Novells

”Men ändå!” muttrade hon. ”Det kan vara lite jobbigt att ena sekunden kunna vara den man är på riktigt och i andra vara en vanlig människa...” I bara en sekund så vände hon lite på huvudet så jag såg hennes ögon. De hade fått en liten gyllene-rand i utkanten av ögat. Även om hon hade bruna ögon så såg man när hon var törstig och inte. När hon var det så fick hon en nyans mer gyllene ögon i utkanten och ju törstigare hon blir desto mer gyllene bli ögonen. Hade hon ätit människoblod hade de förmodligen blivit röda. Men det var inte något vi ville testa. Men nu var ögonen i alla fall mer gyllene och det betydde att hon var törstig.

”Kom nu. Vi ska ut och jaga.” sa jag och lyfte upp henne. Hon slog på mig i protest.

”Nej! Nej! Jag vill inte!” skrek hon. När hon märkte att jag ignorerade hennes protester så sa hon.

”Om jag ska ut och jaga så vill jag att Emmett och Jasper ska följa med.” muttrade hon surt. Emmett och Jasper kom fram till oss och jag satte ner henne på marken.

Vi tar hand om henne Edward. Jag lovar. Tänkte Jasper. Jag log.

”Det vet jag att ni gör. Hon kunde inte fått ett par bättre farbröder.” sa jag och ruskade hennes hår. Hon bara blängde sur på mig. Jag skrattade och gick tillbaka till min underbara fru.

Nessies pov.

Det var rätt så svårt att hålla samma takt som Emmett – den stora, snabba och starka björnen – och Jasper – den smidiga och glamorösa gasellen – men jag gjorde så gott jag kunde och de sprang inte med full kraft. Efter en liten stund så hörde jag ett dunkande ljud. Hjärta. Emmett och Jasper hade också hört det. Jag fick för en gångs skull springa först och jag hoppade på den största bocken. Emmett var inte sen att ta den näst största. Det här var en ovanligt stor hjord och vi skulle nog kunna få i alla fall två var till. När jag druckit upp min så sprang jag iväg mot en annan som var på flykt. Emmett och Jasper struntade jag fullständigt i. Den enda jag tänkte på var den där hjorten och dess varma, ljuva blod. Just när jag skulle hoppa på hjorten så snubblade jag och blev helt blöt. Jag hade hoppat rakt ner i en flod. Jag hade inte förstått vad som hänt för en det var för sent. Jag hade gripits tag av strömmen och kunde inte komma upp igen. Jag kämpade och kämpade för att komma upp... tillslut orkade jag inte mer... jag lät en högra makt försöka rädda mig... jag hade gett upp hoppet.

Emmetts pov.

Hjortens varma blod släckte mig törst. Jasper var bakom mig och Nessie var... ja var var Nessie? Jag kunde inte känna lukten av henne... Jag släppte hjorten som bara var halv tom...

”Jasper! Vart är Nessie?” frågade jag. Jasper släppte sin hjort och vädrade lite och tittade på mig...

”Jag vet inte...” Vi spärrade upp ögonen... Vi hade slagits av samma tanke; Vi hade tappat bort Bella och Edwards diamant. Nessie. Jasper började springa mot gläntan där vi senast sett henne. Djuret hon druckit ifrån låg där på marken. Men ingen Nessie. Edward skulle slita huvudet av mig och bränna delarna och Bella skulle göra samma sak med Jasper. Vi började leta efter ett spår och vi hade tur och hittade ett. Vi började följa det till dess slut. Vänta nu? Det kan ju inte bara ha slutat och gått upp i rök. Det hade slutat vid en flod...

”Åh nej!” viskade jag. Jasper bara stog där och stirrade. ”Åh nej!” skrek jag och började springa med ströms ner för floden.

”NESSIE!!!” Skrek jag. ”RENESMEE!! RENESMEE!” Jag fortsatte springa och skrika hennes namn. Jag hörde hur Jasper sprang bakom mig. Jag kände hur mina ögon blev helt snustorra. Jag grät. Inte så grät utan grät på vampyr sätt. Nessie fick inte vara död. Hon fick bara inte. Jag kände hur Jasper försökte lugna ner mig men det gick inte. Han var lite rädd som jag. Rädd för att världens sötaste lilla unge skulle vara död.

”Emmett!” ropade Jasper. Jag stannade inte. ”EMMETT!” skrek han efter mig. Jag stannade för att se vad det var han gormade för och hann precis se honom dyka i vattnet. Utan att tänka mig för så hoppade jag i efter honom. Han var på väg fram till en sten som satt fast mitt i floden. Där fanns ett litet stycke med tyg och bronsfärgat hår. Renesmee. Jag simmade så fort jag kunde fram till stenen och och faktiskt dit före Jasper. Jag handlade utan att tänka och simmade tillbaka till stranden. La upp henne på den och försökte få henne att andas igen. Jasper satte sig bredvid mig för att hjälpa till. Jag mumlade hela tiden.

”Snälla Nessie. Vakna. För min skull. För din mammas skull. För din pappas skull. För Jacob.” Om och om igen. Tillslut la Jasper sin hand på mig och sa:

”Emmett. Vi måste ta med henne till Carlisle. Han vet vad man ska göra.” Jag nickade och lyfte upp henne i min famn som en påse socker och sprang. Jag sprang och sprang tills jag kom fram till huset.

”HALLÅ?! HALLÅ?! NÅGON KOM OCH HJÄLP!!” skrek jag. Alla kom springandes ut ur huset och Alice, Rosalie och Esme bara stannade av åsynen av Nessie. Blöt och blodig. Varken jag eller Jasper hade reagerat på det överhuvudtaget. Bella och Edward var såklart först framme vid oss.

”Åh herre gud!” utbrast Carlisle när han – sist ut – såg Nessie. Bella och Edward var i chock så de kunde varken prata eller röra sig. De kom fram till oss men sen bara stog de där och stirrade. Carlisle tog henne i sina armar och sprang in i huset och då fick Bella och Edward tillbaka rörelse förmågan och sprang tillbaka till huset. Jag ramlade ner på knä med Jasper bredvid mig. Esme, Rosalie och Alice kom fram för att försöka få reda vad som hänt. Vi la inte märke till dem...