon skulle strypa mig – och ruskade.

”Zelena! Zelena! Zelena vakna!!” hördes en röst långt bort ifrån. Det lät som Lukes röst men jag var inte säker.

”Zelena!” Jo, det var definitivt Luke. Och han lät närmare. Jag öppnade ögonen och såg in i Lukes blåa. Han ruskade i mig för att jag skulle vakna och när han märkte att jag hade gjort det så slutade han. Jag kollade mig omkring. Vi var i sovrummet i den lilla stugan. Jag hade bara drömt. Minnena från igår började titt som tätt komma ikapp mig. Ron, pappa, filmen, kniven. Jag tittade på Luke som satt där och kollade på mig. Jag kände gråten komma och slängde armarna om hans hals.

”Åh Luke.” viskade jag samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder.

”Schhhhh... det är bra. De gick för flera timmar sen.” viskade han i mitt öra. Vi satt och kramades i säkert en halv timme, hela tiden mumlade han snälla saker och försökte trösta mig. Min gråt blev bara värre och värre. Tillslut var Lukes axel dyngsur. Jag släppte honom innan jag förvandlade honom till en flod. Han tittade på mig med en orolig blick.

”Vad?” snörvlade jag.

”Jag är bara orolig för dina sår...” sa han. Dem hade jag helt glömt bort. Jag tittade på ner på mig själv. Jag hade ungefär 25 sår som fanns över hela kroppen, vissa blödde fortfarande lite medans andra hade det bildats en liten sårskorpa på. Jag kände hur jag var på väg att börja gråta igen men jag höll igen tårarna och tog ett djupt andetag istället.

”Det är inte så farligt. Jag menar det gör inte ont i alla fall.” sa jag och log mot honom. Det var en lögn. Det gjorde jätte ont! Men det kunde jag inte säga till honom. Han skulle dö av oro för mig. Men han verkade inte tro på det jag sa för han sträckte sig över mig och tog fram en liten låda med ett rött kors på. En förbandslåda. Han öppnade den och tog fram lite bandage, plåster och en sax. I lådan fanns lite annat också, en burk med piller, en febertermometer, en pincett och en gasbinda. Jag hade fortfarande bara min bh och mina trosor på mig så det var lätt för honom att linda bandaget runt min mage där jag hade flest sår.

”Var har du lärt dig det här?” frågade jag när han gjorde allt så proffsigt. Han skrattade.

”Skolan. Lyssnar du aldrig på vad läraren säger?” Jag skrattade lite med det gjorde ont så jag grymtade till och slutade.

”Jo ibland. Typ 20 % av lektionerna.” Han skrockade. Jag tog tag i hans haka och lyfte på hans huvud så hans ansikte var i höjd med mitt och kysste ömt hans läppar.

”Tack.” viskade jag. Våra pannor rörde fortfarande vid varandra så jag kände hans andedräkt mot min mun när han sa:

”För vadå?”

”Allt. Att du finns, att du hoppade på Rons män när de kidnappade mig så jag slapp vara ensam, för att du är så underbar, för att du inte behandlar mig som den bortskämda bitchen jag är,” Han skakade på huvudet, och jag tystnade.

”Vänta. Du är inte bitchig, du är visserligen bortskämd men inte bitchig.” Jag log.

”Ska jag ta det som en komplimang?” Han nickade. Jag log och innan jag han tacka så sa han:

”Men nu måste jag få dina sår omlagda.” Och så var han igång med att plåstra om mig igen.

”Vart har du fått förbandslådan ifrån?” undrade jag när han bara hade ungefär 5 sår kvar.

”Den stog på bordet när jag vaknade. Jag tror att Ron & company lämnade kvar den till dig.” mumlade han. Fullt koncentrerad på att sköta om mig.

”Det var ju snällt.” muttrade jag.

”Fast jag tycker de var allt annat än snälla. De torterade dig. De skar dig med en kniv. De slog dig. Det var inte snällt.” sa han argt.

”Glöm inte att de slog dig medvetslös typ tre gånger.” inflikade jag. Han nickade.

”Men det är var inte något i jämförelse med vad de gjorde mot dig. En katt unge mot ett lejon. Och jag kunde inte göra någonting. Att vara helt hjälplös, att se dig bli skuren... det var värre än att se mina föräldrar dricka...” sa han surt. Jag tog tag i hans händer.

”Säg inte så. Det de gjorde mot dig var hemskt. Våga inte tro något annat.” avbröt jag och satte mig upp. Han såg inte ut som om han gjorde som jag sa åt honom men sa ändå:

”Okej. Är du hungrig?” Min mage kurrade innan jag han säga något, han skrattade och ställde sig upp. Jag suckade och gick efter. Vi hade aldrig grälat och nu när vi hade gjort det så gillade jag verkligen inte känslan... Jag ville inte att vi skulle ha det dåliga stämningen. När jag kom in i köket så hade han just tagit ut massor av ingredienser, till vad? Who know? Jag gick fram och kramade honom.

”Förlåt.” viskade jag mot hans bröst. Något rörde min hjässa. Jag tror det var hans läppar. Jag vände mitt huvud uppåt och bekräftade min tanke. Det var hans läppar.

”Nej förlåt mig. Det var inte speciellt snällt att slå mig medvetslös heller. Du har rätt.” Jag log mot honom.

”Förlåt oss båda två.” Han böjde ner sitt huvud och kysste mina läppar ömt. Sen släppte han mig och fortsatte att laga frukost.

”Kan jag göra något?” Det var ju lite orättvist att han alltid skulle laga all mat. Fast om man tänker efter så är det nog tur... hade jag gjort maten skulle det nog inte bli så där gott som han gjorde det. Inte gott överhuvudtaget...

”Ja det är det faktiskt. Sitt ner och ta det lugnt.” Jag suckade men gjorde som han sa och satte mig vid bordet. Han blandade ihop någon sorts smet och tog fram en stekpanna och ett påse bröd. Vilken maträtt var det man hade bröd och smet i? Tänk, tänk, tänk, nu Zelena! När han doppade brödet i smeten så ringde det ännu en klocka men jag kom ändå inte på det. Sen la han brödet i stekpannan. Och någon minus senare var det två fattiga riddare på bordet. Eller det var två fattiga riddare på en talrik på bordet.

”Mabuting gana.” sa han och bugade för mig. Jag höjde på ena ögonbrynet. Jag log det där sexiga sneda leendet igen.

”Det är filippinska och betyder Smaklig måltid.”

”Åh. Selalu.” Jag log tillbaka mot honom lite mystiskt.

”Och vad betyder det?” undrade han med mat i munnen.

”Det är malaysiska och betyder Alltid. Och är det en överraskning om jag säger att det här var gudomligt gott?” Han skrockade.

”Det är alltid trevlig att höra att du tycker om det jag har gjort.” Jag log och tog ännu en tugga av den goda frukosten. Han tog ett djupt andetag. Jag såg på frågande på honom.

”Lyssna här Zelena. Jag hörde Ron prata i telefon igår innan hon gick. Vet du vad hon sa?” Jag skakade på huvudet. Och jag kände inte igen det allvarliga tonen Luke använde, jag hade aldrig hört den förut.”Att om inte din pappa har gjort som de säger med hans jobb och det inom en vecka. Kommer de komma tillbaka och tortera dig igen. Smärtsammare.” Jag svalde ljudligt och han hörde det och nickade. ”Vi måste vara ute här ifrån innan dess. Okej?” Jag nickade. Förstummad över det jag nyss hört. Vi måste komma på en flyktplan och sätta den i verket på en vecka. Hur ska vi klara det?

 Julias kommentar: OMG! Jättebra Erika =)

Så vad tycker ni då?

/Erika